jeneli

Seidi är en rätt lugn hund som inte hetsar upp sig för särskilt mycket. Hon skäller när det kommer folk, hon får spel när hon ser vatten (BADAAA!!!) och blir lite hetsig när hon får leka med pinnar. Men som sagt, annars är det väldigt lite som gör att hon blir arg eller rädd.

Men den stora skräcken i hennes liv är klotången. Och ju mer åren går, desto räddare blir hon. Nu är hennes klor i stort behov av att klippas och då speciellt sporrarna på bakbenen som växt runt och snart tränger in i trampdynan. Men det lilla bändarslet vägrar låta sig klippas. Sist fick jag lura henne med en kastrull överbliven potatismos och klippte till när hon som bäst i allsköns ro slafsade i sig moset. Hon blev inte glad, utan morrade åt mig. Nu har jag själv blivit lite rädd för kloklippningen och drar mig för att ta itu med det. Även om den där överraskningsmetoden inte känns som något bra alternativ är det för tillfället nästan det enda. Häromkvällen förberedde jag mig för att ta sporrarna, eller åtminstone den ena.
Seidi hade somnat på soffan och jag smög upp på toa för att inte väcka henne. Klädde av mig, borstade tänderna och öppnade försiktigt badrumsskåpet och tog fram klotången. Jag gömde den i trosorna så att hon inte skulle få syn på den då jag återvände till soffan. Jag smugglade tången från trosorna och påtade in den under täcket medan jag höll blicken fäst på Seidi. Hon låg och lurade med halvslutna ögon. Kände på sig att nåt var på gång.
"Nu sitter jag här helt avslappnat och väntar på att hon somnar riktigt djupt" tänkte jag och tittade spänt ömsom på teven, ömsom på hunden. Kollade klon om den låg synlig och väl åtkomlig. Verkade så. Sådär satt jag länge, blev tröttare och fegade till sist ur. Orkade inte ta itu med kampen just då. Somnade och vaknade på morgonen med kinden fasttryckt mot klotången. 

Hon vann - igen. 

En kastrull gammal currysås står för tillfället på diskbänken. Jag har lämnade den odiskad med flit idag. Få se om jag lyckas lura henne den här gången...



Ni ser hur farlig den är!