jeneli

Det började med att jag vaknade av ett sms imorse. Det var någon förälder som ville meddela sjukfrånvaro. Fasan slog mig som en pisksnärt i tinningarna då jag såg den digitala klockan på telefonen: 08:15. Härrigu, jag ska vara på skolan om 15 minuter! Alla vi som kan Ålands geografi vet att det är omöjligt att ta sig till Ödkarby från stan på 15 minuter, när man dels är oklädd och har diverse morgonsysslor som ska göras: väcka barn, servera frukost, mata djuren, rasta djuren. Dessutom var jag i behov av en dusch. På femton minuter var jag ialla fall påväg till skolan, utan frukost och kaffe i magen.

Efter att jag vräkt i mig kopiösa mängder mat till lunch, blev jag återigen slagen i huvudet. Denna gången av en obarmhärtig huvudvärk.

Och inte lättade den heller då jag kom hem och mötte:

- en hög med kläder, skridskor och hjälmar innanför dörren.

- en uppochnervänd skål på golvet, en söndertuggad mjölktetra och ett söndersmulat sockerpaket bredvid. Boven? Seidi naturligtvis. Jag är så in i .... trött på att städa efter den där hunden!

Hursom. Joel var hungrig så när jag vilat med två burana en stund åkte jag ner till butiken för att handla fiskpinnar. Plockade i korgen fullt. Mmmm, mat! Mitt goda te. Bacon, ägg och grädde! Skulle betala, men si NÄ! "Ej tillåtet". Jag vet att jag är bankrutt, men det är väl det man har Visa till, eller?! Och jag antar att en del av er varit med om det där. Man står där, skamsen och gjord till åtlöje, i kassan med långa kön bakom sig. Man stammar lite: Vad konstigt, och skrattar generat. Sätter händerna i fickorna och lommar ut medan kassörskan får ta hand om mina kvarlämnade varor. Och i bilen kan man bryta ihop när ingen längre ser en.

När jag kom hem lyckades jag inte ens hålla masken inför Joel. Till slut hade vi tömt hans spargris, där han sparat pengar till vår resa. Noga skrev han: "Lån 15 euro" på en lapp och jag satte mig åter i bilen, såg "dags-att-tanka-lampan" blinka och drog ner till en annan butik. Köpte de där jävla fiskpinnarna och nu sitter vi och äter dem tillsammans med potatismos gjord på vatten. Jag glömde naturligtvis att köpa mjölk.

Är det verkligen värt att åka på resa, då man måste leva på existensminimum ett halvår innan?