jeneli

Herregud, vad dålig jag har varit.
Igår "toppade jag febern" med (kanske inte skyhöga) 38,5, men det kändes som nån kastat mig framför tåget. På eftermiddagen låg jag obekvämt ihopknölad i ena soffhörnet och kunde inte göra annat än att med tom blick stirra rakt fram. Jag ville byta ställning, men förmådde helt enkelt inte. Minsta rörelse gav en fruktansvärd yrsel och spred ilningar genom hela kroppen. Frossan var svår, men samtidigt rann svetten.
Jag försökte få Joel att göra läxorna. Han hade fyra stycken, eftersom han varit borta från skolan.
"Seså" sluddrade jag. "Se till att få läxan gjord nu." Jag ansträngde mig för att få upp ena armen och "sjasa" lite med den för att understryka mina ord och låta honom veta att såpass sjuk var jag inte att han skulle slippa.
"Men jag har ingen penna!" sa Joel och lutade sig tillbaka i soffan.
"Hämta en då!"
"Men, jag hämtade ju böckerna ur väskan!"
Jag blev ju ursinnig, lyckades häva mig upp i sittande position, svängde långsamt på huvudet med stel nacke och lät ungen möta min arga men ack så febriga blick:
"Vems läxa är det och vem är det som är sjuk?!" väste jag mellan mina oborstade tänder så saliven stänkte.
Totally finished efter den kraftansträngningen damp jag ner igen och ojade mig i en kvart.

Joel fick läxorna gjorda och jag lyckades få i mig en värktablett, så jag piggnade i framåt kvällen. Men före det hann jag lipa över hur eländigt livet var, hur dålig jag var på allting, hur hemsk människa jag var och hur ful jag var ungefär. Nu vet jag att det nog var Mr Fever som talade, idag känner jag mig inte särskilt snygg visserligen, men rätt okej annars.