Vem äddä?!
I lördags åkte jag och Sofie på combat och bestämde oss för att försöka få plats igen på onsdag. Sånt jävla roligt pass nu!!! Aj lööv it! Hursomhelst, vi skildes åt med löftet om att höras närmare onsdagen.
Ikväll ringer telefonen, från ett okänt hemnummer.
"Nu är det Sofie" tänkte jag och svarade.
"Jo, hejjo, det här är Anna-Lena Gustavsson (eller nåt liknande)" sa en viktig och damig röst på andra linjen.
Hähä, Sofie, den lilla luringen, tänkte jag och började garva högt:
"Hahahahääää, hej på dej du 'Anna-Lena Gussstavssåån'"skrålade jag.
"Ehrm... eh, hej" lät det i luren.
Jag kom av mig i mitt ljudliga flabbande och började ana oråd.
"Vet du varför jag ringer?" undrade rösten sedan lite ängsligt.
"Emmm, nä?" sa jag och nu förstod jag. Det VAR verkligen Anna-Lena Gustavsson. Inte Sofie som ville driva med mig. Hur kan jag ens vara så dum och omogen så jag fortfarande tror att mina närmare 30-åriga vänner skulle ringa och fejka rösten? Sånt där höll man väl på med i tioårsåldern?? (Okej, Fredrika och Tessa är undantagen då. De tycker fortfarande sånt där är kul.)
Slutligen fick jag veta att Fru Gustavsson ville veta om Joel tänkte komma på övningstillfället inför skolans Småstjärnorna på torsdag kväll. Jag fick be henne om ursäkt för mitt omogna beteende och sa som det var: Jag trodde min vän ringde och drev med mig.
Satan vad skämmigt. Tur att det är Fredrik som får fara på det där övningstillfället med Joel på torsdag.
Kommentarer:
Trackback