Bio.
I lördags var det uteserveringspremiär. Jag och Joel satt i solen på ett litet fik vid Hötorget och åt foccacca (å hur skrivs det?). Det var så varmt och skönt, det strosade vårglada människor förbi i lätta kläder och en bit därifrån hördes torghandlarnas rop:
"Jårdgobar! En för tjugi, två för treti!"
Vi köpte en (förpackning) för tjugi och strosade runt en stund innan det var dags att gå och bänka sig för bion, "Marley och jag".
Det var en underbar och härlig film och jag grät så det skvalade på slutet.
Eftersom vi hade några timmar att slå ihjäl innan det var dags att återvända till Kapellskär, så passade vi på att shoppa lite. Joel har lätt för det där med shopping. Han river helt enkelt åt sig några plagg som ser ut att passa. Han vet vad han vill ha och han lyckas på nåt vis matcha det han köper även om det går fort.
Han köpte sig en snygg, rutig hatt, ett par slitna baggy jeans (kalsongerna skall synas...), ett par shorts och ett par rutiga tygskor. Han svidade om på plats och såg så cool ut att jag inte kunde slita blicken ifrån honom. Han liknade Jason Mraz (här borde jag ha en bild... men... ni vet....).
För mig är det mer omständligt. Jag ska gå in och ut ur sjutusen butiker, prova sjutusen plagg, muttra och svära sjutusen gånger över feta lår eller "konstiga storlekar" och hänga tillbaka sjutusen plagg med besviken min.
"Kan du bara inte ta nåt?" frågade Joel och slängde uppgivet ut med händerna.
Jag tog en kofta på rea för 149 kroners.
Hemma då....
.... chokladen som jag köpt åt kollegerna på färjan åt Seidi upp. Okej, hon var schysst och lämnade kvar hälften av de omslagna pralinerna i asken. Hon var också schysst och lämnade inget papper på golvet. Kanske man skulle börja med det - att äta upp pappret också. Det blir mindre skräp på det viset.
Jävla gam.