Diagnos?
Jag har börjat förstå att det faktiskt finns någonting som heter "utbrändhet". Eller ja, det heter ju så men jag menar att jag faktiskt börjar tro på att det går att få den åkomman.
Förut hade jag starka åsikter angående denna sjukdom, som jag tidigare tyckte var en fjantig "innegrej". Alla var eller på god väg att bli utbrända och jag tänkte att de bara var lata. Min far som jobbar 12 timmar i dygnet 7 dar i veckan fnyste en gång irriterat: "Bah, utbrändhet. Jag skulle aldrig ha tid att bli utbränd!" Jag nickade instämmande.
That´s life, bit ihop och håll käften, typ.
Men nu börjar jag undra om det är normalt att ALLTID gå runt med grus i svidande ögon.
Att inte komma längre än till Godby på hemvägen innan man måste göra allt som står i sin makt för att hålla sig vaken i bilen.
Att aldrig orka sitta uppe längre än till 21.30 innan man däckar i soffan.
Att alltid känna sig irriterad och arg.
Att aldrig känna sig tillräckligt duktig på sitt arbete och alltid lämna jobbet besviken över hur dagen blev.
Jag undrar också om det är det där sista som är själva felet. Det känns som att jag jobbar och sliter, planerar och engagerar mig men ändå är jag aldrig nöjd med resultatet. Inte konstigt att man blir trött sen!
Nej, lathet lider jag verkligen inte av.
Men kanske en släng av prestationsångest och perfektionism.
Åhh Jenny, jag tror nog bestämt att du vet själv vad som är "felet" för jag vet hur bra du är. Men det är lätt att känna att man inte räcker till. Ibland tror jag knepet är att man måste bestämma sig för var man ska lägga krutet på, för barn/ungdomar får aldrig nog. Jag tänkte den tanken idag när alla hela tiden ropar, frågar, vill vara i centrum, alla är mest viktig, osv... Någon klok "gammal" lärare sa att första året är det värsta. Tänker på dig!!
Tror som du säger att du lägger ribban för högt för dig själv. Och att ju mer du ger barnen, desto mer vill de ha, de blir bortskämda och förväntar sig mer av dig. Tror att du är en superlärare som vill visa dem allt du har och kan. Jag kan inte ge annat råd än att kämpa på och ta hand om dig. Kraaam!
Tänk på dig själv i första hand! Det är ingen som tackar dig för att du sliter ut dig med ungarna. Man får inte "Tack" men om ingen säger nåt kan man känna sig nöjd! Testa någon dag med LTG-metoden (Låt Tiden Gå). Ta det som ett experiment. "Nu får ni rita fritt!" "Nästa timme är det snöbollskrig på fotbollsplan!" Tänk på att dom är ettor och fattar inte skillnaden på en välplanerad pedagogisk lektion och oplanerad lektimme.
Det är sant att man inte behöver göra allt så himla invecklat alla gånger och att man måste välja vad det är man ska "lägga krutet på".
Det där med LTG kan nog bli intressant. En gång hade vi bild ute, vi fick dötid och jag bestämde mig för att dra igång en lek sista kvarten. Jag försökte snabbt komma på nån rolig och pedagogisk lek, fast upptäckte efter en stunds funderande att de redan börjat leka "tagare", dvs en "är" och ska försöka fånga de andra.
Så... det behöver inte vara så svårt.