jeneli

Vi har haft en riktigt skön vecka på Teneriffa. Vädret har varit toppen, så jag jag stöter på nån av er och ni undrar om jag fått mjäll i pannan så kan jag avslöja att det är bränt skinn som trillar av. Jag fjällar alltså.
Här kommer en sammanfattning av resan!

På de många stränderna längs Playa los Americas hittar man allt möjligt. Förutom "svart vulkansand", många parasoll och solstolar (kostar 4 e/dag att hyra) och en och annan beach bar så kryllar det av bruna skinn. Engelska bruna skinn med fräknar på axlarna. Och aldrig har jag sett så många tanttissar! Var och varannan solbadande dam ligger helt ogenerat med de brunbrända pattarna fria. På stränderna finns det också försäljare i olika slag. Dels thailändare som erbjuder massage och som knådar och klappar så det klatschande ljudet hörs långa vägar. En annan röst som hörs långa vägar är den som tillhör mannen som säljer munkar.
"Hallåååå! Oj, oj, oj! Aj, aj, aj!" ropar han för att pocka på uppmärksamhet där han vandrar runt med en kartong med munkar i handen. När man ligger där på sin handduk i sanden och kisar upp på honom ser man hur flottet i munkarna gjort ringar på undersidan av kartongen. Sen fortsätter han: "Vitamin, vitamin, vitamin!" Eh... hur mycket vitaminer finns det i munkar? "Kalorin, kalorin, kalorin!" Jag kan inte spanska, men han kan säkert ha rätt i det han säger... Till sist undrar han: "Si si? No no?" De flesta rör sig inte ur fläcken när han passerar, vilket betyder "no", ingen vill ha någon vitamin-munk.
Färsk frukt lockar desto mer. Melon, ananas och banan får man köpa och försäljaren snittar raskt upp ananasen till bitar som är lätta att bryta loss. Fast 9 e för en ananas är rena rama rånet. Dessutom blir man så svidig på tungan efteråt.
Till sist har vi de afrikanska solbrilleförsäljarna som är vän med alla. Eller försöker åtminstone. TIll en början var man trevlig när de kom fram med sitt: "Hello my friend. Good price. Half price today!" Man skakade leende på huvudet med ett: "No, thanks." Men allt eftersom dagen lider och man för sjuttioelfte gången blir avbruten i sin spännande kriminalroman genom att någon sticker ett par solbrillor under näsan på en blir man vresig. Då låtsas man att man är döv och blind. Som tur var håller den lokala polisen ett öga på de illegala försäljarna. Emellanåt kommer de rusande så sanden sprutar medan sirener ljuder i bakgrunden.

När man tröttnat på att ligga på stranden kan man gå och luncha på ett av de många serveringarna längs stränderna. Att varenda ställe erbjuder i princip samma sak gör inte valet lättare. Det är ingen mat som lockar direkt. Det är grillat, grillat, grillat och "chips" till allting - till de fräkniga skinnens stora lycka. De mesta verkar vara anpassat efter dem - engelsmännen. Många uteställen visar engelska fotbollsmatcher på storbildstv och man beställer öl i måttet pint. Engelsmän är också de inkastare som står vid varje servering och försöker övertala en om att just deras fish and chips är den godaste. "Kom igen! Eller vill ni bara ta en drink? Det går också bra. Shyrre... Nåväl, kanske senare?" Men visst finns det ställen som utmärker sig också, som Little Italy, där du sitter med blick ut över Atlanten i fräsh miljö och bekväma stolar, god service och god mat. Priset är därefter, förstås. En varsin pizza och två öl kostar kring 30 e. Sen ska man ha lunch också... dyrt med mat. 

Frukosten intog vi på hotellet; Playa Olid. Tre stjärnor på hotellet, två på frukosten. Vitt bröd, marmelad och jucie som är så söt så det svider i halsen. Man dock beställa ägg, bacon och bönor (traditionell english breakfast) från den blyga servitrisen, vilket jag valde framför det vita brödet. Och aldrig har jag väl stått mig så bra på en frukost!
Annars hade vi ett trevligt rum med terrass. Det tog ca fem minuter att ta sig ner till stranden.

Ett par utflykter hann vi med också.
En dag knallade vi iväg till Aqualand, som ligger bara ett stenkast från hotellet. Vid ingången välkomnades vi av några papegojor som man blev plåtad tillsammans med. Bilderna fick man givetvis köpa senare. På Aqualand fanns ett otal olika vattenattraktioner. Vi testade på ett par fasasfulla rutschbanor där man landade i hög hastighet med bena ut åt alla håll, vilket medförde en rejäl mussköljning varje gång. När vi åkt ett par gånger drack vi kaffe på en servering och gick sen för att kolla in delfinshowen. Det var det bästa på hela resan! Blandningen av musik, coola tränare, fantastiska delfiner som gjorde otroligt häftiga trix och publikens jubel fick mig att sitta med en stor klump i halsen showen igenom. När en liten flicka ur publiken fick åka på delfinerna tillsammans med en av tränarna och de gjorde olika "moves", som en dans, till Phil Collins "You´ll be in my heart" kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Så himla fint! De är så fantastiska djur och man kunde inte låta bli att tänka på hur de fastnar i nät och jagas på vissa ställen.

Dagen efter bestämde vi oss för att ta en tur upp i bergen. Vi vandrade ett par timmar och tyckte att vi var på världens tak när vi i själva verket "besteg" typ det lägsta berget (kullen?) av alla. Vi hade även planer på att åka till Teide, vulkanen på ön, men det var så himla dyrt. På kvällen gick vi ut för att ta oss en välförtjänt öl efter dagens strapats. Som vanligt blev vi "attackerade" av inkastare och valet föll på en brittisk (nähää!) bar där de just skulle ha liveuppträdande av två killar som sjöng motown. De var superbra och eftersom sangrian börjat stiga uppåt skallen, var man inte sen med att hänga med skinnen i alla jubel och applåder. När motown-killarna körde extranumret kallades alla upp till scen för att dansa. Jag slet tag i Henrik och där stod vi sen och shakade tillsammans med Rose, 67 och Harold, 74... typ. Sen följde det obligatoriska "tåget", där man tar tag runt midjan på personen framför och dansar runt medan kön bara växer. "Slit tag i han där!" skrek Henrik och jag tog tag i första bästa ljusblå skjorta och skrattandes och sjungandes tågade vi iväg med panschisarna.

Herregud... dan efter hade vi nästan ångest. Men kul var det!

På fredagen - Henriks födelsedag... 30 bast, hurra, hurra! - bestämde vi oss för att hälsa på Jesus, en trevlig liten gubbe med trimmad mustasch som pratade så fort så man inte hann med hälften. Jesus som stod i ett av de miljoner Excursion-stånden som fanns på ön och han hade någon dag tidigare tipsat om en frän tur med Shogun, ett "piratskepp" med segel och allt som tar en ut på Atlanten för att få se delfiner och pirate whales. Jesus sålde oss biljetterna och ville bjuda på cig för att fira köpet. Vi hann inte mer än lämna hamnen innan vi fick syn på några delfiner. Många fler såg vi under färden och även pirate whales, som är ungefär lika stora som delfiner. Vi tuffade vidare mot Los Gigantes, höga klippor som reste sig 600 m i 90 graders vinkel över havet. Sen blev det lunch och resterna av kycklingen som vi åt fick måsarna som flög runt båten. Guiden sträckte ut handen vid relingen och så kom de och tog kycklingbenet ur handen på honom.

Lördagen var vår sista dag, då låg vi mest och latade oss vid poolen och gick och köpte lite souvenirer. Bruna och brända lämnade vi ön på söndagen. Då hade det börjat blåsa upp ordentligt och man sa att det förmodligen skulle bli värre och till sist börja regna. Vi åkte rätt vecka, tydligen!

Laddad efter en skön semester är jag redo att börja jobba nu!

Tjoho!

Vilken skitdag... hoppas man kan känna sig avkopplad i veckan.
Nu åker vi.
Hejdå.

Början på det nya året blev ju trots allt väldigt tråkigt, då vi fick besked om att allas vår Sukka-Danne hittats död. Alla mina tankar går till hans familj och barnen och alla de vänner som stod honom närmast. Det känns så konstigt att man bara dagen innan pratat med honom, jag tänker på hur han såg ut och vad han gjorde.

Automatiskt leder tankarna också till ens egna närmaste, hur lätt människor kan försvinna och hur man i efterhand kanske hade önskat att man visat dem mer omtanke och uppkattning. Ibland tycker jag att jag är usel på att ringa och höra av mig, föreslå träffar eller hitta på roliga saker. Eller ibland...? jag ÄR dålig på det, men å andra sidan har jag inget behov av att alltid flänga runt, träffa folk och aktivera mig på det sättet. Jag trivs bra i det lugna tempo (??) man har här hemma.
Jag ringde ialla fall upp farmor imorse, önskade god fortsättning och lovade att vi snart skulle komma och hälsa på.

Igår bokade vi resa också. Det blir Teneriffa v. 3, nån exklusiv långtidssemester har vi inte råd med, man får vara glad för det lilla. Tråkigt bara att jag inte kan njuta fullt ut av att det äntligen är beställt och bokat, det är bara död i huvet på mig. Jag är mest rädd för att planet ska störta.