jeneli

Krämporna avlöser varandra här... är det inte illamående så är det "fel på foten". Och eftersom Joels illamående i torsdags till största delen var av en inbillsk och hypokondrisk art så hade jag svårt att smeka kind och noggrannt undersöka då han igår fick akuta smärtor i vänsterfoten mitt på Torggatan.
"Nå, sluta lipa!" var väl det jag sa ungefär medan ungen förvred ansiktet i hemska gråtgrimaser för att sedan låta det anta ett panikartat uttryck.
"Du är väl inte döende ialla fall... herregud... kom nu, seså, stöd dig på mig här nu... suck..."
Vi linkade till våra cyklar och eftersom fotsmärtan inte tillät att han ens stödde på foten så fick jag skjutsa hem Joel på min cykel och sen åka och hämta hans med bilen.

Under dagen fortsatte jag förneka att fotskadan skulle vara särskilt allvarlig. Hur allvarligt kan det vara när man får ont i foten utan att ens ha skadat den på något vis? Jag ordinerade vila och satte på bandage och pussade och kramade lite och tänkte att det nog snart skulle glömmas bort.

Men imorse hade det inte gått över så jag ringde hälsocentralen. Vi åkte dit och fick vänta i en timme innan vi linkade ut igen - nu på kryckor. Inflammation i ledbanden... eller nåt... Imorgon ska foten röntgas så får vi se.

Jag antar att min hårda pessimism mot att varje "sjukdomsfall" är särskilt allvarlig kommer från min egen uppväxt. Man skulle ha hög feber och tydliga och svåra symptom på sjukdom för att få stanna hemma. Men jag tror bara det är bra att vara lite hård och inte uppmärksamma varenda en krämpa som ungarna får. Smärta och sjukdom tillhör livet och det är lika bra att de lär sig att minsta lilla grej inte behöver innebära ett besök hos doktorn. Jag tror att man som förälder känner sina barn tillräckligt för att veta när det är allvar på riktigt.

Igår var det dags att klä av sig och visa melonerna (eller snarare de halvtorkade plommonen redan på gränsen till russin) på ÅCS igen. Jag fick traska hit och dit och blev skickad fram och tillbaka innan jag äntligen fick kliva in i ett undersökningsrum en halvtimme senare än utsatt tid. Det visade sig att jag inte behövde manglas, jag skulle bara ultraljudas. En sköterska visade mig till en brits, jag lade mig ner och efter en stund klev Doktorn in, drog bort filten jag skylt mig med och mådade "scannern" över mitt högra bröst. Han hummade lite och konstaterade att allt såg normalt ut och klev upp från stolen för att kolla i "turlistan" vem nästa patient var.
"Tack då" fick jag fram, fortfarande liggandes med brösten i var armhåla. Här hade jag önskat en liten förklaring, några tröstande ord eller åtminstone en bekräftelse på att jag kunde kliva upp och klä på mig.
Medan sköterskan och doktorn samtalade reste jag mig och drog på mig kläderna. Precis när jag var påväg ut kom sköterskan ifatt mig:
"Förlåt, blev allt klart för dig?" undrade hon.
"Jo" svarade jag bara och gick.

Jag kände mig liten, ensam och bortkommen och när jag kom till bilen måste jag släppa fram några krokodiltårar.
Om jag får patt-problem någon mer gång kommer jag inte uppsöka sjukhus, utan gå där med min bröstcancer tills jag dör. Sån där naken vill jag aldrig känna mig igen.

Seidi är en rätt lugn hund som inte hetsar upp sig för särskilt mycket. Hon skäller när det kommer folk, hon får spel när hon ser vatten (BADAAA!!!) och blir lite hetsig när hon får leka med pinnar. Men som sagt, annars är det väldigt lite som gör att hon blir arg eller rädd.

Men den stora skräcken i hennes liv är klotången. Och ju mer åren går, desto räddare blir hon. Nu är hennes klor i stort behov av att klippas och då speciellt sporrarna på bakbenen som växt runt och snart tränger in i trampdynan. Men det lilla bändarslet vägrar låta sig klippas. Sist fick jag lura henne med en kastrull överbliven potatismos och klippte till när hon som bäst i allsköns ro slafsade i sig moset. Hon blev inte glad, utan morrade åt mig. Nu har jag själv blivit lite rädd för kloklippningen och drar mig för att ta itu med det. Även om den där överraskningsmetoden inte känns som något bra alternativ är det för tillfället nästan det enda. Häromkvällen förberedde jag mig för att ta sporrarna, eller åtminstone den ena.
Seidi hade somnat på soffan och jag smög upp på toa för att inte väcka henne. Klädde av mig, borstade tänderna och öppnade försiktigt badrumsskåpet och tog fram klotången. Jag gömde den i trosorna så att hon inte skulle få syn på den då jag återvände till soffan. Jag smugglade tången från trosorna och påtade in den under täcket medan jag höll blicken fäst på Seidi. Hon låg och lurade med halvslutna ögon. Kände på sig att nåt var på gång.
"Nu sitter jag här helt avslappnat och väntar på att hon somnar riktigt djupt" tänkte jag och tittade spänt ömsom på teven, ömsom på hunden. Kollade klon om den låg synlig och väl åtkomlig. Verkade så. Sådär satt jag länge, blev tröttare och fegade till sist ur. Orkade inte ta itu med kampen just då. Somnade och vaknade på morgonen med kinden fasttryckt mot klotången. 

Hon vann - igen. 

En kastrull gammal currysås står för tillfället på diskbänken. Jag har lämnade den odiskad med flit idag. Få se om jag lyckas lura henne den här gången...



Ni ser hur farlig den är!

Hemma på Skrakis råder det strikta dusch-rutiner - åtminstone för min del.
Joel duschas lite när det passar ett par gånger i veckan och jag försöker hålla mig till varannan dag. Jag tror inte det är bra för kroppen att skrubbas och svabbas alltför ofta. Den naturliga fuktigheten och fettet som smörjer lemmarna vaskas bort och så får man istället ersätta med konstgjorda smörjor. Själv smörjer jag mig nästan aldrig på kroppen (bara i fejset som jag tvättar desto oftare för att göra mitt bästa att få bukt med tonårsacnen) och jag vill åtminstone tro att det är för att jag tvättar mig lagom ofta.
 För det andra så mår jag så bra av att längta lite efter min duschdag. När jag gått och känt mig lite sunkig och skitig och håret är sådär lagom flottigt är det härligt att vakna upp på morgonen, stiga in i en het dusch, tvätta sig riktigt noga och sen tassa upp i morgonrocken och sätta på kaffe. Jag känner mig liksom lite extra fin de dagarna! En morgon frågade faktiskt min kollega Ulla om jag hade gjort nåt speciellt med håret:
"Det ser så glansigt ut!"
"Nä, men jag duschade imorse" strålade jag.
En annan bra sak med att inte duscha för ofta är allt vatten vi sparar och därmed kan jag känna mig lite mer miljövänlig också (PLUS att jag städar med Enjo, jag förtjänar nästan en medalj!).

Men tack vare Mariebadbesöket i söndags har mina duschrutinerna blivit helt på vajs. Normalt duschar jag måndagmorgnar, men eftersom jag måste "spara" en dag fick jag inte duscha i morse som jag brukar. Det betyder dusch imorrn bitti, vilket blir skönt. MEN det värsta är att jag ska träna på eftermiddagen och då ställs verkligen allt på sin spets... det är ju trots allt rätt skönt att duscha efter träningen (om inte svetten redan torkat in), men inte kan jag ju duscha två gånger på samma dag! Vilket slöseri på kroppsfett/tid/vatten/miljö! Det känns verkligen som ett stort problem...

Tja, ni hör. Så här kan jag hålla på och planera när jag ska tvätta mig och när jag bör stå över och säkert finns det någon slags diagnos att ställa och namnbestämma för detta tvångsbeteende också...

Eftersom jag ändå skriver om precis allting här på bloggen kan jag lika gärna berätta att jag var till tant doktorn och visade upp mina pattar idag. Den ena har betett sig så konstigt - känts stum, hård och knölig. Det gjorde nästan ont att pressa in den i träningsbh:n igår.
Nåväl, innan doktorn ens klumade på melonerna så förklarade hon att bröstcancer var ytterst ovanligt i min ålder och att även större delen av de äldre kvinnor som kommer in och är oroliga över bröstförändringar har svullna körtlar eller något annat lindrigt.
Efter undersökningen ville hon ändå skicka mig på mammografi för säkerhets skull, för någon slags "kaka" kunde hon känna. Jag vet ju att hela min släkt är fulla av elaka cancergener, så lite orolig blir jag ju. Men doktorn påstod att hon remitterade mig mest för min egen skull, så att min oro skulle stillas. Så då kanske jag inte behöver vara orolig...

Ja, uppföljning sker om några veckor, då jag låtit mina bröst bekanta sig med "patt-mangeln" som SajmonK kallade den.

Det händer inte speciellt ofta att jag skrattar så jag ligger dubbelvikt och kippar efter luft, men det gjorde jag FLERA gånger i fredags!
Jag, Janina och Emmeli började skratta på Park över en varsin kryddoxe. Vi skrattade oss vidare genom efterrätten (glass för Janina, pannacotta för mig och Emmeli). Efter att vi suttit och räknat på dricksen med våra mobiltelefoner och till sist lyckats betala notan gick vi in till baren på Park och lyssnade på liveband och skrattade inte särkskilt mycket alls. Vi satt uppradade på en bänk med varsin dricka i handen och tittade på folk och försökte undvika blicken av en rödögd karl med stentvättade jeans och fnasiga fylleläppar som hela tiden försökte få kontakt genom att lite käckt utropa "schkåål schejjer!"
"Vi går" sa Janina. "Det här känns som fjortisdisko och vi sitter här med våra smurfläskar och väntar på att bli uppbjudna."
Vi gick till Indigo istället. Där drack vi Mojitos så vi kunde ha skitit grönt om vi velat. Vi stötte på mer eller mindre bekanta personer och det var någonstans här jag fann mig asgarvandes med huvudet mellan benen (på mig själv) efter att ha gjort ett uselt försök att dra en fredagsfräckis.

Och så var det söndag. Och jag trivs med tillvaron.