jeneli -

Det ligger en hund i soffan bredvid mej, hon stirrar på mej och varje gång jag tittar tillbaka så kisar hon lite med ögonen och slickar sig om munnen, som för att säga "snälla, var inte arg på mej!" Jag skällde just på henne för att hon åt upp den sista plätten som låg PÅ EN TALLRIK PÅ MATBORDET. Av nån anledning tycker jag inte att hundar har där att göra. Jag fyade henne och skickade henne till sin madrass i ett hörn av vardagsrummet. Där låg hon och skämdes en stund, medan jag satte mej vid datorn. Efter en stund kom hon framkrypandes och gav tass. Jag skakade den, klappade henne på huvudet och sa att nu var det bra, gå och lägg dej igen. Hon hoppade upp i soffan för att få vara nära.

Hon är en känslig liten vovve som tror hon gjort nåt fel, bara man i all välmening ropar hennes namn för att hon ska komma. När vi var bortresta häromdagen åkte mammas man och hämtade henne efter jobbet. Trött och hungrig, var han ivrig att komma hem men hamnade bakom någon sölig bilist som körde 70 på 90-väg. Han började svära och muttra i bilen, men avbröts när en liten tass krafsade honom på benet. Det var Seidi, vovven, som satt i framsätet på vanen och kisade med ögonen och var alldeles utom sig av skam. Hon trodde förstås att det var henne han svor åt och vill be om ursäkt för sitt "dåliga beteende."

Hur hunden blivit såhär vet jag inte, jag har inte för vana att skrika och gorma åt henne, verkligen inte, för oftast finns det ingen anledning. Hon är bortskämd, ja, men ändå väldigt snäll och lydig. Gör hon dumheter, räcker det med att ge henne en arg blick och hötta lite med fingret, då fattar hon genast att hon gjort fel.

Vovven Seidi och katten Nylock är ialla fall Joels ögonstenar, de leker och busar varje dag. Såhär sa Joel till mej för ett tag sedan:
"Mamma, jag ärskar dej och du ärskar mej. Och vi två ärskar våra djur!"