jeneli

... så är det inte det.
Joel, som varit någorlunda pigg hela dagen, fick magont precis i samband med sänggåendet igårkväll.
"Joooomeeen, sääääkert!" sa jag och himlade med ögonen. Bra ursäkt för att slippa gå och lägga sig!
Efter lite trugande gick han och lade sig, men vaknade inatt och ojade sig över magont. Och imorse när jag precis duschat och ätit frukost och var glad över att få gå på jobb och slippa sitta inlåst i lägenheten mer, så vaknade Joel och grät av magont och oro över att han skulle börja spy i skolan.
Det var bara att ta på sig mysdressen igen, ringa skolan och nästan be om ursäkt för att jag skulle vara borta en dag till. Men sjuka barn kan ju man inte skicka till skolan.

Idag blir det ialla fall en låååååååångpromenad med Seidi, den lilla sjuklingen får säga vad han vill, för nu är förruttnelseprocessen i mig långt skriden och bryter förmodligen snart ner mitt pansarlika immunförsvar, som kommer ge vika för den otäcka magsjukebacillen. Vips ligger jag själv och spyr sur galla i städhinken.