jeneli

Idag fick jag körförbud på min kära, gamla Toyota Carina. Hon gick verkligen på sista versen med diverse rosthål, dåliga stötar och släta däck. Jag kände att det var dags för Carro att få sista vilan på bilkyrkogården - Jägerströms bilskrot.
När jag rullade in på grusvägen in till skroten blev jag helt tagen och faschinerad av alla billik som stod staplade ovanpå varandra. Mellan alla travar gick var det som en labyrint av gångar åt olika håll och jag hade ingen aning om vart jag skulle åka för att hitta nån människa där bland allt skrot. Högst upp i backen hittade jag en verkstad och ett litet hus. Först knackade jag på verkstadsdörren men ingen öppnade. Jag försökte då istället hitta en framkomlig väg fram till husdörren för att knacka på där, men det var så mycket skrot framför så det var omöjligt att ta sig in. Det var nästan lite kuslig stämning med den grå himlen och regnet som strilade ner och gjorde att håret hängde i blöta testar. Jag kunde konstatera att ingen (levande?) människa fanns i huset och istället började jag vandra nedåt på vägen och strax möttes jag av en kufisk typ med långt hår, skägg och stapplig gång.
"Hej!" sa jag. "Jag kommer med en bil åt dig!"
"Vad snällt" sa mannen och verkade mycket trevligare än vad han såg ut. Han pekade neråt vägen och sa att de hade sitt kontor där och att jag skulle följa med för att skriva på några papper. Under tiden vi promenerade hann han fråga mig om jag inte hade någon karl som kunde svetsa fast rosthålen åt mig ("höhöhö").
Inne på kontoret var det skitigt och i dunklet kunde jag se silhuetten av en annan människa. Han sa inte ett pip, utan började direkt skriva under skrotningsintyget då jag räckte honom registerutdraget. Medan han skrev gick jag och den andra typen tillbaka uppåt vägen för att rycka loss brickorna och jag skulle hämta mina nycklar som satt i tändningslåset.
"Se och lär" sa den långhårige och tryckte in en stor skruvmejsel under brickan och slet till. På ett kick hade han fått loss båda brickorna. De satt inte fast nå vidare förstås, för det gick hål i plåten som var helt söndervittrad av rost.
"Såhär gör poliserna när de avregistrerar bilar" skrockade typen och räckte mig brickorna.

Med brickorna i handen vandrade vi återigen nedåt vägen, jag fick skriva under skrotningintyget och blev hämtad av mamma, som var lika faschinerad som jag över bråtet på skroten.


Det här är allt som finns kvar av gamla Carro. Två brickor och ett skrotningsintyg. Buuääääähhhhh!