I´m late!
Idag satt jag lätt tillbakalutad i min stol i lärarrummet. Vi hade just haft fredagsfika (Ulla som bakade idag), lyssnat på Gerts fredagsfräckis på nätet, skrattat gott och vi var mätta och belåtna. Jag kollade klockan. Halv två, schysst, två och en halv timme har jag på mig att lämna in arbetsansökan, som ska in idag senast klockan 16.
"Det är stop-tid klockan 15" påstod Janina.
Ulla fick bråttom där hon stod och diskade kaffekoppar: "Hujj, då måste vi nog åka nu om du ska hinna!"
"Nah, det är luuugnt". Åker vi halv tre är jag tjugo före i Godby, droppar in första ansökan, då kan jag vara i stan ca tre minuter i tre och lämna in den andra i Stadshuset. Vi hinner lätt!"
"Är du ute i sista minuten, Jenny?" frågade Tove utan att höja på ögonbrynen.
"Det där är ett personlighetsdrag" sa Peter och jag kan inte göra annat än att hålla med. Det är likadant varenda gång och det spelar ingen roll vad det handlar om.
Jag minns studietiden då jag slet mitt hår, grät och gnisslade tänder sju minuter innan hemtentan skulle vara inskickad. Jag önskade alltid att jag hade känt mig bättre påläst och förbannade mig själv som ägnat tiden åt andra, mindre viktiga saker. Men jag fick det gjort och alltid med bra resultat.
Eller som när bilen skulle ombesiktas. Dagen före körförbud ringde jag i panik till Motorfordonsbyrån och bad på mina knän om en tid följande dag. De pressade in mig i sitt tighta schema, men det värsta var att när bilen gått igenom fick jag ändå körförbud eftersom jag inte betalt skatten, enligt besiktningsgubben. "Jooooo", protesterade jag, "jag betalade den imorse (det var sant)". Naturligtvis hade det inte betalningen registrerats, så jag fick åka till banken (med "oskattad" bil) och hämta ut ett kvitto på att betalningen var gjord. Tillbaka till besiktningen och visa upp. Sen var det bara att tuta och köra. Och då önskade jag att jag hade klarat av allt det där ett par veckor tidigare, i lugn och ro, utan att bli upphetsad, få hög puls och stå där med skammen.
Men... det är ett personlighetsdrag.
Nästa besiktning är i mars-april. Jag har en trasig blinkerslampa och ingen vidrutetorkare på passagerarsidan. Jag är mycket väl medveten om att jag bör åtgärda dessa defekter innan det är dags för besiktning. Jag vill gärna göra det nu. Men jag prioriterar annat och förmodligen rusar jag på höga varv runt i stan en halvtimme innan besiktningstid och letar efter reservdelar.
Som tur är har jag andra fina personlighetsdrag.
"Det är stop-tid klockan 15" påstod Janina.
Ulla fick bråttom där hon stod och diskade kaffekoppar: "Hujj, då måste vi nog åka nu om du ska hinna!"
"Nah, det är luuugnt". Åker vi halv tre är jag tjugo före i Godby, droppar in första ansökan, då kan jag vara i stan ca tre minuter i tre och lämna in den andra i Stadshuset. Vi hinner lätt!"
"Är du ute i sista minuten, Jenny?" frågade Tove utan att höja på ögonbrynen.
"Det där är ett personlighetsdrag" sa Peter och jag kan inte göra annat än att hålla med. Det är likadant varenda gång och det spelar ingen roll vad det handlar om.
Jag minns studietiden då jag slet mitt hår, grät och gnisslade tänder sju minuter innan hemtentan skulle vara inskickad. Jag önskade alltid att jag hade känt mig bättre påläst och förbannade mig själv som ägnat tiden åt andra, mindre viktiga saker. Men jag fick det gjort och alltid med bra resultat.
Eller som när bilen skulle ombesiktas. Dagen före körförbud ringde jag i panik till Motorfordonsbyrån och bad på mina knän om en tid följande dag. De pressade in mig i sitt tighta schema, men det värsta var att när bilen gått igenom fick jag ändå körförbud eftersom jag inte betalt skatten, enligt besiktningsgubben. "Jooooo", protesterade jag, "jag betalade den imorse (det var sant)". Naturligtvis hade det inte betalningen registrerats, så jag fick åka till banken (med "oskattad" bil) och hämta ut ett kvitto på att betalningen var gjord. Tillbaka till besiktningen och visa upp. Sen var det bara att tuta och köra. Och då önskade jag att jag hade klarat av allt det där ett par veckor tidigare, i lugn och ro, utan att bli upphetsad, få hög puls och stå där med skammen.
Men... det är ett personlighetsdrag.
Nästa besiktning är i mars-april. Jag har en trasig blinkerslampa och ingen vidrutetorkare på passagerarsidan. Jag är mycket väl medveten om att jag bör åtgärda dessa defekter innan det är dags för besiktning. Jag vill gärna göra det nu. Men jag prioriterar annat och förmodligen rusar jag på höga varv runt i stan en halvtimme innan besiktningstid och letar efter reservdelar.
Som tur är har jag andra fina personlighetsdrag.
Kommentarer:
Postat av: Linda
Hahahaha!! Fan det hade jag glömt. Döm av våran förvåning när en vante plötsligt började vinka åt oss på vindrutan, vid passagerarsidan, när vi skulle torka rutan på Jennys bil.
Trackback