Mera självkänsla!
Jag tror att jag har rätt gott självförtroende, men en svagare självkänsla. Jag känner igen mig själv mycket i boken, då Mia och andra personer beskriver sina tankar och känslor. Ett exempel är att sitta bland en grupp människor och känna sig som en 4:a (på skalan 1-5) inom ett visst område. Plötsligt dyker en 5:a upp och liksom "tar över", då blir jag avundsjuk och halkar genast ner till nivå 2. Fattar ni?
Hursomhelst, en grej fick mig att fundera på om det har att göra med personers självkänsla, eller om det bara är ett jävligt nonchalant beteende.
Du går på stan och är påväg att passera en bekant människa, nån som du pratat ett par ord med någongång eller kände rätt väl fast för länge sedan. Vad gör du?
a) Söker ögonkontakt och hälsar glatt om personen tittar åt ditt håll.
b) Vet inte riktigt vart du ska titta och funderar om du bör hälsa på den här personen för att till slut vända bort blicken och inte låtsas se personen som passerar.
c) Söker ögonkontakt och hälsar om personen hälsar först.
Jag har själv varit en som hade valt alternativ b. Inte för att jag är nonchalant av mig, utan för att jag varit osäker på mig själv. Känner personen igen mig? Vill personen hälsa på mig?
Nu har jag mer blivit en c, men mitt mål är att bli a!
Nuförtiden har jag så svårt med människor som man stöter på och som så uppenbart låtsas inte se en. Igår var vi på ett centralt fik i stan och en kille som jag känner litegrann stod vid disken. Jag stod mitt framför honom, två meter ifrån men han fokuserade blicken på någonting längre bort strax ovanför mitt huvud. I såna tillfällen ids jag inte hälsa, om personen inte ens vill (vågar??) möta min blick så får det vara. Kan sägas bör att den här personen är en sån man kunde tro att har en god självkänsla, men skenet kan bedra. Kanske hans självförtorende är gott, men självkänslan låg. Annars hade han kanske tyckt att han var värd min hälsning?
Vilket av alternativen hade ni valt?
Jag är en person med gott självförtroende, men dålig självkänsla. Så när jag ser någon "halvbekant" tittar jag ofta åt ett annat håll för att slippa hälsa. Fast häromkvällen på Sjödagarna hälsade jag glatt på Jerker Örjans, som är en gammal bekant från Kumlinge, men som jag inte pratat med på sisådär 20 år. -Hej! sa jag. Han tittade förvånat på mig. Sen sa han: Är det Britt? Då stiger självkänslan något - tänk att han kände igen mig sedan 20 år tillbaka!
Helt galet det där! Sen jag börjat jobba på Kicks har det där släppt otroligt mycket! Jag kan börja babbla med vem som helst ute på stan. Hehe, lite galet kan tyckas, men man blir alltid väl bemött tillbaka. Däremot nu när jag är hemma på Åland så känns det lite knas.... måste jag faktiskt erkänna. Folk som man känt för 10-15 år sen och senaste kontakten kanske var en töntig dispyt om vem som drack sista cidern hehe. Kommer ihåg då jag började Yrkes och Multimedia och ALLA andra brudar började Lycce.... JAG tyckte fan inte dom var nåt förmer, men DOM gjorde det... Typiskt. Såna har jag knappt lust att hälsa på, men för någon dag sen sprang jag faktiskt förbi en av de tjejerna som verkligen var en av "de värsta" snobbarna, å då körde jag alternativ A!!! :D GO ME!
Jag är en mix av allihop beroende på vilket humör jag besitter för dagen.