jeneli

Såhär i efterhand är det roligt att ha en liten jobbig berättelse att förtälja. Så nu kan jag ruska på huvudet och småle medan jag återger gårdagens besvärliga båtutflykt med Uttern.

Det började redan på eftermiddagen då jag hämtade upp Joel från dagis kl. 16. Vid det laget var jag trött, hungrig och huvudet dunkade av vätskebrist. Jag hade knotat runt på stan i två timmar och letat doppresent till Adrian och köpt fin skjorta och sandaler till Joel. Jag fattar inte varför jag bara inte kan gå in på närmsta guldsmedsaffär och säga: "Hej, jag vill ha en doppresent!" Eller jo, jag fattar varför. För att jag inte köper små silverhalsband eller en vacker prydnadssked till en bebis som inte a) fattar vad det är b) har någon nytta av det varken nu eller senare. Det slutar med att jag köper något som jag inte är nöjd med att ge bort ändå och notan blir oftast högre än ett litet silverhalsband. Å andra sidan tror jag att bebin har nytta av det....

Hursomhelst blev Joel glad av att höra att han fått ett par nya sandaler och ville genast prova dem när vi kom hem. Det verkar som om jag inte riktigt hänger med i hans utveckling och tillväxt, eftersom sandalerna var minst två nummer för små. Den fina skjortan var även den för liten, fast den var i storlek 140!! Då skulle vi naturligtvis åka och byta dem GENAST. Jag vägrade pga trötthet och hunger, men lovade att vi skulle åka på samma gång som vi drog ner till båten. Bröl, yl, bråk hit och dit innan vi var överens och man blev ännu tröttare.

Vi packade ihop oss och åkte först och hämtade Seidi från Enbergs. Sen ner till Zeipels och byta sandaler och skjorta. Sen ner till båten. Äntligen påväg! Mat! När vi puttrade iväg lät båten väldigt konstigt, men vi bestämde oss för att skita i det, för nu var vi verkligen hungriga! Mitt ute på Slemmern kommer jag på: "Tog du med någon eld?" Henrik klappar lite på fickorna för att känna efter om det skulle råka ligga en tändare där, vilket det naturligtvis inte gjorde. Jag sjönk trött ihop, men som tur var var vi nära land i Östernäs och Henrik föreslog att vi skulle stanna båten där och han skulle kuta upp till Enbergs och hämta eld. Vid hamnen var det grunt, så vi fick hoppa i och dra in båten så den stod på bottnen. Seidi plaskade i och började fiska och Joel sprang glatt runt. Tur att någon var glad. Själv var jag trött. Och hungrig! Jag stod och tyckte synd om mig själv en stund tills jag hörde ett plums.
Jaha, Joel "badade" igen. Med kläderna på. Han hade klivit ner i en grop och stod nu med vatten upp till midjan.
Tur att vi hade extrakläder och precis när han var ombytt kom Henrik tillbaka med eld.

Alla i båten och nu var vi äntligen påväg!!!! Eller...? Nähä. Vad fan startar inte båten för?! Helt död var Uttern och jag trodde jag skulle dö jag med. Av hunger. "Då hoppar vi iland igen och grillar här!" skrek jag upprört och precis när jag skulle be Seidi att hoppa i, brummade det till och båten fick liv.
Nu då. Iväg mot Seglarnästet. Klockan var runt 19 när vi klev iland och till slut fick vi eld i grillen och åt jättegoda grillspett med hemlagad potatissallad. Grillade marshmallows till efterrätt och trevligt umgänge i solen på klipporna. På hemvägen stannade vi till och pilkade lite. En ynka strömming fick vi. Den gav vi till Nylock när vi kom hem. Han gillar fisk om man skär den i små bitar.

Idag ska vi på dop! Joel med nya sandaler i storlek 35 och skjorta i storlek 152. Herregud.

Vi har spenderat helgen på sjön.

Först på M/S Alfågeln som går till Kumlinge. Där hälsade vi på Farmor och "Lillan" - kissemissen. Vi åt plättar, for och fiskade spigg, kollade om stugan stod kvar, gick till skolan och kastade boll, åt kokt abborre, spelade Maja och Vänd tia och klockan 21 åkte vi hem igen.

Och eftersom Henrik sjösatt "Uttern" så drog vi ju ut på sjön på söndagen också. Först var jag och friserade mig i två timmar. Herregud om man skulle ha råd att gå och få håret tvättat varje morgon. Huvudmassage är såååå skönt! Lite blondare, men lika smart som tidigare, åkte jag sen iväg till Klosterviken med mannen, sonen och hunden. Joel var uppspelt och struttade runt på klipporna tills det plaskade till och jag fick se honom ligga och krampaktigt hålla sig fast i en klippa med fötterna i vattnet. Sen var han lite lugnare.
Vi grillade korv, åt sallad och njöt av solen.
En skön helg!

Lyckades få käppen ur arslet och satte in nåra bilder som legat och slarvat i mobilen.
Här är "Ove" som badar jacuzzi hos Moffa.



... och minns ni när jag berättade om fiskebilden i en tidigare blogg? Ja, här är den bilden ialla fall.

Sommaren närmar sig och med den några månaders nästan ledighet. Har ju ett teaterläger att ha i mitten av juni.

ÄNTLIGEN ska JAG få vara den som sitter på uteservering i gassande sol och inte den som springer och servar fik. Och tänk att JAG ska vara den där bruna bruden på en handduk i sanden på Nabben/Lilla Holmen/Gröna Udden med veckotidning alt. blödig roman under näsan. JAG ska åka ut på sjön och ha sena grillpartaj utan att oroa mig över det faktiskt finns en morgondag som innebär arbete. JAG ska få fara på minisemester med min familj och göra nästan, nästan precis vad jag vill. JAG, JAG, JAAAAAG!

Ehrm... nåja. Nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Föst ska JAG se till att avsluta mitt arbete ordentligt. Det oroar mig lite. För hur faen ska man hinna med allt som man borde?
"Det gör man inte" sa en erfaren kollega och jag andades ut lite.
Två veckor + några dar kvar. Helt otroligt.

Sen ska JAG, JAG, JAAAG vara ledig! Nästan.

Nä, än har jag inte lagt av med bloggandet.

Den här veckan har vi haft fullt upp med att färdigställa Joels lådbil till idag (lördag), då det årliga lådbilsrejset gick av stapeln från högsta krönet på stadshusbacken ner till Torget.
Det var i tisdags som vi hörde på radion att det var Barnens dag med lådbilsrejs när vi var på väg till dagis.
"Ja, mamma! Lådbilsrejs, det ska ju jag vara med på!"
Fan, fan, fan. Jag hade helt missat det! Få se nu... tisdag.... fyra dagar till lördag. Hur i helskotta ska vi laga en lådbil på fyra dagar???
"Hmmm, jaaa.... ojdå...."
"Vaddå ojdå?"
"Ja, det är ju bara fyra dagar dit och vi har ingen lådbil."
Pojkstackarn blev så ledsen så det skar i bröstet på mig och jag lovade att under dagen kolla upp hur vi skulle gå tillväga för att fixa en lådbil på fyra dagar.

När jag kom till skolan sjönk jag ner i stolen i lärarrummet och frågade med lätt ironi på rösten om inte någon hade en gammal lådbil hemma i garaget.
"Jo!" utbrast kollegan. Det visade sig att hans son började bygga på en, men projektet avstannade och nu har han blivit för stor för lådbilen. Lite småfix som ratt och bromsar var det enda som behövdes till och vi fick gärna köpa den för en billig peng.
Sagt och gjort! Dagen efter hämtade vi bilen och började skruva. Styrningen kärvade lite, prylar lossade och gick sönder, Henrik svor långa ramsor, jag kastade grejer omkring mig och Joel följde intressant händelserna med händerna i fickorna och frågade när alltsammans skulle vara färdigt.

Igårkväll kl 21 stod Dödskallebilen och glänste i garaget på Tallvägen. Vi var nöjda med arbetet och åkte hem för att ladda inför den kommande dagens tävling. Marcial var med som "påskjutare" och Team Döskallen fick väl inga topptider direkt, men däremot pris för snyggaste bilen!
Två glada grabbar stod sedan på Torgets scen med varsin blänkande pokal i händerna och jag och Henrik var lika lyckliga som de över att få lön för mödan.
Tidningen var såklart på plats och plåtade den coola Döskallebilen. Håll ut till på måndag, så får ni se vrålåket!

Häjjdo.

Jag brukar logga in på webblogg.se ungefär en gång om dagen. Så sitter jag och smackar med läpparna, sträcker på fingrarna och placerar dem i perfekt fingersättning redo att berätta om ännu en episod ur Jenelis oförskönade verklighet. Men så slår det mig... vad sejdan ska jag skriva om då? Jag brukar börja såhär som jag gör nu - förklara att jag inte egentligen har någonting att skriva om. Och så skriver jag om det, att jag inte har något att skriva om, ett tag. Tills jag inser att ingen jävel vill läsa om att jag inte har någonting att skriva om. Så raderar jag hela skiten och surfar in på andra bloggar och är avundsjuk för att de har någonting att skriva om. Att de är aktiva och publicerar roliga bilder på söta små barn eller vackra handarbeten.
Kanske jag skulle lägga in den där bilden jag tog på Joel häromdagen med min pissiga mobilkamera. Han sitter i moffas båt och fiskar.
Herregud, nu slutar jag. Lika lite som ni vill läsa om vad jag inte gjort, vill ni läsa om en bild som jag inte ens publicerar.

Jo. Nu kom jag på en sak!
Jag ska ha enjoparty för sjunde gången!
Verkar det friskt? Nä. Just det. Därför vill ingen komma heller. Skyll er själva, ni missar kladdkaka och chans att vinna en GPS!

Hälsningar från den trista verkligheten.

Fyra välbehövliga lediga dagar. Fyra! Jag har varit så slut den här korta veckan och lidigt av någon tidig form av alzheimers, vilket människor i min närhet har fått lida av. Då lider man själv också.
Igår var det Pelle i treans mormor som hade namnsdag; Valborg alltså, och efter att jag somnat på balkongen i solen vid 16.30 tiden, åkte vi iväg Mor och Johan. Jag somnade återigen i bilen, men vaknade med vidöppen och torr mun ungefär vid Chipsen. Jag låg där i baksätet, medan Seidi hoppade runt och förde ett helvetes liv. Hon visste vart vi var på väg och hon visste vad det innebar: bada! 
När vi kom fram tog Seidi ett stort skutt från bilen och landade i sjön. Joel började klippa mommos gräsmatta med sax och jag drack en öl och blev nästan full.

Det var ett stort gäng mer eller mindre kända ansikten som samlats vid stranden i Skutviken framåt kvällen då brasan skulle tändas. Jag tror det var mest småflickor, faktiskt och så en ännu mindre pojke som, om man hade räknat, upprepade ordet: "Dä!" typ tretusensjuhundra gånger. Vi sjöng "Längtan till landet" och "Vårvindar friska" under ledning av Mor som dirigerade. Det skulle vara böljande sång på vissa ställen och studsigt på vissa ställen. När det bara var glöd kvar av brasan grillade vi korv och vid 23 åkte vi hem.

Nu ska jag och Joel gå ut med Seidi och se vad det är för första maj väder.