jeneli

Jaha, jag borde väl ha förstått att det var för bra för att vara sant. Eller förresten, varför borde jag ha förstått det? Ska man inte alltid tro gott om människor innan man vet att saken är annorlunda? Fortfarande har jag lite svårt att ändå tro att eftermiddagens träff stood me up helt och hållet p g a att han var en idiot.

16.45 skulle vi ses på ett café i stan. Jag var där i god tid och satt och väntade till 17.05, då jag ringde för att kolla vart han tagit vägen. Inget svar. Jag blev förbannad och åkte hem och lugnade ner mig litegrann medan jag satte potatis på spisen och kyckling i ugnen.
"Han är svensk" tänkte jag. "Han kanske tänkte svensk tid?"
Jag lämnade potatis, kyckling och barn hemma (stängde av spis och ugn först!) och flängde ner till stan igen och stormade in på samma café kvart i sex. "Nu väntar jag inte längre än till fem i", bestämde jag mig för medan jag studerade folk som satt vid borden. Kunde nån vara han?
Jag föreställde mig hans röst och av namnet att döma var han nog inte någon 40+are heller. Och inte kvinna, det visste jag ju. Jag uteslöt samtliga. Nä, han var inte där nu heller. Och inte kom han.
Förbannat.
Jag beställde en hamburgertallrik åt Joel, eftersom jag ansåg att jag redan försummat honom tillräckligt den dagen och middagen skulle bli übersen, p g a någon dumbom som tydligen inte kan vara ärlig nog och säga att jag inte är intressant, alt. ringa och säga att han fick förhinder.

När jag kom hem knäppte jag på spis och ugn igen, lät låren grillas klart i ugnen och potatisen koka mjuk medan jag åt Joels hamburger- och pommes fritesrester. Dagens middag blir imorrn, då jag förresten ska jag ha träff med Sofie och Annika. De är raringar. De kommer inte att strunta i mig.