Rödvin är aj aj!
Ännu en helg har förlöpt. Nu är det inte många helger kvar på det här året - närmare bestämt fyra stycken. Och så är det 16 arbetsdagar kvar innan jullovet. DET, mina vänner, känns skönt! Sällan har jag känt mig så värdelös på det jag gör, så inkompetent vilket naturligtvis gör att jag känner mig orkeslös och som att motivationen har försvunnit totalt. Jag hoppas verkligen att lite ledighet kan få mig tillbaka på banan, för nu är det inte kul!!!
Helgen däremot blev helt okej... till slut. Lördagen tillbringade jag sängliggandes med vissa (var det tio eller elva) avbrott för akuta toalettbesök. Jag borde lära mig att jag-inte-kan-dricka-rödvin.
Framåt 18-snåret tog jag mig ut med Seidi och ner till nyöppnade Wild West där jag inhandlade en guesadilla (Linda vet mycket väl vad det är :) och efter den lilla strapatsen blev jag mitt i allt ganska pigg.
Så jag ringde och ehrm... "hörde mig för" och vips satt jag i das auto med Coldplay på högsta volym påväg till Jomalauta. Där var det glöggkväll för de som tålde lite starkare grejer och en och annan öl för de klena som inte tål annat än malt och humle. Och naturligtvis gick färden mot Stadshotellet framåt 00-snåret.
På söndagen åkte blev jag hämtad och förd till Alandica, där jag såg på Luftslottet som sprängdes tillsammans med "chauffören". Filmen var bra i början och slutet. I mitten av den tog jag en välbehövd powernap och missade tydligen en massa spännande grejer. Nåväl, slutet gott allting gott.
Haircut.
Jag har ju klippt håret också. Det var i fredags som jag satte mig i Sandras klippstol och sa: "Dags för Extreme makeover!"
"Ska jag bli nervös nu?" undrade hon och mätte mitt långa svall med ögonen.
Jag förklarade att jag var trött på "gardinen" som hängde rakt, fult och livlöst ner på halva ryggen. Jag hade t o m hunnit kolla ut några fräsiga frisyrer i en bok medan jag väntade på min tur. Sandra var duktig, hon kom med några förslag och jag sa ja det blir nog bra klipp på du.
Efter ca 2,5 h var jag klar. Halva håret hade hon klippt bort, men sparat längden så jag fortfarande var långhårig. Kopparslingor och allt hade jag. Hela helgen gick jag och fläschade med min nya frisyr.
Men på söndagskvällen började jag inspektera och titta: vore det inte snyggt med lite sådär axellångt? Och vips stod jag i badrummet med saxen i högsta hugg och knipsade av testarna som hängde ner på ryggen.
Hokus Pokus filijokus - såhär blev det!
Linda sa att jag numer liknar lite på Tove i Idol och idag fick jag höra samma sak i skolan.
Lilla A i ettan sa: "Du ser inte ut som Jenny mer" och en annan elev tyckte jag såg yngre och längre (?) ut.
Ja, nu har jag gjort det där var tredje årets stora klipp. Nu får det väl växa till min 30-årsfest eller nåt.
"Ska jag bli nervös nu?" undrade hon och mätte mitt långa svall med ögonen.
Jag förklarade att jag var trött på "gardinen" som hängde rakt, fult och livlöst ner på halva ryggen. Jag hade t o m hunnit kolla ut några fräsiga frisyrer i en bok medan jag väntade på min tur. Sandra var duktig, hon kom med några förslag och jag sa ja det blir nog bra klipp på du.
Efter ca 2,5 h var jag klar. Halva håret hade hon klippt bort, men sparat längden så jag fortfarande var långhårig. Kopparslingor och allt hade jag. Hela helgen gick jag och fläschade med min nya frisyr.
Men på söndagskvällen började jag inspektera och titta: vore det inte snyggt med lite sådär axellångt? Och vips stod jag i badrummet med saxen i högsta hugg och knipsade av testarna som hängde ner på ryggen.
Hokus Pokus filijokus - såhär blev det!
Linda sa att jag numer liknar lite på Tove i Idol och idag fick jag höra samma sak i skolan.
Lilla A i ettan sa: "Du ser inte ut som Jenny mer" och en annan elev tyckte jag såg yngre och längre (?) ut.
Ja, nu har jag gjort det där var tredje årets stora klipp. Nu får det väl växa till min 30-årsfest eller nåt.
Shoppingresa.
Jag har ju inte berättat - vi åkte till Sverige i lördags.
Jag lurade med mig Patrik och hans två glin, Benjamin är 9 och Filippa 5. Jag tänkte ju då främst att Joel och Benjamin kunde leka, medan mamma tittade i butiker ;)
Mitt mission var att hitta en vinterjacka och ett par vinterskor/kängor.
Dagen gick helt smärtfritt: jag krockade inte, körde inte fel, ingen blev akut kissnödig på E18, ingen tappade bort sig inne i Täby centrum och alla var glada. Sen gjorde det inte så mycket att jag aldrig fick några vinterskor med mig hem. Istället låg det ett par stövletter, eller vad de nu heter, i min Skopunktenkasse. Förutom det, en grön och härlig hoodie och en (DYR) jacka. Joel handlade det berömda skjutspelet, en LegoCity julkalender och en annan liten legoask. Inga nödvändiga saker fick vi med hem åt honom alls, MEN det här resan var det faktiskt jag som skulle handla!
På färjan hem var jag sjukt godissugen och handlade (förutom en beställning på fem stockar snus) en påse dumleklubbor. Jag bjöd Filippa på en, och gnagde i mig tre stycken på en sisådär tre minuter.
Och nu ikväll hittade jag påsen med de där dumleklubborna i skåpet. Abstinensen var svår, så jag slet av pappret med tänderna, spottade ut det, gnagde tag i klubban och slet till, likt ett lejon som sliter en zebra i stycken, och fann mig med hela härligheten i munnen. Tuggade så det värkte i käkarna, svalde och gav mig på nästa.
Tre nakna klubbpinnar ligger här bredvid mig nu och nu måste jag ta på mig min dyra jacka och gå ut, för Linda hämtar upp mig om en liten stund.
Vi ska till Mattssons i GODBY!
Ansvar.
Usch, idag blev jag mitt i allt bara så trött på allt ansvar som vilar på mina axlar.
1. Jag har 18 barn i min klass. Ibland känns det som om hela deras framtid vilar i mina händer. För tillfället tycker jag vi ligger lite efter i ett skolämne, de har svårt att hänga med i min undervisning och nu tror jag att jag kommer förstöra dem för livet. De kommer att få svåra men och deras grundläggande kunskaper kommer evigt att fattas dem, vilket gör det svårt för dem att gå vidare i utvecklingen.
Så känns det :(
2. Hur ska man orka stå emot allt "farligt" som ens barn vill göra men inte får? I detta fall handlar det om skjutspel. Jag hatar skjutspel. Men när man står i en kokhet butik, bland sjutusen andra människor, i Sverige, han har hittat ett spel efter en miljon olika förslag från mig som han ratat, jag är irriterad, varm och trött, han vill väldigt gärna ha det där spelet som är från 12 år, inte 16 år, inte 18 år, utan 12 år och jag tycker: DÖR han om han spelar det där spelet? Får han men för livet? Är det så himla farligt? Och jag vill väldigt, väldigt gärna slippa ut ur den där butiken NU så jag svarar: "okej, okej, köp det då".
Sen får jag bannor och känner mig som en värdelös förälder som sätter mitt barns framtid på spel. Det är han som kommer att figurera i tidningarna som den nästa Skolmassakerkillen, han som dödade 15 personer med ett skjutvapen innan han sätter pipan mot sin egen skalle.
Och jag har inga ursäkter. Bara att jag inte orkade vara konsekvent.
Nä, fy för ansvar.
1. Jag har 18 barn i min klass. Ibland känns det som om hela deras framtid vilar i mina händer. För tillfället tycker jag vi ligger lite efter i ett skolämne, de har svårt att hänga med i min undervisning och nu tror jag att jag kommer förstöra dem för livet. De kommer att få svåra men och deras grundläggande kunskaper kommer evigt att fattas dem, vilket gör det svårt för dem att gå vidare i utvecklingen.
Så känns det :(
2. Hur ska man orka stå emot allt "farligt" som ens barn vill göra men inte får? I detta fall handlar det om skjutspel. Jag hatar skjutspel. Men när man står i en kokhet butik, bland sjutusen andra människor, i Sverige, han har hittat ett spel efter en miljon olika förslag från mig som han ratat, jag är irriterad, varm och trött, han vill väldigt gärna ha det där spelet som är från 12 år, inte 16 år, inte 18 år, utan 12 år och jag tycker: DÖR han om han spelar det där spelet? Får han men för livet? Är det så himla farligt? Och jag vill väldigt, väldigt gärna slippa ut ur den där butiken NU så jag svarar: "okej, okej, köp det då".
Sen får jag bannor och känner mig som en värdelös förälder som sätter mitt barns framtid på spel. Det är han som kommer att figurera i tidningarna som den nästa Skolmassakerkillen, han som dödade 15 personer med ett skjutvapen innan han sätter pipan mot sin egen skalle.
Och jag har inga ursäkter. Bara att jag inte orkade vara konsekvent.
Nä, fy för ansvar.
Vince.
Asså. Jag dör. Jag visste att det dolde sig en ung sjukt het hunk bakom den där lönnfeta ytan.
Förstår ni vilka krav jag har och varför jag fortfarande lever ensam? :)
Förstår ni vilka krav jag har och varför jag fortfarande lever ensam? :)
Spontanutgång.
Vilken härlig spontanutgång det blev i lördags!
Min vän F undrade om inte jag skulle komma och käka revbensspjäll hemma hos honom. Och inte var jag sen att tacka nej till gratis middag! Medan spjället gottade sig i ugnen spelade vi poker. Jag har aldrig förstått mig på det där spelet förut, men jag blev fast och spelade som om jag aldrig gjort annat!
Vi åt och sen började folk ringa och fråga "whazzupp?!" och det slutade med att vi bestämde oss för att åka med till Lotsgatan med några, för mig, nya ansikten och några kända. Kul människor!!
Såklart skulle alla till Arken och jag blev övertalad att sätta läppstift på mig. Läppstift. Förstår ni? Det har jag inte burit sen jag var ung och osäker. Tydligen var det rätt tilldragande ändå, det där läppstiftet för jag lyckades smacka runt lite med det här och var.
Som vanligt slutade aftonen hemma hos JK på Torggatan, där självaste Eliten samlas efter krogen och det är alltid lyckade efterfester!
På söndagen vaknade jag (hemma) och mådde bättre än på länge. GårdagsFyllan var som en kick tillbaka till friskheten efter min långvariga sjukdom.
Nog är livet rätt härligt när man får omge sig med Fantastiska människor!
Min vän F undrade om inte jag skulle komma och käka revbensspjäll hemma hos honom. Och inte var jag sen att tacka nej till gratis middag! Medan spjället gottade sig i ugnen spelade vi poker. Jag har aldrig förstått mig på det där spelet förut, men jag blev fast och spelade som om jag aldrig gjort annat!
Vi åt och sen började folk ringa och fråga "whazzupp?!" och det slutade med att vi bestämde oss för att åka med till Lotsgatan med några, för mig, nya ansikten och några kända. Kul människor!!
Såklart skulle alla till Arken och jag blev övertalad att sätta läppstift på mig. Läppstift. Förstår ni? Det har jag inte burit sen jag var ung och osäker. Tydligen var det rätt tilldragande ändå, det där läppstiftet för jag lyckades smacka runt lite med det här och var.
Som vanligt slutade aftonen hemma hos JK på Torggatan, där självaste Eliten samlas efter krogen och det är alltid lyckade efterfester!
På söndagen vaknade jag (hemma) och mådde bättre än på länge. GårdagsFyllan var som en kick tillbaka till friskheten efter min långvariga sjukdom.
Nog är livet rätt härligt när man får omge sig med Fantastiska människor!
Känsliga läsare (SimonK) varnas för innehållet i detta inlägg.
Sov ju "sådär" natten till fredagen. Inte nog med att jag fortfarande kände mig lite krasslig, så fick jag den månatliga "överraskningen" (är det faktiskt nån som har koll på när de ska ha mens?). Så, efter att rofullt slumrat in och sovit några sköna timmar vaknade jag av nåt fuktigt på madrassen. Jag var så trött, så jag försökte låtsas som om jag inte förstod att det var som jag låg och gned låret i. Till slut måse jag ändå face the fact och stapplade upp till toaletten, satte mig, gjorde det jag skulle, "försåg" mig med en ny rosa OB, nya trosor och tillbaks till soffan.
Jag vek en lakansflik över pölen och lade mig igen.
Jag trodde inte det var sant när jag vaknade andra gången, denna gång på mage med nåt blött under mig. Jag försökte hypnotisera mig själv till sömn genom att läsa upp ett litet mantra:
"Det är ingenting, det är ingenting, somna om, somna om"
Men när man känner hur det liksom sipprar, då måste man liksom göra slag i saken.
In i badrummet, drog ut "proppen" och gled in i duschen. Det var där och då jag gjorde upptäckten. Ett litet snöre. En OB! Jag var förvirrad. Hade jag inte just dragit ut den? Jo, det hade jag. MEN jag hade tydligen inte dragit ut den första.
2 rosa OB hade alltså i max uppsugningssize fått plats, MEN hade ändå inte klarat jobbet!
Jag ska ringa Konsumentverket.
"Varken luddar eller läcker" - vilken lögn.
Jag vek en lakansflik över pölen och lade mig igen.
Jag trodde inte det var sant när jag vaknade andra gången, denna gång på mage med nåt blött under mig. Jag försökte hypnotisera mig själv till sömn genom att läsa upp ett litet mantra:
"Det är ingenting, det är ingenting, somna om, somna om"
Men när man känner hur det liksom sipprar, då måste man liksom göra slag i saken.
In i badrummet, drog ut "proppen" och gled in i duschen. Det var där och då jag gjorde upptäckten. Ett litet snöre. En OB! Jag var förvirrad. Hade jag inte just dragit ut den? Jo, det hade jag. MEN jag hade tydligen inte dragit ut den första.
2 rosa OB hade alltså i max uppsugningssize fått plats, MEN hade ändå inte klarat jobbet!
Jag ska ringa Konsumentverket.
"Varken luddar eller läcker" - vilken lögn.
Feberyror.
Herregud, vad dålig jag har varit.
Igår "toppade jag febern" med (kanske inte skyhöga) 38,5, men det kändes som nån kastat mig framför tåget. På eftermiddagen låg jag obekvämt ihopknölad i ena soffhörnet och kunde inte göra annat än att med tom blick stirra rakt fram. Jag ville byta ställning, men förmådde helt enkelt inte. Minsta rörelse gav en fruktansvärd yrsel och spred ilningar genom hela kroppen. Frossan var svår, men samtidigt rann svetten.
Jag försökte få Joel att göra läxorna. Han hade fyra stycken, eftersom han varit borta från skolan.
"Seså" sluddrade jag. "Se till att få läxan gjord nu." Jag ansträngde mig för att få upp ena armen och "sjasa" lite med den för att understryka mina ord och låta honom veta att såpass sjuk var jag inte att han skulle slippa.
"Men jag har ingen penna!" sa Joel och lutade sig tillbaka i soffan.
"Hämta en då!"
"Men, jag hämtade ju böckerna ur väskan!"
Jag blev ju ursinnig, lyckades häva mig upp i sittande position, svängde långsamt på huvudet med stel nacke och lät ungen möta min arga men ack så febriga blick:
"Vems läxa är det och vem är det som är sjuk?!" väste jag mellan mina oborstade tänder så saliven stänkte.
Totally finished efter den kraftansträngningen damp jag ner igen och ojade mig i en kvart.
Joel fick läxorna gjorda och jag lyckades få i mig en värktablett, så jag piggnade i framåt kvällen. Men före det hann jag lipa över hur eländigt livet var, hur dålig jag var på allting, hur hemsk människa jag var och hur ful jag var ungefär. Nu vet jag att det nog var Mr Fever som talade, idag känner jag mig inte särskilt snygg visserligen, men rätt okej annars.
Igår "toppade jag febern" med (kanske inte skyhöga) 38,5, men det kändes som nån kastat mig framför tåget. På eftermiddagen låg jag obekvämt ihopknölad i ena soffhörnet och kunde inte göra annat än att med tom blick stirra rakt fram. Jag ville byta ställning, men förmådde helt enkelt inte. Minsta rörelse gav en fruktansvärd yrsel och spred ilningar genom hela kroppen. Frossan var svår, men samtidigt rann svetten.
Jag försökte få Joel att göra läxorna. Han hade fyra stycken, eftersom han varit borta från skolan.
"Seså" sluddrade jag. "Se till att få läxan gjord nu." Jag ansträngde mig för att få upp ena armen och "sjasa" lite med den för att understryka mina ord och låta honom veta att såpass sjuk var jag inte att han skulle slippa.
"Men jag har ingen penna!" sa Joel och lutade sig tillbaka i soffan.
"Hämta en då!"
"Men, jag hämtade ju böckerna ur väskan!"
Jag blev ju ursinnig, lyckades häva mig upp i sittande position, svängde långsamt på huvudet med stel nacke och lät ungen möta min arga men ack så febriga blick:
"Vems läxa är det och vem är det som är sjuk?!" väste jag mellan mina oborstade tänder så saliven stänkte.
Totally finished efter den kraftansträngningen damp jag ner igen och ojade mig i en kvart.
Joel fick läxorna gjorda och jag lyckades få i mig en värktablett, så jag piggnade i framåt kvällen. Men före det hann jag lipa över hur eländigt livet var, hur dålig jag var på allting, hur hemsk människa jag var och hur ful jag var ungefär. Nu vet jag att det nog var Mr Fever som talade, idag känner jag mig inte särskilt snygg visserligen, men rätt okej annars.
Sjuk.
Vi är sjuka.
Joel insjuknade väl egentligen lite halvt på söndagskvällen. Igår hade han feber och sprängande huvudvärk. Sån där som blixtrar till så man inte kan svänga huvudet eller röra ögonen. Jag såg på hans gångstil hur ont det gjorde, lite framåtskjutet huvud, blicken fäst på en punkt snett framåt och långsamma rörelser för att inte skaka runt det onda. Själv hostade jag torrt igår och det kändes som jag hade en sten på bröstet. Men i övrigt pigg.
Framåt kvällen fick jag kroppsvärk och tung skalle. Och när jag blev väckt mitt i natten av nån som låg och gnällde vid ytterdörren kom jag knappt upp ur soffan.
Det var Seidi.
Igår köpte jag ett smarrigt, rökt ben åt henne. Hon fläskade i sig nästan hela på en gång och drack typ tre skålar vatten efter det. Så det knep väl i blåsan, antar jag.
Fy fan, det var inte roligt att klä på sig och gå ut mitt i natten, hon kissade i fem minuter och började sen visa tecken på att sätta sig ner och skita. Jag väntade medan hon traskade runt i skitposition, men kom aldrig till skott för hon blev hela tiden avledd av nån härlig doft i gräset. Jag fick nervsläpp till slut.
"Men skit nu då!" gormade jag och ryckte i kopplet.
Då kom den tönten fram och ställde sig precis bredvid mig och tittade på mig med ursäktande blick: Förlåt att jag finns.
Så vi gick in. Och som tur höll hon sig hela natten sen.
Imorse hade Joel fortfarande huvudvärk, men ingen feber, och jag kände mig överkörd. Värk i kropp och skalle och lite stegring. Få se om det blir skola imorrn...
Joel insjuknade väl egentligen lite halvt på söndagskvällen. Igår hade han feber och sprängande huvudvärk. Sån där som blixtrar till så man inte kan svänga huvudet eller röra ögonen. Jag såg på hans gångstil hur ont det gjorde, lite framåtskjutet huvud, blicken fäst på en punkt snett framåt och långsamma rörelser för att inte skaka runt det onda. Själv hostade jag torrt igår och det kändes som jag hade en sten på bröstet. Men i övrigt pigg.
Framåt kvällen fick jag kroppsvärk och tung skalle. Och när jag blev väckt mitt i natten av nån som låg och gnällde vid ytterdörren kom jag knappt upp ur soffan.
Det var Seidi.
Igår köpte jag ett smarrigt, rökt ben åt henne. Hon fläskade i sig nästan hela på en gång och drack typ tre skålar vatten efter det. Så det knep väl i blåsan, antar jag.
Fy fan, det var inte roligt att klä på sig och gå ut mitt i natten, hon kissade i fem minuter och började sen visa tecken på att sätta sig ner och skita. Jag väntade medan hon traskade runt i skitposition, men kom aldrig till skott för hon blev hela tiden avledd av nån härlig doft i gräset. Jag fick nervsläpp till slut.
"Men skit nu då!" gormade jag och ryckte i kopplet.
Då kom den tönten fram och ställde sig precis bredvid mig och tittade på mig med ursäktande blick: Förlåt att jag finns.
Så vi gick in. Och som tur höll hon sig hela natten sen.
Imorse hade Joel fortfarande huvudvärk, men ingen feber, och jag kände mig överkörd. Värk i kropp och skalle och lite stegring. Få se om det blir skola imorrn...
Lost my lur.
Hej. Längesen.
Jag befinner mig i en intensiv arbetsperiod. Jag har börjat med utvecklingssamtalen som jag klämmer in ett par varje eftermiddag och någon enstaka kväll. Innan man kommer igång med de där samtalen, så känns det bara jobbigt och tröttsamt. Men nu känns det rätt kul, det är lite gemytligt att sitta sådär med barn och föräldrar och prata. Nu är jag ju lycklig som har mestadels trevliga och nöjda föräldrar och barn, så samtalen går för det mesta i positiv anda.
Igår trodde jag mitt liv var över. Jag hade tappat min telefon under kvällspromenaden!
Kom hem från promenaden och fickan var tom. Först börjar ju det vanliga tvivlet: Hade jag faktiskt den med mig, har jag lagt den nånannanstans, är den i bilen? etc... fast jag VISSTE att jag hade den med mig på promenad. Patrik, som var mitt promenadsällskap, ringde och ringde medan jag sprang runt och lyssnade och letade. Till sist var det faktiskt nån som svarade i telefonen, nån okänd man. Luren befann sig vid Mathispunkten. Hur fan den kunna trilla ut där är ett mysterium. Vi slirade ner till Punkten och möttes av ett trevligt par som hade blivit förvånade då de hört "Better man" med Robbie Williams ljuda från vägrenen. Jag återfick telefonen mot beskrivning och sen var alles good.
Nu ska jag siii om det finns nåt lockande Avanciapass idag.
Jag befinner mig i en intensiv arbetsperiod. Jag har börjat med utvecklingssamtalen som jag klämmer in ett par varje eftermiddag och någon enstaka kväll. Innan man kommer igång med de där samtalen, så känns det bara jobbigt och tröttsamt. Men nu känns det rätt kul, det är lite gemytligt att sitta sådär med barn och föräldrar och prata. Nu är jag ju lycklig som har mestadels trevliga och nöjda föräldrar och barn, så samtalen går för det mesta i positiv anda.
Igår trodde jag mitt liv var över. Jag hade tappat min telefon under kvällspromenaden!
Kom hem från promenaden och fickan var tom. Först börjar ju det vanliga tvivlet: Hade jag faktiskt den med mig, har jag lagt den nånannanstans, är den i bilen? etc... fast jag VISSTE att jag hade den med mig på promenad. Patrik, som var mitt promenadsällskap, ringde och ringde medan jag sprang runt och lyssnade och letade. Till sist var det faktiskt nån som svarade i telefonen, nån okänd man. Luren befann sig vid Mathispunkten. Hur fan den kunna trilla ut där är ett mysterium. Vi slirade ner till Punkten och möttes av ett trevligt par som hade blivit förvånade då de hört "Better man" med Robbie Williams ljuda från vägrenen. Jag återfick telefonen mot beskrivning och sen var alles good.
Nu ska jag siii om det finns nåt lockande Avanciapass idag.