jeneli

I onsdags hade vi en liten avskedsmiddag för Simon, som återigen lämnar Åland och flyr till fjärran land. Denna gång till USA - till kärleken... och alla biffar. Jag föreslog att vi skulle ha en tävling om vem som var fetast när han kom tillbaka, men Linda protesterade å mina vägnar. Hon ville inte höra mer viktnojor, som hon påstår att jag grämer mig över hela tiden. Själv kommer hon ju svälla nu utav bara farten - runt magen alltså.
Linda bjöd på supergoda tacos och vi åt så vi bara låg jästa med hängande mungipor och halvslutna ögon, ett stort steg på vägen mot ett fetare liv. Simon var ändå rätt uppspelt och drog fram skinnet för att visa sina dollars. Han bredde ut bunten i händerna som en solfjäder och viftade med dem. "Tvåtusen, räcker för fest första helgen, hö hö hö!" Kaxig jäkel, den där. Han bör minsann hålla i pengarna om han ska till det där farliga landet!

Vid 20-tiden åkte vi hem jag och Joel och fann en soffliggande Romeo, het som en kamin och glansig i ögonen. Han luktade t o m sjuk. Jag serverade treo, sa "nåssidååå", pussade och klappade lite på huvudet.

Igår var han hemma från jobbet och på kvällen började han piggna i. Då tog vi ett parti plump och var glada när det äntligen var över, för Joel lipade ungefär 20 gånger, en gång per avslutat "set", då han aldrig tog hem så många stick som han tippat. Sen lirade vi yatzy. När det gäller att slå med tärningar han ungen bra flyt ändå. Han vann stort!

Nu äre dagisdags. Jag ska försöka det bästa jag kan för att bli klar med forskningsplan idag. Tidigt ute som vanligt.

I över en veckas tid har jag suttit innanför dessa fyra väggar, känns det som. Men jag ska väl inte klaga, eftersom jag inte ansträngt mig för att ta mig härifrån heller. På kvällarna och under helgerna har Joel fullt lekschema med sina kompisar. Från morgon till kväll ränner de här mellan varandra, leker och har skoj, medan man får hålla sig hemma för att kunna hålla ett öga på dem. Det roligaste man får göra är att ta en hundpromenad eller åka och handla.
Slö blir jag. Slö och sur.
Idag har vi suttit och stirrat in i dumburken hela dagen. Kasst VM de gör, svenskarna. Fast finnarna tog väl lika många medaljer iofs... av samma valör. Ett guld för Klüft och ett för Pitkämäki, som hivade spjutet över 90 meter utan att en enda gång träffa någon längdhoppare i ryggen.

Och inte får man sova på nätterna. Vaknar svettig om de kroppsdelar jag har under täcket och iskall om de som ligger ovanför. Om inte annat måste jag springa på toa. Och när jag just lagt mig ner har jag Joel vid fotändan: "Får jag sova här?" Men 120 cm är för trångt för tre pers, varav en är som en mask, så jag får gå upp och lägga mig i "maskens" trånga säng och vila fötterna på gaveln. Sen är jag omslingrad och kvävd tills han somnat och jag går upp och lägger mig på soffan där jag huttrandes drar den tunna pläden kring min matta och trötta kropp. Före 9.00 imorse var jag klarvaken och bestämde mig för att ta en morgonpromenad, medan alla andra av någon anledning kan sova hur bra som helst till halv tie.
Inatt ska jag lägga mig på soffan direkt, tänker inte ens prova trängas i sängen. Dörren till sovrummet ska stängas och låsas, så ingen kan komma och väcka mig.
Ska jag vara instängd mellan dessa fyra väggar vill jag åtminstone kunna få sova ordentligt.
Inte konstigt att man blir sur.