jeneli

Inne i lokalen fick barnen också prova på att dansa. Läraren Elzbieta (eller nåt liknande) är en glad och käck polska, och danslärare där. Hon samlade barnen och lärde ut några enkla steg. Joel och Tristan var de enda pojkarna och deras mammor var mäkta stolta över sönernas rytmkänsla.

Åå, vad de dansade. Och mera, mera ville de! Till slut var Elzbieta svettig och svag så hon fick lämna över till en annan dansfröken. Och det var nu den riktiga dansen började, den klassiska dansen.

Med kraftig brytning började dansfröken lära ut olika balettpositioner. Första positionen - hälarna ihop, sträckta ben, stark hållning. Som ungarna kämpade med att uppfylla frökens alla önskemål. Pojkarna tryckte ihop hälarna och tog i så att de liksom spretade med stela fingrar av ansträngningen. Olika andra positioner följde, mer avancerat blev det och våra killar tog allt på fullaste allvar och kämpade så svetten rann med att hålla händerna som "svanhuvudet" och göra "plie". 

Men, herregud vad vi skrattade.

Hysteriskt. Fast tyst. Jag tryckte in ansiktet i Joels varma tröja som han kastat av sig och hörde Carolas kvävda garv bredvid mig och kunde-inte-sluta. "Tänk tråkiga tankar, tänk tråkiga tankar" upprepade jag för mig själv, för inte ville jag förstöra ungarnas första balettlektion. Till sist avslutade dansfröken genom att visa hur pojkar tackar och sen flickor. Utan ord. Dansen är våra ord.

När vi åkte hem frågade jag Joel vad som var roligast. Var det kanske trummorna, eller fiolen? Nej, det var dansen!