Naken och sårad.
Igår var det dags att klä av sig och visa melonerna (eller snarare de halvtorkade plommonen redan på gränsen till russin) på ÅCS igen. Jag fick traska hit och dit och blev skickad fram och tillbaka innan jag äntligen fick kliva in i ett undersökningsrum en halvtimme senare än utsatt tid. Det visade sig att jag inte behövde manglas, jag skulle bara ultraljudas. En sköterska visade mig till en brits, jag lade mig ner och efter en stund klev Doktorn in, drog bort filten jag skylt mig med och mådade "scannern" över mitt högra bröst. Han hummade lite och konstaterade att allt såg normalt ut och klev upp från stolen för att kolla i "turlistan" vem nästa patient var.
"Tack då" fick jag fram, fortfarande liggandes med brösten i var armhåla. Här hade jag önskat en liten förklaring, några tröstande ord eller åtminstone en bekräftelse på att jag kunde kliva upp och klä på mig.
Medan sköterskan och doktorn samtalade reste jag mig och drog på mig kläderna. Precis när jag var påväg ut kom sköterskan ifatt mig:
"Förlåt, blev allt klart för dig?" undrade hon.
"Jo" svarade jag bara och gick.
Jag kände mig liten, ensam och bortkommen och när jag kom till bilen måste jag släppa fram några krokodiltårar.
Om jag får patt-problem någon mer gång kommer jag inte uppsöka sjukhus, utan gå där med min bröstcancer tills jag dör. Sån där naken vill jag aldrig känna mig igen.
Men jäla tölpar! Ungefär som om man njuter av att gå dit som om d vore nå biobesök. Gå en kurs! Skulle du ha sagt. Skönt att d inte var nåt.
Ja, de var väl stressade sådär i slutet av dan... sktisamma, nu är det gjort!
Man blir inte alltid så mänskligt behandlad på sjukhusen! Jag minns när jag väntade Jonas, vi bodde ju i Vasa då. Jag skulle på kontroll till läkare och hade fått en tid kl 9.00 på morgonen. Det visade sig att ca 20 personer till hade samma tid, så det blev pinfullt i väntrummet och man ropades in i den ordning man kommit.
Så var det min tur och sköterskan visade in mig i ett omklädningsrum som var ca 1X1 m stort. Där var redan en annan kvinna, hon hade snott åt sig den enda badrocken.
Jag hade blivit ombedd att ta av mig på nederskroppen, men eftersom det inte fanns någon badrock att ta på sig, så behöll jag trosorna på.
När sköterskan öppnade dörren till läkarrummet kastade hon en blick på mina trosor och sa iskallt: Jag sa att du skulle ha bar nederskropp!
Det var bara att ta av sig trosorna och knalla in bara rumpan till doktorn.
Doktorn var artig, tog i hand och bad mig sitta ner på besöksstolen - BARA RUMPAN!!!
Jag satte mig lydigt. Han ställde lite frågor och sedan skulle jag lägga mig på britsen. Doktorn klämde lite på magen och sedan var det klart. Jag vände min nakna bak mot doktorn och traskade ut ur rummet.
Frågan kvarstår: varför var det så viktigt att jag skulle vara utan byxor?? Han undersökte mig ju inte ens där!!
Fråga 2: Tyckte doktorn också att jag skulle vara barrumpad? Kankse han tyckte jag var jättekonstig som kom in utan byxor...
Usch, vad hemskt. Det är ju värst när man är naken och avklädd. Aldig känner man sig så bortkommen som då.