I´m late!
Idag satt jag lätt tillbakalutad i min stol i lärarrummet. Vi hade just haft fredagsfika (Ulla som bakade idag), lyssnat på Gerts fredagsfräckis på nätet, skrattat gott och vi var mätta och belåtna. Jag kollade klockan. Halv två, schysst, två och en halv timme har jag på mig att lämna in arbetsansökan, som ska in idag senast klockan 16.
"Det är stop-tid klockan 15" påstod Janina.
Ulla fick bråttom där hon stod och diskade kaffekoppar: "Hujj, då måste vi nog åka nu om du ska hinna!"
"Nah, det är luuugnt". Åker vi halv tre är jag tjugo före i Godby, droppar in första ansökan, då kan jag vara i stan ca tre minuter i tre och lämna in den andra i Stadshuset. Vi hinner lätt!"
"Är du ute i sista minuten, Jenny?" frågade Tove utan att höja på ögonbrynen.
"Det där är ett personlighetsdrag" sa Peter och jag kan inte göra annat än att hålla med. Det är likadant varenda gång och det spelar ingen roll vad det handlar om.
Jag minns studietiden då jag slet mitt hår, grät och gnisslade tänder sju minuter innan hemtentan skulle vara inskickad. Jag önskade alltid att jag hade känt mig bättre påläst och förbannade mig själv som ägnat tiden åt andra, mindre viktiga saker. Men jag fick det gjort och alltid med bra resultat.
Eller som när bilen skulle ombesiktas. Dagen före körförbud ringde jag i panik till Motorfordonsbyrån och bad på mina knän om en tid följande dag. De pressade in mig i sitt tighta schema, men det värsta var att när bilen gått igenom fick jag ändå körförbud eftersom jag inte betalt skatten, enligt besiktningsgubben. "Jooooo", protesterade jag, "jag betalade den imorse (det var sant)". Naturligtvis hade det inte betalningen registrerats, så jag fick åka till banken (med "oskattad" bil) och hämta ut ett kvitto på att betalningen var gjord. Tillbaka till besiktningen och visa upp. Sen var det bara att tuta och köra. Och då önskade jag att jag hade klarat av allt det där ett par veckor tidigare, i lugn och ro, utan att bli upphetsad, få hög puls och stå där med skammen.
Men... det är ett personlighetsdrag.
Nästa besiktning är i mars-april. Jag har en trasig blinkerslampa och ingen vidrutetorkare på passagerarsidan. Jag är mycket väl medveten om att jag bör åtgärda dessa defekter innan det är dags för besiktning. Jag vill gärna göra det nu. Men jag prioriterar annat och förmodligen rusar jag på höga varv runt i stan en halvtimme innan besiktningstid och letar efter reservdelar.
Som tur är har jag andra fina personlighetsdrag.
"Det är stop-tid klockan 15" påstod Janina.
Ulla fick bråttom där hon stod och diskade kaffekoppar: "Hujj, då måste vi nog åka nu om du ska hinna!"
"Nah, det är luuugnt". Åker vi halv tre är jag tjugo före i Godby, droppar in första ansökan, då kan jag vara i stan ca tre minuter i tre och lämna in den andra i Stadshuset. Vi hinner lätt!"
"Är du ute i sista minuten, Jenny?" frågade Tove utan att höja på ögonbrynen.
"Det där är ett personlighetsdrag" sa Peter och jag kan inte göra annat än att hålla med. Det är likadant varenda gång och det spelar ingen roll vad det handlar om.
Jag minns studietiden då jag slet mitt hår, grät och gnisslade tänder sju minuter innan hemtentan skulle vara inskickad. Jag önskade alltid att jag hade känt mig bättre påläst och förbannade mig själv som ägnat tiden åt andra, mindre viktiga saker. Men jag fick det gjort och alltid med bra resultat.
Eller som när bilen skulle ombesiktas. Dagen före körförbud ringde jag i panik till Motorfordonsbyrån och bad på mina knän om en tid följande dag. De pressade in mig i sitt tighta schema, men det värsta var att när bilen gått igenom fick jag ändå körförbud eftersom jag inte betalt skatten, enligt besiktningsgubben. "Jooooo", protesterade jag, "jag betalade den imorse (det var sant)". Naturligtvis hade det inte betalningen registrerats, så jag fick åka till banken (med "oskattad" bil) och hämta ut ett kvitto på att betalningen var gjord. Tillbaka till besiktningen och visa upp. Sen var det bara att tuta och köra. Och då önskade jag att jag hade klarat av allt det där ett par veckor tidigare, i lugn och ro, utan att bli upphetsad, få hög puls och stå där med skammen.
Men... det är ett personlighetsdrag.
Nästa besiktning är i mars-april. Jag har en trasig blinkerslampa och ingen vidrutetorkare på passagerarsidan. Jag är mycket väl medveten om att jag bör åtgärda dessa defekter innan det är dags för besiktning. Jag vill gärna göra det nu. Men jag prioriterar annat och förmodligen rusar jag på höga varv runt i stan en halvtimme innan besiktningstid och letar efter reservdelar.
Som tur är har jag andra fina personlighetsdrag.
Föräldramöte.
Ikväll har jag varit på föräldramöte till Joels skola. Klass 1a:s föräldrar satt alla uppradade i sina barns bänkar, medan "fröken" tog ordet. Det blev många intressanta diskussioner och jag kunde inte hjälpa att känna mig som ett litet barn bland "de vuxna" - de andra barnens föräldrar som är minst 10 år äldre än mig. Jag försökte få en syl i vädret, men alltid var det någon annan som högg in. Antingen försökte jag inflika vid helt fel tillfälle (kanske en erfarenhetsfråga??), eller så sket de helt enkelt i vad jag hade att säga. Jag blev irriterad och fick hög puls där och när diskussionen hade kommit till att handla om att barnen hinner bli utsvultna innan lunch och att alla borde ha med sig en frukt eller liten smörgås hemifrån och en pappa menade att det kanske fanns några pedagogiska vinningar med att... "PEDAGOGISKA VINNINGAR? ABSOLUT INTE! Inte kan barnen tillgodogöra sig någon undervisning om de är utsvultna heller!" ropade jag hetsigt.
"... barnen lär sig att själva lägga frukt i väskan på morgonen." avslutade han efter mitt lilla uppträdande.
Jag knep käft och lommade hemåt i snöyran.
"... barnen lär sig att själva lägga frukt i väskan på morgonen." avslutade han efter mitt lilla uppträdande.
Jag knep käft och lommade hemåt i snöyran.
Lilla bebin.
Den här bilden lade Linda upp på min facebooksida och jag måste bara norpa den och publicera den här.
Jag och Linda ägnade en hel helg (tror jag) åt att sitta bänkade på Eriksson Capital Horse Show som gick av stapeln i Mariehamn sommaren 2001. Joel hänkade såklart, mest satt han fast i tissarna mina där på läktaren. Men emellanåt sov han såhär sött i sin vagn.
Nu är han stor och tänk er att jag just skällde på samma unge som ovan för att han ork envisas med att gnälla om att han inte kan sova varje kväll.
"ETT ord till och det blir spelförbud HELA dan imorgon!" fräste jag.
Det måste ha funkat för nu tuttar han lika sött i sin säng, som han gjorde där i vagnen för nästan åtta år sen.
Jag och Linda ägnade en hel helg (tror jag) åt att sitta bänkade på Eriksson Capital Horse Show som gick av stapeln i Mariehamn sommaren 2001. Joel hänkade såklart, mest satt han fast i tissarna mina där på läktaren. Men emellanåt sov han såhär sött i sin vagn.
Nu är han stor och tänk er att jag just skällde på samma unge som ovan för att han ork envisas med att gnälla om att han inte kan sova varje kväll.
"ETT ord till och det blir spelförbud HELA dan imorgon!" fräste jag.
Det måste ha funkat för nu tuttar han lika sött i sin säng, som han gjorde där i vagnen för nästan åtta år sen.
"Flytten"
Hittills har Joel inte frågat så mycket om anledningen till den här "flytten" som min och Henriks separation har kommit att kallas. Jag har valt att bara säga att vi ska flytta ifrån Henrik, istället för att säga att det är slut mellan oss. Jag antar att jag har skämts lite för hur det blev, jag vill ju inte bli sedd som en sån där morsa som byter karlar lika ofta som underkläder.
"Vem var det egentligen som bestämde att vi skulle flytta" ville Joel veta idag.
Jag berättade att det var ett gemensamt beslut mellan oss (som det så fint heter).
"Vet du vad som är det spännandesta med den här flytten?" sa Joel.
"Mest spännande? Nä."
"Hur det ska bli när du träffar en ny kille!"
Jag började först garva och slog honom lite halvgenerat med knytnäven i axeln, sådär som man gör när polarn skämtar om nåt. Men sen tänkte jag att spännande för honom inte nödvändigtvis behöver betyda spännande=förväntansfull. Det kunde också vara spännande=orolig.
"Hur då spännande" frågade jag. "På ett bra eller dåligt sätt?" (ledande fråga kanske...)
"På ett bra sätt!"
"Så du tycker att jag borde träffa en ny kille?" undrade jag och kände mig som Mamma Nina i Ensam mamma söker - hon som spände ögona i sin försynta dotter och krävde ett svar på "Visst tycker du att jag ska träffa en ny kille!" Flickebarnet vågade inte annat än att nicka med tårarna brännande i ögonvrån.
Jo, det tyckte Joel (utan hot). Och det känns ju skönt, även om jag sparar träff med ny kille till anno 2020 typ, då jag är en brådmogen 38-åring med så mycket visdom och erfarenhet att jag klarar av tvåsamheten utan att förändras som Dr Jekyll och Mr Hyde.
Och när jag läser Tessas blogg om alla de kraven vi kvinnor har på oss idag, så kan jag bara vara glad över att jag kan stryka "ha tid för sin parnter" från listan. Nog för att det kan vara tufft att sköta all markservice helt själv som ensamstående. Men hur fasen ska man hinna ta sig tid för någon annan (förutom sitt barn) när man knappt har tid för sig själv. Nätack, "killarna" får ni ha för er själva!
"Vem var det egentligen som bestämde att vi skulle flytta" ville Joel veta idag.
Jag berättade att det var ett gemensamt beslut mellan oss (som det så fint heter).
"Vet du vad som är det spännandesta med den här flytten?" sa Joel.
"Mest spännande? Nä."
"Hur det ska bli när du träffar en ny kille!"
Jag började först garva och slog honom lite halvgenerat med knytnäven i axeln, sådär som man gör när polarn skämtar om nåt. Men sen tänkte jag att spännande för honom inte nödvändigtvis behöver betyda spännande=förväntansfull. Det kunde också vara spännande=orolig.
"Hur då spännande" frågade jag. "På ett bra eller dåligt sätt?" (ledande fråga kanske...)
"På ett bra sätt!"
"Så du tycker att jag borde träffa en ny kille?" undrade jag och kände mig som Mamma Nina i Ensam mamma söker - hon som spände ögona i sin försynta dotter och krävde ett svar på "Visst tycker du att jag ska träffa en ny kille!" Flickebarnet vågade inte annat än att nicka med tårarna brännande i ögonvrån.
Jo, det tyckte Joel (utan hot). Och det känns ju skönt, även om jag sparar träff med ny kille till anno 2020 typ, då jag är en brådmogen 38-åring med så mycket visdom och erfarenhet att jag klarar av tvåsamheten utan att förändras som Dr Jekyll och Mr Hyde.
Och när jag läser Tessas blogg om alla de kraven vi kvinnor har på oss idag, så kan jag bara vara glad över att jag kan stryka "ha tid för sin parnter" från listan. Nog för att det kan vara tufft att sköta all markservice helt själv som ensamstående. Men hur fasen ska man hinna ta sig tid för någon annan (förutom sitt barn) när man knappt har tid för sig själv. Nätack, "killarna" får ni ha för er själva!
Umgås.
Ett tecken på att jag fått mer egentid (Joel är adopterad av familjen Laaksonen numer...) är ju att jag faktiskt har kännt mig så mätt på ensamhet att jag fått en social skjuts och faktiskt träffat mina kära vänner!
I lördags sällskapade jag med Tessa, Li och Jeff först på Hesburger och sedan kom de över till oss och lekte och åt middag. Jeff är en aktiv kille och än i dag har jag sopat bort spår efter honom. Min solkräm hittade jag i kärlskåpet i köket (stod tidigare i badrummet). Den hade bytt plats med en liten matbytta som stod på hyllan i badrummet. Sedan hade han varit och steppat i Nylocks kattlåda, så kattspåns-spåren dammsög jag upp från köksmattan (men min nya 300 euros dammsugare, tack Pappa!) idag. Det var ju bara tur att jag såg när han slängde Joels simglasögon i sopkorgen!
Ja se ettåringar :) Trion åkte hem framåt kvällen.
På söndagen drog jag till Linda med familj. Där går det också rätt hett till eftersom Vilja börjar bli lika rörlig som tidigare nämnd ettåring. Det är tur att flickebarnet gillar Guitar Hero lika mycket som hennes mamma och "Tant" (det är jag), för vi fick spela nästan helt ifred medan hon satt på mattan och diggade i takt.
Nu väntar jag på att någon glad vän ska vilja sällskapa med mig i helgen. I´m barnfree.
Radioröster.
Jag lyssnar mycket på radio - när jag kör bil till jobbet, när jag är ute och promenerar och det första jag gör när jag kommer innanför dörren är att slå på radion. Sen gnolar jag med i "pa pa pa pokerface" medan jag rustar runt i köket (jag triiiivs i mitt lilla kök!).
Eftersom jag är så inbiten radiolyssnare så har jag utvecklat en svår känslighet för olika radiopratares röster. Det är inte vemsomhelst som kan prata i radio. Det krävs ett visst flyt i rösten, inga talfel eller tics och pja... det ska vara behagligt att lyssna på personen.
Roger på Rix FM är en bra radiopratare. Han har en skön röst, ett skönt flow, vare sig talfel eller stamningar. Han försöker inte vara rolig och han är inte för tråkig. Sådär skönt lagom, helt enkelt.
Malin och Lovisa i P3 är en rolig duo. Scrolla ner till deras Alla hjärtans dag-firande. ROLIGT!
Värre är det med Kalle Fagerström på Steel FM. Han är olidlig att lyssna på! Han stammar och stakar sig och låter så... så... himla åländsk!
Hans "Gudd måååårning Ålaaaannd!" , som antagligen lite lustigt sådär är tänkt som den åländska versionen av Good morning Vietnam, ger mig rysningar ända ner i svanskotan.
Tidigare brukade någon liten snärta vid namn Julanda prata på Steel och det var om möjligt ännu värre. En gnällig, ljus pipa hade hon och när hon hälsade en "Veeeeelkommen" till programmet på tillgjord rikssvenska så sade ialla fall jag adjö.
Sveriges radio P3 är en bra station och Patti Hansén, finnen, är nog en schysst radiopratare, men SVÄLJ PATTI, SVÄLJ! Han pratar fort, som många finlandssvenskar och har inte tid att svälja saliven som jag i min inre syn föreställer mig ligger som ett hårt skum någonstans långt bak i gommen. Detta gör att jag har svårt att koncentrera mig på vad han egentligen säger, jag bara väntar på att höra förändringen från slöddrande skumkäft till nysvald.
Kodjo (hur det nu stavas) pratar i p3:s Morgonpasset. Han är mest bara otroligt störande och överdriven och även om han läser upp väderleksrapporten vareviga morgon lyckas han aldrig få den rätt.
Rix Fm har den bästa morgonshowen och jag tål att lyssna på samtliga i trion i Rix MorronZoo, men ve och fasa när nyheterna kommer och Birging med sin torra käft lägger iväg. Jag uppmanar: Drick vatten, svälj, andas och prata inte i en hastighet högre än att man förstår!
Man brukar ju säga att vissa har ett utseende som passar radio, men ibland glömmer de att fulingen som sitter där helst ska ha en behaglig röst också.
Eftersom jag är så inbiten radiolyssnare så har jag utvecklat en svår känslighet för olika radiopratares röster. Det är inte vemsomhelst som kan prata i radio. Det krävs ett visst flyt i rösten, inga talfel eller tics och pja... det ska vara behagligt att lyssna på personen.
Roger på Rix FM är en bra radiopratare. Han har en skön röst, ett skönt flow, vare sig talfel eller stamningar. Han försöker inte vara rolig och han är inte för tråkig. Sådär skönt lagom, helt enkelt.
Malin och Lovisa i P3 är en rolig duo. Scrolla ner till deras Alla hjärtans dag-firande. ROLIGT!
Värre är det med Kalle Fagerström på Steel FM. Han är olidlig att lyssna på! Han stammar och stakar sig och låter så... så... himla åländsk!
Hans "Gudd måååårning Ålaaaannd!" , som antagligen lite lustigt sådär är tänkt som den åländska versionen av Good morning Vietnam, ger mig rysningar ända ner i svanskotan.
Tidigare brukade någon liten snärta vid namn Julanda prata på Steel och det var om möjligt ännu värre. En gnällig, ljus pipa hade hon och när hon hälsade en "Veeeeelkommen" till programmet på tillgjord rikssvenska så sade ialla fall jag adjö.
Sveriges radio P3 är en bra station och Patti Hansén, finnen, är nog en schysst radiopratare, men SVÄLJ PATTI, SVÄLJ! Han pratar fort, som många finlandssvenskar och har inte tid att svälja saliven som jag i min inre syn föreställer mig ligger som ett hårt skum någonstans långt bak i gommen. Detta gör att jag har svårt att koncentrera mig på vad han egentligen säger, jag bara väntar på att höra förändringen från slöddrande skumkäft till nysvald.
Kodjo (hur det nu stavas) pratar i p3:s Morgonpasset. Han är mest bara otroligt störande och överdriven och även om han läser upp väderleksrapporten vareviga morgon lyckas han aldrig få den rätt.
Rix Fm har den bästa morgonshowen och jag tål att lyssna på samtliga i trion i Rix MorronZoo, men ve och fasa när nyheterna kommer och Birging med sin torra käft lägger iväg. Jag uppmanar: Drick vatten, svälj, andas och prata inte i en hastighet högre än att man förstår!
Man brukar ju säga att vissa har ett utseende som passar radio, men ibland glömmer de att fulingen som sitter där helst ska ha en behaglig röst också.
Jag vill dansa!
Jag måste bli känd!
Inte för att tjäna mycket pengar eller något annat larvigt. Nej, bara av den enkla anledningen att jag också vill vara med i Let´s dance!
Kanske jag kan bli känd som bloggare, precis som Blondinbella som ju varit med i programmet. Jag ska börja marknadsföra Jenelibloggen nu och ta kontakt med TV4 tidigt i höst.
(Kvällssnacks till Let´s dance:
-ostchips av fet och god prästost med hemlagad vitlöksdressing)
Inte för att tjäna mycket pengar eller något annat larvigt. Nej, bara av den enkla anledningen att jag också vill vara med i Let´s dance!
Kanske jag kan bli känd som bloggare, precis som Blondinbella som ju varit med i programmet. Jag ska börja marknadsföra Jenelibloggen nu och ta kontakt med TV4 tidigt i höst.
(Kvällssnacks till Let´s dance:
-ostchips av fet och god prästost med hemlagad vitlöksdressing)
LCHF
Vi har haft sportlov hela veckan. Nu är det fredag och snart är lovet slut.
Idag drog jag iväg med Joel och Johannes till Gnisten för att insupa lite Dvitamin och för att få lite rosor på kinderna i den friska vinterluften. Jag slog mig ner på en filt intill "kiosken" som vi kallar det. Kanske det varit en kiosk där någongång, nu är det bara ett fult grönt "hus" med förspikade fönster. Solen värmde riktigt skönt och jag blundade och njöt och emellanåt kastade jag ett öga på grabbarna i backen. Då och då följde jag med på en tur på rattkälken eller tefatet och huj vad det går! Jag hade lagat plättar och varm o´boy till killarna som de åt och efter ett par timmar åkte vi hem.
Då lagade jag lunch åt mig själv. Det blev ostgratinerad blomkål i ugn, stekt bacon och en god sallad.
Jag går ju inte i mors fotspår enbart yrkesmässigt, utan nu har hon tjatat till leda om sin LCHF-"diet" (jag vet inte om man får kalla det diet) så jag blev tvungen att prova på det. LCHF står för Low Carb High Fat, och nä... det låter ju inte så tokigt att "få" äta gräddiga såser och fläskiga köttbitar och ändå hålla sig i trim bara genom att utesluta/minska på kolhydraterna. Nu har jag kört det nån vecka och jag har blivit av med kvällssuget. Framförallt håller jag mig mätt mer än en halvtimme efter frukost. Man står sig bra mellan målen också så det blir inget småätande.
Men häromkvällen ringde Linda: "Vi tänkte hämta pizza. Ska du ha?"
Egentligen var jag inte speciellt hungrig, men jag kände ändå hur snålvattnet började rinna av tanken på gyllenbruna, hårda kanter, mjuk fyllning och vikta trekanter som man bara måkar in.
Så där satt jag sen en stund senare och syndade allt vad det gick. Sen tog jag och Linda en promenad och jag åkte hem. Då slog Stora Kvällssuget in. Jag bara måste ha nåt sött! Så jag smälte smör i micron, rörde i lite havregryn, kakao och socker och bänkade mig framför teven med kokosbollssmeten som jag inte ens gjort mig besvär över att rulla till bollar och doppa i kokos. Spyfärdig somnade jag på min fina bäddsoffa och tänkte att imorgon är en annan dag.
Idag drog jag iväg med Joel och Johannes till Gnisten för att insupa lite Dvitamin och för att få lite rosor på kinderna i den friska vinterluften. Jag slog mig ner på en filt intill "kiosken" som vi kallar det. Kanske det varit en kiosk där någongång, nu är det bara ett fult grönt "hus" med förspikade fönster. Solen värmde riktigt skönt och jag blundade och njöt och emellanåt kastade jag ett öga på grabbarna i backen. Då och då följde jag med på en tur på rattkälken eller tefatet och huj vad det går! Jag hade lagat plättar och varm o´boy till killarna som de åt och efter ett par timmar åkte vi hem.
Då lagade jag lunch åt mig själv. Det blev ostgratinerad blomkål i ugn, stekt bacon och en god sallad.
Jag går ju inte i mors fotspår enbart yrkesmässigt, utan nu har hon tjatat till leda om sin LCHF-"diet" (jag vet inte om man får kalla det diet) så jag blev tvungen att prova på det. LCHF står för Low Carb High Fat, och nä... det låter ju inte så tokigt att "få" äta gräddiga såser och fläskiga köttbitar och ändå hålla sig i trim bara genom att utesluta/minska på kolhydraterna. Nu har jag kört det nån vecka och jag har blivit av med kvällssuget. Framförallt håller jag mig mätt mer än en halvtimme efter frukost. Man står sig bra mellan målen också så det blir inget småätande.
Men häromkvällen ringde Linda: "Vi tänkte hämta pizza. Ska du ha?"
Egentligen var jag inte speciellt hungrig, men jag kände ändå hur snålvattnet började rinna av tanken på gyllenbruna, hårda kanter, mjuk fyllning och vikta trekanter som man bara måkar in.
Så där satt jag sen en stund senare och syndade allt vad det gick. Sen tog jag och Linda en promenad och jag åkte hem. Då slog Stora Kvällssuget in. Jag bara måste ha nåt sött! Så jag smälte smör i micron, rörde i lite havregryn, kakao och socker och bänkade mig framför teven med kokosbollssmeten som jag inte ens gjort mig besvär över att rulla till bollar och doppa i kokos. Spyfärdig somnade jag på min fina bäddsoffa och tänkte att imorgon är en annan dag.
Mobil och gps.
Nytt boende och nya rutiner föder nya principer.
Jag som varit benhårt emot knappt talföra småglin som skenar runt med mobiltelefoner promenerade igår med min sjuåring till Datatelefon och inhandlade en språjlans ny Nokia åt honom. Sonen var uppspelt, glad, lycklig och förväntansfull. Själv såg jag det som ett nödvändigt ont.
Men efter att ha resonerat med mig själv och övervägt för-och nackdelar ansåg jag att det är smartare att köpa en mobiltelefon åt honom med 2 e i månadsavgift och en spärr på 15 e/mån, än att köpa ett hemtelefonabonnemang med inkopplingsavgift, månadsavgift och sen är det ingen jävel som ringer på den i alla fall. Nu kan Joel ha alarm på när han ska gå till skolan och vi kan ringa till varandra i yttersta nödfall, för det är hårda restriktioner på användningen av den här mobiltelefonen.
Den ska inte med till skolan! Den ska inte släpas runt på och tappas bort. Joel ska fortfarande kunna passa tider, jag ska inte behöva ringa och säga till när han ska komma hem.
Och det fina var ju att vi fick en GPS på köpet. Det har ni ju läst, att jag är proffs på att följa såna!
Jag som varit benhårt emot knappt talföra småglin som skenar runt med mobiltelefoner promenerade igår med min sjuåring till Datatelefon och inhandlade en språjlans ny Nokia åt honom. Sonen var uppspelt, glad, lycklig och förväntansfull. Själv såg jag det som ett nödvändigt ont.
Men efter att ha resonerat med mig själv och övervägt för-och nackdelar ansåg jag att det är smartare att köpa en mobiltelefon åt honom med 2 e i månadsavgift och en spärr på 15 e/mån, än att köpa ett hemtelefonabonnemang med inkopplingsavgift, månadsavgift och sen är det ingen jävel som ringer på den i alla fall. Nu kan Joel ha alarm på när han ska gå till skolan och vi kan ringa till varandra i yttersta nödfall, för det är hårda restriktioner på användningen av den här mobiltelefonen.
Den ska inte med till skolan! Den ska inte släpas runt på och tappas bort. Joel ska fortfarande kunna passa tider, jag ska inte behöva ringa och säga till när han ska komma hem.
Och det fina var ju att vi fick en GPS på köpet. Det har ni ju läst, att jag är proffs på att följa såna!
Greetings from Skrakis.
Heeej!
Det är knappt så jag hittar tangenterna längre, så länge sedan är det jag satt vid en dator och skrev nåt.
Jag älskar Åland och att det tar mindre än en eftermiddag att få Internet anslutet. Nu sitter jag här, i Joels nya rum på en pall med tangentbordet i knät och ett glas kaffe bredvid mig.
Igår fick vi vår nya soffa och det märks att man är singel när man måste gå och borsta lite puder i ansiktet och fixa håret när man väntar på möbelfirmabud. Han kan ju vara snygg! Nåja, han föll inte och inte jag heller, vi bar helt enkelt upp åbäket, jag signade ett papper och sen sa vi hejdå utan några löften om framtiden.
Soffan var inte riktigt som jag kom ihåg den då jag provade den i butiken. "Provsatt jag den ens?" måste jag börja fundera. Antagligen inte eftersom den kändes stum och obekväm. Skitsamma, nu har jag en bäddsoffa och slipper sova på madrass. Men jag vill inte fortsätta sova i den utan bäddmadrass, för det skavde ordentligt på mina höftben inatt och till på köpet höll jag på att frysa ihjäl i det här kalla boet. Ordentligt täcke (ej dun från levande fåglar) skall införskaffas också.
Nu börjar det kännas lite som ett hem. Jag är nöjd med mina nya möbler och trivs med att sitta ensam framför teven och kolla på Lipstick Jungle ifred om måndagskvällarna. Lite tomt och konstigt på nåt vis, men mest bra. Och i lördags bjöd jag över några gäster: Tommen, Linda och Fredrika. Vi snackade skit vid mitt nya IKEA köksbord och bänkade oss sedan på madrassen i vardagsrummet och sjöng Singstar. Och såklart slutade det på Stadshotellet och sen (tidig?) hemkomst och en dåsig söndag. Men kul var det! :)
Jamen, dåså. Det var lite nytt härifrån.
Det är knappt så jag hittar tangenterna längre, så länge sedan är det jag satt vid en dator och skrev nåt.
Jag älskar Åland och att det tar mindre än en eftermiddag att få Internet anslutet. Nu sitter jag här, i Joels nya rum på en pall med tangentbordet i knät och ett glas kaffe bredvid mig.
Igår fick vi vår nya soffa och det märks att man är singel när man måste gå och borsta lite puder i ansiktet och fixa håret när man väntar på möbelfirmabud. Han kan ju vara snygg! Nåja, han föll inte och inte jag heller, vi bar helt enkelt upp åbäket, jag signade ett papper och sen sa vi hejdå utan några löften om framtiden.
Soffan var inte riktigt som jag kom ihåg den då jag provade den i butiken. "Provsatt jag den ens?" måste jag börja fundera. Antagligen inte eftersom den kändes stum och obekväm. Skitsamma, nu har jag en bäddsoffa och slipper sova på madrass. Men jag vill inte fortsätta sova i den utan bäddmadrass, för det skavde ordentligt på mina höftben inatt och till på köpet höll jag på att frysa ihjäl i det här kalla boet. Ordentligt täcke (ej dun från levande fåglar) skall införskaffas också.
Nu börjar det kännas lite som ett hem. Jag är nöjd med mina nya möbler och trivs med att sitta ensam framför teven och kolla på Lipstick Jungle ifred om måndagskvällarna. Lite tomt och konstigt på nåt vis, men mest bra. Och i lördags bjöd jag över några gäster: Tommen, Linda och Fredrika. Vi snackade skit vid mitt nya IKEA köksbord och bänkade oss sedan på madrassen i vardagsrummet och sjöng Singstar. Och såklart slutade det på Stadshotellet och sen (tidig?) hemkomst och en dåsig söndag. Men kul var det! :)
Jamen, dåså. Det var lite nytt härifrån.
IKEA
Jag lever... knappt... Passar på att blogga lite på min håltimme, eftersom jag inte fått in min dator i nya lägenheten än.
Vi har kommit någorlunda i ordning, jag och Joel var ju till IKEA och handlade en hel del grejer i lördags.
Från början var det meningen att brorsan skulle komma med och hjälpa till att bära, men sen fick han förhinder. Så då var det bara jag och Joel själva. Men det gick bra det med, den gossen räds inte att ta i! Vi tog bussen till Stockholm, mötte upp brorsan med familj och lämpade av dem i Jakobsberg. Sen skulle vi då ta oss till IKEA med hjälp av en gps. Ann-Catherine hade programmerat in vägen färdigt, bara för oss att följa den. Lätt som en plätt. Men jag, trots att jag har världens sämsta lokalsinne, litade inte ett dyft på den där apparaten. Den ledde oss helt åt tjottahejti, tyckte jag.
"Vaddå sväng höger?! Höger?! Här?! Nej, aldrig i livet. Jag kör rakt!"
Sådär höll jag på. Joel satt tyst i sätet bredvid medan jag svor och gormade över bilen, gps:en och hela jävla landet. Till slut gav jag mig och körde exakt enligt apparaten. Vi kom fram til lKEA ett par minuter senare...
PÅ kvällen kom vi hem med:
- en röd bokhylla med glasdörr
- ett gult skåp med glasdörr
- en röd matta
- en badrumshylla
- en pall
- gardintyg
- soffbord
- köksbord + 4 stolar
- köksmatta
- säng till Joel
+ lite krimskrams
Allt till den nätta summan av ca 8000 kr. Billit!!
På söndagen fick vi hjälp av Vilja och Linda att bära och montera och senare kom Mor och Johan över med en kaffebryggare och en micro, en skruvdragare och hantverkarkunskaper. Och nu har jag ett nytt hem! Vi trivs rätt bra redan.
Nu måste jag sluta...
Vi har kommit någorlunda i ordning, jag och Joel var ju till IKEA och handlade en hel del grejer i lördags.
Från början var det meningen att brorsan skulle komma med och hjälpa till att bära, men sen fick han förhinder. Så då var det bara jag och Joel själva. Men det gick bra det med, den gossen räds inte att ta i! Vi tog bussen till Stockholm, mötte upp brorsan med familj och lämpade av dem i Jakobsberg. Sen skulle vi då ta oss till IKEA med hjälp av en gps. Ann-Catherine hade programmerat in vägen färdigt, bara för oss att följa den. Lätt som en plätt. Men jag, trots att jag har världens sämsta lokalsinne, litade inte ett dyft på den där apparaten. Den ledde oss helt åt tjottahejti, tyckte jag.
"Vaddå sväng höger?! Höger?! Här?! Nej, aldrig i livet. Jag kör rakt!"
Sådär höll jag på. Joel satt tyst i sätet bredvid medan jag svor och gormade över bilen, gps:en och hela jävla landet. Till slut gav jag mig och körde exakt enligt apparaten. Vi kom fram til lKEA ett par minuter senare...
PÅ kvällen kom vi hem med:
- en röd bokhylla med glasdörr
- ett gult skåp med glasdörr
- en röd matta
- en badrumshylla
- en pall
- gardintyg
- soffbord
- köksbord + 4 stolar
- köksmatta
- säng till Joel
+ lite krimskrams
Allt till den nätta summan av ca 8000 kr. Billit!!
På söndagen fick vi hjälp av Vilja och Linda att bära och montera och senare kom Mor och Johan över med en kaffebryggare och en micro, en skruvdragare och hantverkarkunskaper. Och nu har jag ett nytt hem! Vi trivs rätt bra redan.
Nu måste jag sluta...
Flytt.
Trött så ögona svider. Vi har börjat bära och åka med grejer till Skrakis och plötsligt känns det så konstigt. Nu är det definitivt, liksom. Det låg kattskit på trappan utanför vår dörr och en gammal tant satt och glodde på oss när vi passerade hennes fönster och nu blir jag sådär pessimistisk som bara jag kan bli.
"Vad är det egentligen för kattjävel det här, som skiter på trappan? Tänk om Nylock blir bortskrämd av åbäket! *Sniff, sniff* luktar det inte lite kattpiss också...? Och kärringen i fönstret är säkert nån jävla gnälltant som ska sova klockan 21 och gnäller om det hörs minsta pip från oss då. Säkert ska hon klaga på att VÅR katt skiter i trappan, fast det EGENTLIGEN är hennes."
Vi åkte till Doppingvägen för att äta middag och sen stack Joel till Johannes. Joel vill prompt sova på Skrakis inatt, fast vi inte har något att sova på. Vi har inga möbler, ingen mat - ingenting. Förutom några pappkartonger som står uppradade längs väggarna.
Fast det är klart, vi kan ju bädda med madrasser, köpa lite gott snacks, dricka läsk och kura ihop oss i täcken och se på Let´s Dance i lilla teven. KAN ju bli rätt mysigt.
"Vad är det egentligen för kattjävel det här, som skiter på trappan? Tänk om Nylock blir bortskrämd av åbäket! *Sniff, sniff* luktar det inte lite kattpiss också...? Och kärringen i fönstret är säkert nån jävla gnälltant som ska sova klockan 21 och gnäller om det hörs minsta pip från oss då. Säkert ska hon klaga på att VÅR katt skiter i trappan, fast det EGENTLIGEN är hennes."
Vi åkte till Doppingvägen för att äta middag och sen stack Joel till Johannes. Joel vill prompt sova på Skrakis inatt, fast vi inte har något att sova på. Vi har inga möbler, ingen mat - ingenting. Förutom några pappkartonger som står uppradade längs väggarna.
Fast det är klart, vi kan ju bädda med madrasser, köpa lite gott snacks, dricka läsk och kura ihop oss i täcken och se på Let´s Dance i lilla teven. KAN ju bli rätt mysigt.
Mot Skrakis.
Dagarna springer iväg och jag gör mitt bästa för att komma ifatt. Upp före tuppen, iväg 7.30, droppa av Joel, hela dagen i skolan där jag idag knappt hade tid att gå på lunch. Eftersom det är förbjudet att springa i korridorerna och jag har brått mellan klassrum-lärarrum-materialrum på rasterna, går jag skitfort likt en sån där marathon-gångare som ser ut som om hon skulle vrida höfterna ur led och trassla in fötterna i varandra. Bra träning, kanske en sport för mig att satsa på.
Det var utvecklingssamtal med föreståndaren idag och lite diskussioner angående kommande läsår. Nu är det såna tider då man går i total ovisshet om hur hösten ser ut. Arbetslös eller ej? Dags att börja skriva CV och ansökan till de få jobb som finns. Blä!
Sen hem vid 16, hämta Joel, gå ut med Seidi, laga mat och vips är klockan hundra.
Samtidigt håller jag på att försöka flytta mitt pick och pack. Vi har hämtat lådor i två omgångar från Sparhallen och Joel är väldigt ivrig med att packa. Hans rum är för tillfället belamrat med lådor och sopsäckar. På fredag bär vi in skiten i lägenheten på Skrakis och på lördag morgon åker vi till IKEA för att skaffa oss en och annan möbel. Brorsan har lovat att komma med och hjälpa till (jag ringde och smörade och grattade på födelsedagen en vecka för sent) och samtidigt tar jag hem pappas bil som de haft hos sig i Stockholm.
TIll på köpet - en flytt innebär ju inte bara praktiska arrangemang, utan även en hel del pappersexcersis. Och DET, mina vänner, är nåt jag avskyr!
Det var utvecklingssamtal med föreståndaren idag och lite diskussioner angående kommande läsår. Nu är det såna tider då man går i total ovisshet om hur hösten ser ut. Arbetslös eller ej? Dags att börja skriva CV och ansökan till de få jobb som finns. Blä!
Sen hem vid 16, hämta Joel, gå ut med Seidi, laga mat och vips är klockan hundra.
Samtidigt håller jag på att försöka flytta mitt pick och pack. Vi har hämtat lådor i två omgångar från Sparhallen och Joel är väldigt ivrig med att packa. Hans rum är för tillfället belamrat med lådor och sopsäckar. På fredag bär vi in skiten i lägenheten på Skrakis och på lördag morgon åker vi till IKEA för att skaffa oss en och annan möbel. Brorsan har lovat att komma med och hjälpa till (jag ringde och smörade och grattade på födelsedagen en vecka för sent) och samtidigt tar jag hem pappas bil som de haft hos sig i Stockholm.
TIll på köpet - en flytt innebär ju inte bara praktiska arrangemang, utan även en hel del pappersexcersis. Och DET, mina vänner, är nåt jag avskyr!
Saturday and pruttfull.
I lördags våldgästade jag Janina och Marcus som hade middagsbjudning.
"Du får komma, men maten räcker inte till dig" sms:ade Janina men jag var ju inte ute efter att äta direkt... Jag väntade till 20.30 innan jag åkte för att de säkert skulle ha ätit klart. Det visade sig att de inte ens börjat med förrätten. Så jag satt i soffan och bläddrade i fotoalbum medan de hävde i sig anka och andra läckerheter. Och mitt i allt fann jag mig själv sittandes på en racklig kattpidestal, med en udda tallrik framför mig och en smakbit på den goda oxfilén med sparris och risotto som serverades till varmrätt. Och t o m av den norska cheesecaken räckte till en bit åt mig. Snacka om snyltgäst.
Kvällen fortskred med sällskapsspel och först vid 01-tiden började någon fråga om krog. Vi var på och hamnade på ett dött Indigo där vi blev pruttfulla och tog oss efter stängningsdags tillbaka till Janina. På morgonkvisten var jag åter i "hemmets" trygga vrå och på eftermiddagen var jag turligt nog i gott skick (våga vägra vin) nog för att framstå trevlig och ordningssam då jag träffade mina blivande hyresvärdar för att underteckna kontrakt.
Utmaningen!
Jamen, det verkar ju lösa sig det här! Bloggen är bättre än Marknaden! Jag hör av mig till er alla snälla som vill sälja stuff så fort jag är inflyttad (flyttar i helgen).
Och mitt i allt fick jag en utmaning av min kära ex classmate Maggan. Den är jag inte sen att anta!
Utmaningen: Bloggaren skriver 8 fakta/(o)vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/(o)vanor. I slutet av inlägget skriver du 8 (eller minst 4) personer som du utmanar.
1. Jag brukar peta och krafsa så mycket i näsan så jag får sårskorpor (slutade dock äta upp snorkråkorna i sjuårsåldern).
2. Tankar alltid bilen precis innan soppatorsk då lampan lyser knallröd och bilen hackar sig framåt på bensinångorna.
3. Har aldrig fått soppatorsk.
4. Har piercat mig själv i naveln och i fotknölen. Båda gånger blev det infekterat och jag fick t o m uppsöka sjukhus efter fotknölsexperimentet. Dock blev jag inte inlagd (se nedan).
5. Innan jag dör vill jag: gå på Robbie Williams konsert och simma med delfiner. Gärna simma med Robbie Williams också, förstås... naken ;)
6. Vad jag vet har bara legat på sjukhus två gånger och de gångerna var det i samband med förlossningar (när jag föddes och när jag födde). Jag har heller aldrig haft några hål i tänderna.
7. Däremot har jag lidit av en märklig åkomma som heter salivkörtelsten, dvs salivstenar täpper till salivgångarna och stoppar flödet, så att det stockar sig och halsen blåser upp sig likt en vattenslang som täpps till i Kalle Anka.
8. Och på tal om tänder så har de nog varit hålfria, men istället växte de konstigt och pekade rätt ut i ett fult överbett. Så jag har haft tre olika sorters tandställningar: plastgom med tillhörande huvudbonad (inte attraktivt), något järnskrot som satt i gommen och till sist blev det "tågräls".
Jag utmanar:
Tessa
Linda
Mamma
Ann-Catherine
Och mitt i allt fick jag en utmaning av min kära ex classmate Maggan. Den är jag inte sen att anta!
Utmaningen: Bloggaren skriver 8 fakta/(o)vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/(o)vanor. I slutet av inlägget skriver du 8 (eller minst 4) personer som du utmanar.
1. Jag brukar peta och krafsa så mycket i näsan så jag får sårskorpor (slutade dock äta upp snorkråkorna i sjuårsåldern).
2. Tankar alltid bilen precis innan soppatorsk då lampan lyser knallröd och bilen hackar sig framåt på bensinångorna.
3. Har aldrig fått soppatorsk.
4. Har piercat mig själv i naveln och i fotknölen. Båda gånger blev det infekterat och jag fick t o m uppsöka sjukhus efter fotknölsexperimentet. Dock blev jag inte inlagd (se nedan).
5. Innan jag dör vill jag: gå på Robbie Williams konsert och simma med delfiner. Gärna simma med Robbie Williams också, förstås... naken ;)
6. Vad jag vet har bara legat på sjukhus två gånger och de gångerna var det i samband med förlossningar (när jag föddes och när jag födde). Jag har heller aldrig haft några hål i tänderna.
7. Däremot har jag lidit av en märklig åkomma som heter salivkörtelsten, dvs salivstenar täpper till salivgångarna och stoppar flödet, så att det stockar sig och halsen blåser upp sig likt en vattenslang som täpps till i Kalle Anka.
8. Och på tal om tänder så har de nog varit hålfria, men istället växte de konstigt och pekade rätt ut i ett fult överbett. Så jag har haft tre olika sorters tandställningar: plastgom med tillhörande huvudbonad (inte attraktivt), något järnskrot som satt i gommen och till sist blev det "tågräls".
Jag utmanar:
Tessa
Linda
Mamma
Ann-Catherine