Ja, si ålänningar.
Ålänningar är ett sjukt svårflirtat folk. Under t ex Rockoff fick jag nästan skämmas då hopen ålänningar framför scenen stod som miffon utan en tillstymmelse till leenden eller glädje och betraktade den kvällens artist. De som uppträdde fick verkligen slita ihjäl sig för att få fart på den skeptiska publiken och det lyckades väl sådär. Åtminstone under EMD:s konsert kunde man konstatera att de som lät mest bland nåt hundratal ålänningar var tio svenska tjejer.
Igår fick jag också detta bekräftat då jag var på step till Avancia. Den ordinarie instruktören hade lämnat över "spakarna" till en ny tjej. Nyligen inflyttad, av afrikansk härkomst (men talade finlandssvenska), otroligt karismatisk och sprudlande! Jag blev glad av att bara se henne och impad över hennes sätt att röra sig. Mjukt, smidigt, böljande, gungande och vigt - alltså helt tvärtemot en styver ålänning. Där trampade vi på stället, instruktören satte mjukt ner fötterna som om hon trampade på bomull medan höfterna rullade. Vi andra stampade på lätt framåtlutade i ryckig marschtakt. Vår ljuvliga instruktör försökte på ett naturligt sätt att få oss lite avslappnade och glada genom att småskoja, peppa, berömma och framförallt le. Men när jag studerade mina medtränare i spegeln kunde jag inte se en enda som drog på smilbanden:
"Ska här tränas, så ska här tränas! Skippa skitsnacket och trava på!"
När vi trampat på och gjort några stepövningar, bröt vår vackra instruktör för att träna just på dessa höftrullningar. Först framåt-bakåt i takt med musiken, sen från sida till sida i cha-cha stil. Nu såg ålänningarna generade ut:
"Stå här och vicka på höfterna som nånannan sköka! Bäst att göra det så omärkbart som möjligt och hoppas att eländet tar slut nångång!"
Ju längre passet fortskred, desto styvare blev ålänningarna och när vi var klara gick de muttrande ut ur salen. Först i hallen vågade de öppna truten och säga vad de tyckte:
"Nääiii, jag vill int dansa, ja vill stäppa ja!"
Och... om det där är vad ålänningarna kallar dans, ja... då förstår jag varför de måste supa sig fulla på Arken innan de kan släppa loss.
Igår fick jag också detta bekräftat då jag var på step till Avancia. Den ordinarie instruktören hade lämnat över "spakarna" till en ny tjej. Nyligen inflyttad, av afrikansk härkomst (men talade finlandssvenska), otroligt karismatisk och sprudlande! Jag blev glad av att bara se henne och impad över hennes sätt att röra sig. Mjukt, smidigt, böljande, gungande och vigt - alltså helt tvärtemot en styver ålänning. Där trampade vi på stället, instruktören satte mjukt ner fötterna som om hon trampade på bomull medan höfterna rullade. Vi andra stampade på lätt framåtlutade i ryckig marschtakt. Vår ljuvliga instruktör försökte på ett naturligt sätt att få oss lite avslappnade och glada genom att småskoja, peppa, berömma och framförallt le. Men när jag studerade mina medtränare i spegeln kunde jag inte se en enda som drog på smilbanden:
"Ska här tränas, så ska här tränas! Skippa skitsnacket och trava på!"
När vi trampat på och gjort några stepövningar, bröt vår vackra instruktör för att träna just på dessa höftrullningar. Först framåt-bakåt i takt med musiken, sen från sida till sida i cha-cha stil. Nu såg ålänningarna generade ut:
"Stå här och vicka på höfterna som nånannan sköka! Bäst att göra det så omärkbart som möjligt och hoppas att eländet tar slut nångång!"
Ju längre passet fortskred, desto styvare blev ålänningarna och när vi var klara gick de muttrande ut ur salen. Först i hallen vågade de öppna truten och säga vad de tyckte:
"Nääiii, jag vill int dansa, ja vill stäppa ja!"
Och... om det där är vad ålänningarna kallar dans, ja... då förstår jag varför de måste supa sig fulla på Arken innan de kan släppa loss.
Kommentarer:
Postat av: somebody
Ha ha ha, det där var mitt i prick!!! Har alltid tyckt samma sak. Ålänningar är nog världens sämsta på att ge positiv respons. Var en gång på Cindy Peters-konsert på torget och gudars skymning vad pinsamt det var! Det svängde som attan men ålänningarna satt stela som pinnar och såg allvarliga ut :( Cindy gjorde allt vad hon kunde för att hjälpa den stackars publiken. Till sist vände sej Cindy helt enkelt till två som faktiskt visade att det svängde: jag och min syster : )
Postat av: Jenny
Haha, jag kan tänka mig att Cindy är lite "too much" för ett stelt folk som oss.
Postat av: Kim
har man en planka istället för ryggrad så har man ;)
Postat av: Jenny
Mhm, en planka och två lingon :)
Trackback