jeneli

I onsdags var det pajfest hos P. Larsson tillsammans med det gamla kollegiet. De ville fira att jag fått examen och att de äntligen kommer att bli av med mig. För att se till att jag gör bra ifrån mig på min kommande arbetsplats, fick jag ett presentkort på Spaavdelningen på Mariebad. Riläxa lite inför det tunga arbetet att "sköta om" en egen klass. Efter att vi ätit oss proppmätta på broccolipaj, kasslerpaj, räkpaj och paprika/fetaostpaj samt citruspaj till efterrätt, spelade vi Plump. Vi bråkade länge om regler, huruvida vi skulle ha trumf eller ej och om det överhuvudtaget var plump vi spelade. Vad det nu än hette - spelet, så förlorade jag. Vi fortsatte med Mariaz. Eller hur stavas det nu? Marjas, påstod Jutta. Hillevi höll inte med. Mariuas, så stavas det. Och sådär höll vi på en stund innan vi kunde enas om att skita i stavningen och istället koncentrera oss på spelet. När klockan var 03 och vi spelat Gurka (inget bråk om stavning) en hel massa gånger, ringde vi taxi och Jutta betalade hemresan.

När man avklarat de där vanliga artighetsfraserna tillsammans med taxichaffisen ("mycket körningar ikväll?" och "du kan väl stänga av taxametern vid trafikljusen på Ålandsvägen, höhöhö!") började vi hitta gemensamma saker hos varandra. Chaffisen bodde, liksom jag, på Doppingvägen. Chaffisen hade, liksom jag, en son på 6 år som ska börja skolan i höst. Chaffisens pojke var, liksom min, en leksugen kille som gärna vill ha nya kompisar. Jag la in en stöt (för Joels skull) och vi bestämde att hålla utkik efter varandra i kvarteret. Tänk att man alltid måste ragga upp pappor för att få lekkompisar till sitt barn. Tyvärr kan det misstolkas av papporna, då de lätt får för sig att jag även är sugen på att leka med dem. Marcials pappa är ett exempel på en sådan pappa. Skulle pojkarna leka, skulle även föräldrarna leka och han kämpade i flera år för att vinna mitt hjärta. Nu har han gett upp, tror jag eftersom han inte svarar längre när jag ringer, utan låter Marcial sköta snacket kring skjutsa och hämta.

Man har ju hört talas om hundtricket: att promenera med sin söta jycke och låta kopplet trassla in sig i snygga killens ben så han ramlar omkull och man får böja sig ner, visa klyftan och ge honom en hjälpande hand. Barntricket funkar oftast inte lika bra, då barn inte är lika gulliga som hundar i singelkillars ögon. För egen del har det dock fungerat rätt bra, även om det inte lett till någon romantik utan mer till vänskap (fallet Marcials pappa). Henrik raggade jag upp helt på egen hand. Fast jag hade nog lite hjälp av både Seidi och Joel där. Men den historien tar vi en annan gång.