jeneli

Igår tog Joel och jag hojjarna och drog ner till torget för självstyrelsefirande (jag kommer aldrig ihåg om Åland är självständigt eller självstyrt, måste alltid googla). Det trängdes massor med folk på torget och framförallt var de sugna på den jättelika Ålandstårtan som det bjöds på. Vi sket i den, för vem orkar köa en halvtimme för en stackars tårtbilt. Istället satte vi oss vid Eat och fikade och lyssnade på diverse tal och utmärkelser.
Speciellt glatt överraskad blev jag då jag såg att min kära kusin Camilla var nominerad till Årets nyföretagare med sitt café Timjan. Tyvärr vann hon inte, men bra reklam för dem! Gå till Timjan, det rekommenderar jag varmt!

På torget stod också Joels polare Jussi med sin motorcykel och sidovagn. Joel ville åka naturligvis och satte sig tillrätta i sidovagnen. Jussi fräste iväg i en hiskelig fart och när de kom tillbaka berättade Joel att Jussi svängt så tvärt i kurvorna så hela vagnen lyfte från marken. Nå, Jussi vet väl att Joel har fartsinne i blodet.


Jussi försäkrar sig om att Joel sitter bekvämt innan han ger honom en tur han sent skall glömma.


Jussi rockar fett, tycker Joel.

Idag fick jag körförbud på min kära, gamla Toyota Carina. Hon gick verkligen på sista versen med diverse rosthål, dåliga stötar och släta däck. Jag kände att det var dags för Carro att få sista vilan på bilkyrkogården - Jägerströms bilskrot.
När jag rullade in på grusvägen in till skroten blev jag helt tagen och faschinerad av alla billik som stod staplade ovanpå varandra. Mellan alla travar gick var det som en labyrint av gångar åt olika håll och jag hade ingen aning om vart jag skulle åka för att hitta nån människa där bland allt skrot. Högst upp i backen hittade jag en verkstad och ett litet hus. Först knackade jag på verkstadsdörren men ingen öppnade. Jag försökte då istället hitta en framkomlig väg fram till husdörren för att knacka på där, men det var så mycket skrot framför så det var omöjligt att ta sig in. Det var nästan lite kuslig stämning med den grå himlen och regnet som strilade ner och gjorde att håret hängde i blöta testar. Jag kunde konstatera att ingen (levande?) människa fanns i huset och istället började jag vandra nedåt på vägen och strax möttes jag av en kufisk typ med långt hår, skägg och stapplig gång.
"Hej!" sa jag. "Jag kommer med en bil åt dig!"
"Vad snällt" sa mannen och verkade mycket trevligare än vad han såg ut. Han pekade neråt vägen och sa att de hade sitt kontor där och att jag skulle följa med för att skriva på några papper. Under tiden vi promenerade hann han fråga mig om jag inte hade någon karl som kunde svetsa fast rosthålen åt mig ("höhöhö").
Inne på kontoret var det skitigt och i dunklet kunde jag se silhuetten av en annan människa. Han sa inte ett pip, utan började direkt skriva under skrotningsintyget då jag räckte honom registerutdraget. Medan han skrev gick jag och den andra typen tillbaka uppåt vägen för att rycka loss brickorna och jag skulle hämta mina nycklar som satt i tändningslåset.
"Se och lär" sa den långhårige och tryckte in en stor skruvmejsel under brickan och slet till. På ett kick hade han fått loss båda brickorna. De satt inte fast nå vidare förstås, för det gick hål i plåten som var helt söndervittrad av rost.
"Såhär gör poliserna när de avregistrerar bilar" skrockade typen och räckte mig brickorna.

Med brickorna i handen vandrade vi återigen nedåt vägen, jag fick skriva under skrotningintyget och blev hämtad av mamma, som var lika faschinerad som jag över bråtet på skroten.


Det här är allt som finns kvar av gamla Carro. Två brickor och ett skrotningsintyg. Buuääääähhhhh!

Idag har jag betalat räkningar för 300 euro :(
Passade samtidigt på att kolla hur det går med mina avbetalningar på studielånen (2 st). 16 000 har jag i lån. År 2025 är lånen avbetalda! Herregud! Då är jag 44 år. Och har säkert massa andra lån. Tänk att man har skulder så länge man lever.

Får jag presentera Nim, 2 mån, vår nya familjemedlem. Hon flyttade in idag och har gjort sig hemmastadd i sin nya (dyra) bur. Joel har matat henne med äpple och morot och längtar efter att hon ska bli riktigt tam så att han kan ha henne på axeln.




Men än så länge får man vara försiktig och akta fingrarna. Nim bet Joel så det riktigt gick hål.
"Jag tänker inte tycka om den där dumma gnagaren" grät han. Men det tog typ en minut så var han framme vid buren igen och jollrade med henne.



För tillfället är Nim rätt liten och gullig, men jag har läst att de här råttorna kan bli upp till 50 cm långa med svansen!

Ska det vara såhär?!

Jag har solsken på balkongen, det är lördag, jag har inget barn hemma. Jag har två cider i kylen och två flaskor vin. Jag har nya jeans och skor.
Det jag saknar är en vän att skoja med. Var håller ni hus ikväll?!?!?

Hemkommen efter en härlig helg i "Parainen" (Pargas för oss svenskfinnar). Där bor faster Anne med sin familj. Pappan i familjen heter Jan och är kapten på Vikingline. Ungarna är tre till antalet, varav den äldsta då var den som tog studenten. Han heter Thomas och är nästan 1,90 lång. Vi funderade idag på varifrån han fått sin långa lekamen. När Pappa hävdade att han inte kunde ha fört längdgenen vidare, påstod Joel att han nog var lång egentligen, men att längden liksom fastnat i magen. Skulle man klämma ihop honom som en tandkrämstub, så skulle han skjuta i höjden.  
Många lustigheter har haglat under helgen, vi är en rolig släkt helt enkelt - fast vi inte är så långa. Hellre kort och rapp än lång och slapp, som jag brukar säga.

För att återgå till lördagens firande kan jag förtälja att det bjöds på MASSOR med god mat, det var fårfioler och skinkor, röror och smörjor, sallader och wraps, gratänger och pajer, potatisar och laxar och så en massa god dricka förstås. Champagne skålade vi i såklart och så bjöds det på vin och öl till maten. Jag är fortfarande mätt och har skitit fyra gånger idag. Det säger allt.

Förutom att äta och dricka har vi också gjort annat:
- spelat badminton och fotboll
- rastat familjens två Golden retrivrar - Razmus och Wilma. De är som zombies. Seidi verkar speedad i jämförelse.
- Simmat
- Solat lite, för helgen har ju bjudit på ett fantastiskt sommarväder!
- Svurit och pruttat ikapp
- Lyssnat på Pappas dåliga skämt
- Skrattat åt min kusin Malins, 12 år, rappa svar på tal

När vi steg ombord på M/S Amorella idag för att återvända hemåt, knatade vi genast till infon för att få nyckel till en hytt som kapten Jan ordat åt oss. När vi öppnade hyttdörren vägrade Farmor att kliva in.
"Det har blivit nåt fel!" skrek hon, medan Joel störtade in och ropade: "Wow! Vilken lyx!"
Vi hade fått kaptenshytten med sovrum, vardagsrum och två toaletter. Champagne och Mariannekarameller stod uppdukat åt oss och när Farmor lugnat ner sig och pustade ut i soffan medan Joel filmade lyxigheterna med min mobil, knackade det på dörren. Det var kaptenen, kollegan till kapten Jan, som undrade om allt var till vår belåtenhet. Samtidigt passade han på att säga att vi fick gå upp till restaurangen och äta oss mätta på vad köket hade att erbjuda. Gratis. Alltså, det är såhär det är att vara Madonna.

Vi kom hem mitt på dagen och jag har suttit på balkongen och jobbat på brännan. I sittande ställning vecklade min svullna buk ihop sig till något dragspelsliknande, så jag fick sitta som en båge och spänna ut den för att undvika bleka ränder mellan valkarna.
Om fem dagar är skolan slut. Fem dagar! Undrar om jag lyckas bli av med valkarna till på fredag, då jag ska vara fin och nätt.... ?

På fredag åker fyra generationer på studentfest till Pargas.

Joel, jag, Pappa och Farmor.

Hå hå, ja ja. Här har man inte mycket tid till övers.

Först ska det festas och gås ut på lördagarna, helst ska det hållas på till tidiga morgonen innan man kommer skramlandes längs Västernäsvägen på vingliga cykelhjul och intryckt cykelkorg. Sen går det åt en hel söndag till återhämtning och vips är det måndag... och arbetsdag. Men alltså, för att återgå till helgen kan jag förtälja att allt detta var Miss Åland 1995 - Thherheeseeh Helsings - fel. Hon gör det så bra då hon bjuder oss på Vårspa med massagedyna, bastu, pool och tilltugg. När vi sen var tillräckligt snygga cylade vi ner till Arken och det är ju som vanligt så roligt och trevligt att det är svårt att ta sig hemåt i tid.
Ja... sen var det måndag...

... och vi är inne på nästsista skolveckan. Det är nu man ska stressa ihjäl sig över oskrivna omdömen, ogjort stoff, obekväma arbetstider i hemmet, odrägliga barn och omedgörliga kolleger. Typ. Ingen orkar mer och alla har tappat motivationen. Jag pinar ungarna att träna och träna på avslutningssånger, tills de vill rycka stjärtfjädrarna av "Tuppen Qvintus" i sången och skjuta fågeln som är så fri i "Luffarvisan". Själv är jag svettig, har hjärtklappning och känner mig uppgiven efter en sån där lektion då hela ens energi går åt till att försöka inspirera och engagera 25 vårtrötta 7-8åringar.

Jag som skulle "få gjort" ikväll sitter nu här och bloggar bort omdömesskrivningstiden.

Joels handavtryck i cementen.

"Det kommer att vara kvar där i flera hundra år!"

Idag har jag sprungit "ärenden", medan Joel och Johannes åkte till Moffa för att hjälpa till att gjuta med cement.

Mitt ena ärende var att gå till arbetsförmedlingen och anmäla mig lös from 7 juni. Jag blev väl bemött trots att jag sa saker som:
"Vad ska jag kryssa i under den här punkten: Jag söker arbete - ja/nej. Jag menar, jag skulle ju ljuga om jag kryssade i att jag faktiskt söker arbete, jag VILL ju inte ha nåt jobb i sommar!"
Jag fick veta att för att få ut några pengar måste jag stå som arbetssökande, så jag kryssade snällt i JA-rutan, men passade på att fråga om jag verkligen måste ta något jobb som inte motsvarade min utbildning.
Hon på ams var vänlig och sa att nä, det måste jag inte och det brukar inte dyka upp så många lärarjobb under sommaren direkt.
Jag andades ut, men började hosta lätt då hon även informerade mig om att någon ersättning från facket knappast kommer att rulla in på kontot förrän i augusti.
"Augusti!?" stönade jag. "Vad ska vi leva på i sommar då?"
"Pja, du får väl skaffa dig ett jobb" svarade hon rappt och jag kände hur hon skrattade lite inombords.
Jag lunkade ut med diverse pappersifyllnadsgrejer och "kundkort" med inbokat återbesök i handen.

Sen drog jag till posten, Sparis och Mattssons och sist till Nabbviken där jag möttes av ivriga och arbetande killar.






De hann med lite lek också,spring i vattenspridaren. Först Joel...




... sen Johannes.




Själv sysselsatte jag mig med att bleka håret. Det är alltid lika nervöst...

Jag brukar faktiskt vara rätt bra på att vara ledig, dvs. jag gör så lite nytta som möjligt.
Men idag har jag faktiskt lyckats förena nytta med nöje.
Jag har:

1. Skrivit omdömen. Ja, eller börjat åtminstone...
2. Cyklat ner till stan med Joel och Seidi, fikat på Eat, handlat några tröjor till Joel och fikat på Robert´s. En spansk dam tillrättavisade mig vänligt men bestämt då jag gav sista slicket av min glass till Seidi. "No, NO! Socker bad for dog. Diabetes, you know! Batten, batten (vatten, vatten) goood!"
3. Fick ryck och åkte ut och joggade en timme. Det var riktigt skönt, faktiskt, även om jag brukar säga att jag hatar att springa. Jag måste liksom sätta upp korta delmål på vägen, typ: Nu måste jag springa hela grusvägen, vid övergångsstället får jag "vila" (gå). Ska testa´t imorrn igen!

Nu blir det lax i ugn till middag, sen ska jag försöka klara av en dammsugning och golvtorkning innan jag får återgå till att göra så lite nytta som möjligt.

Jag lever för loven för tillfället. Varje arbetsdag räknas ner till följande ledighet. Och mycket lov har det blivit här i april - maj. Nog har vi det bra ändå! Just nu ser jag fram emot fyra lediga dagar, så att jag orkar med de sista två veckorna innan den RIKTIGA ledigheten börjar - det efterlängtade sommarlovet. Det är ändock med viss oro som jag lägger Schollsandalerna på hyllan för sommarn lär levas på existensminimum. Ingen sommarlön utebetalas till en stackars vikarie. Och jag vägrar sommarjobba, nä... det blir till att stämpla.
Nåja, vi har bara rätt billiga planer: en vecka på stugan, cykelutfärd till Sund... Skara Sommarland, RockOff, öl på uteserveringar, luncher på stan, Berglunds rostiga och rangliga tivoli, shoppa ny bikini... ehhh... hur ska det här gå?!?!

Jag undrar vad han är ute efter, sonabarnet. Han kläcker ur sig den ena smöriga kommentaren efter den andra. Mitt hjärta sväller över såklart.

Efter min klippning:
"Hej, Mamma! Vad FIN du är i håret!"

Igårkväll (rätt uppenbart vad han ville just då, egentligen):
"Jag vill att du ska ligga här hos mig, för jag gillar dig så mycket!"

Idag när han skulle ta en bild av mig:
"Titta, här blev du fin! Fast - du är ju alltid fin!"



Såhär himla fin blev jag efter klippningen. Bilden tog jag själv, Joel är bra på mycket men någon fotograf är han inte! Kolla solbrännan på näsa, kinder och bröst. Najs...



Joel spanar ut över Nabbviken. Vilket sommarväder!



Joel och Moffa åker iväg från stan. Hejdå, vi ses i Sund!

En snabb rapport från Nabbudden, Sund, där Joels moffa bor.

Anlände lite över kl 14 i dag, direkt från "frissan". Nu har jag lugg igen och känner att det nog tar ett par dar att vänja mig vid den. Den känns sned och ojämn, jag måste spegla mig, rätta till den och jag oroar mig över att den ska se flottig ut de dagar jag inte har duschdag.

Eftermiddagen spenderades på altanen med vindruvor och Reader´s digest. Senare åkte vi ut med båten för att ta upp nät. En stackars gädda hade fastnat som jag tvingade Joel att kasta tillbaka i plurret. När vi skulle ta iland kom Seidi springandes, ivrig var hon och skulle i båten. Skutt från bryggan och PLUMS! så hade hon missbedömt avståndet, slagit hakan i relingen och ramlat i plurret. Hon blev lite förvirrad och började simma iland åt fel håll. Joel blev rädd och började gråta och vråla:
"Stackars Seidi, hon slog siiig! Mammaaaa! Hon drunknaaaar!!"
Det slutade med att vi fick hämta henne med båten. När vi skulle ta iland vid bryggan igen blev hon lika ivrig när hon skulle hoppa ur båten. PLUMS! så låg hon i sjön igen. Men ditt lilla klantarsle! Men den här gången simmade hon åt rätt håll och tog sig upp vid strandkanten.

Nu har vi ätit "anntrekåå", Joel badar jacuzzi och jag ska gå och rolla mig i spegeln.
Hejdå.

Jag har ju glömt att berätta....

... den årliga bilbesiktningen har gått av stapeln - under lugna former denna gången. Jag hade (i tid) sett till att lampor lyste och vindrutetorkare var på plats. Nöjt parkerade jag "Carro", 19, framför STOP skylten och inväntade besiktningsman. Han tutade och drog iväg, medan jag och Seidi satte oss i det nya, trevliga väntrummet som inretts. Det är nästan lite samma stämning som man kan tänka att det var förr i ett väntrum på BB avdelningen: nervösa och oroliga bilägare som vankar omkring, medan det springer besiktningsmän till höger och vänster, knapprar på datorer och skriver ut papper. Emellanåt hör man ljud som kommer ifrån besiktningshallen och oroligt undrar man om det är ens egen lilla älskling som får sig en tuff behandling. 
Till slut kommer då besiktningsgubben med "domen" och själv håller man på att kräkas - Hur gick det?

"Emmm... jaaaa.... den börjar ju bli lite sliten" blev svaret den här gången = UNDERKÄND!
Jag måste skaffa två nya däck, två nya stötdämpare och lappa rosthål. Och jag har bestämt mig för att Carro nu kommer att få bli vrak på Jägerströms, eller nån annan erkänd skrot. Nu ska jag ha en bättre begagnad bil, helst inte mer än 8-9 år gammal och som rymmer ett stycke labrador i trunken. Nån som har nån på lager?

De här barnfria helgerna ägnas inte särskilt mycket åt återhämtning och meditation. Nej, det är full rulle från morgon till kväll (och ibland morgon till morgon), speciellt då jag försöker klämma in så mycket träning som det går på fyra dagar. Såhär såg det ut senaste "barnledigheten":

Onsdag Iofs ännu inte barnledig, men lyckades fixa barnvakt och drog iväg på flowin.
Torsdag Bodypump.
Fredag Cirkelträning, USCH vad jobbigt... men skönt! :)
Lördag Push med extra fokus på ben och rumpa.

Det känns härligt i kroppen då jag känner att jag använt mig av musklerna! Nu lär jag inte komma iväg förrän om en och en halv vecka igen och under tiden kommer jag känna mig allt slappare. Blä.

Idag har vi avnjutit årets första middag på balkongen. Tyvärr äger vi ännu inte några utemöbler, men man tager vad man haver, som jag brukar säga.



- Varför tog du bort min Pucko? undrar Joel.
- För jag vill inte att nån ska se att du får dricka Pucko till maten, svarar jag.

Värt då, när jag ändå skriver det nu.