jeneli

Non fotogenic.

Häromdagen satt jag med min vän Fredrick och kollade på bilder från Egyptenresan. Jag klickade fram bilder och kommenterade:

"Och här, här sitter jag ute på vår terass".

"Hahah hah hahah" flabbade Fredrick, pekade på bilden och härmade min bistra uppsyn och stängda kroppspråk.

"Ja, jag vet att jag inte är särskilt fotogenisk" sa jag trött.

"Nej, det är du verkligen inte" sa Fredrick och torkade tårarna ur ögonen.

"Så jag är inte sådär ful i verkligheten?" undrade jag oroligt.

"Nejdå, men DET ÄR NÅT med dig och bilder asså."

Jag ansträngde mig verkligen för att inge ett naturligt och avslappnat intryck. Som om jag blivit "caught in the moment" liksom. Jag föreställde mig hur det blåste lite i håret och ett tag funderade jag på att drömmande titta ut mot horisonten, men tyckte det verkade lite väl fjantigt. Jag valde att fokusera blicken mot kameralinsen. "Kameran älskar mig" tänkte jag. Ack, så fel jag hade. Igen.

Tänkte ta tillvara på tillfället och skapa en liten start på en kriminalroman:

Med mord i blicken såg hon ut över sand-dynerna... Hon visste att natten skulle bli lång, men hennes enda alternativ var att sitta på vakt. När som helst kunde vakterna storma in, och då var hon tvungen att fly fältet snabbt... Livet i flykt kändes bättre än livet i fångenskap, heldre fri och fången i hennes egna synder än straffad, bunden, fängslad & pryglad.

Ty där hade hon varit förut. Hon såg sig själv sitta där, i det mörka, kala rummet, med förnedringens ansikte. Tänk att hennes eget hem också varit hennes fängelse. Livet i flykt, ja. Hon förstod att det var sådant livet skulle bli efter det fasansfulla hon gjort mot sin fiende. Men hon ångrade det inte. För alltid skulle hon med ett rått och elakt leende minnas hur han plågades under hennes vassa kniv. Och mordet i blicken hade hon nu liksom då.



(Vem fortsätter?? :)

Hahaha, satan va du e sluuut. Och Fredrik med som börjar asgarva, hahahaa, ROOOLIIIGAAAA.