Hemma igen.
Så var årets Kumlingesemester över. Eller, semester och semester, jag har arbetat alla dagar med stugan. När tapetseringen var över gick jag loss med penseln och smiskade vitfärg på allt som kom i vägen. När det inte fanns mer ytor att måla vita, gick jag med intensivt sökande blick över hela stugan. Synade varenda vrå. Spanade och fick syn på något: på det smala utrymmet under/ovan hatthyllan och jackkrokarna var det en liten tapetflärp som släppt taget. Den stack ut på ett ytterst störande sätt. Den var brun och läderartad och ful. Det stack i mina ögon och kliade i mina fingrar och med ett ursinnesvrål kastade jag mig fram likt ett odjur och överbemannade min fiende.
Men nog har vi hunnit med annat också. Den lilla snurrebåten har använts flitigt, av Joel åtminstone. Runt, runt har barnen åkt i viken. På kvällarna har de kört till berget där det finns fina hoppställen.
En dag var vi på smultronjakt. Det formligen trängs smultron i dikesrenen, det ena större och saftigare än det andra. En liten burk plockade vi nästan full och gick sen till Pippings viken och satt på berget och åt upp dem. Vi hade plockat i säkert 40 minuter. Sen tog det 3 minuter att äta upp dem. Snopna satt vi kvar på berget och tänkte efter en stund: Jaha, då går vi väl hem då.
På kvällarna spelade vi kort, eller turades om att spela Super Mario på Joels DS. Vi lade oss tidigt tillsammans och läste tills vi somnade. Men på natten vaknade jag hela tiden av en sparkande och stönande unge. Fick gå upp, lägga mig på soffan. Där låg en snarkande hund. Jag bäddade ut slafen till soffan och lade mig på den hårda, kalla britsen med en filt. Sen tänkte jag att nog var det ju helvete ändå! Nån måtta får det väl vara, ska HUNDEN ligga på sköna soffan och snarka, medan JAG ligger på britsen och fryser?!
Jag slet och drog i tapetflärpen, det ritschade till och ett stort sjok lossnade. Proceduren var snabbt över. Flåsande hivade jag ut den sista tapetbiten och torkade mig i pannan. Då fick jag en idé:
- Jag kan måla hatthyllan och "krokbrädan" vit!
Kladd, kladd, så var det klart!
Jag lämnade kaoset för ett tag för att gå och simma med Joel. Tillbaka till arbetet var det ett pussel att få tapetresterna att räcka till den lilla väggbiten. Men bra blev det till slut!
Men nog har vi hunnit med annat också. Den lilla snurrebåten har använts flitigt, av Joel åtminstone. Runt, runt har barnen åkt i viken. På kvällarna har de kört till berget där det finns fina hoppställen.
En dag var vi på smultronjakt. Det formligen trängs smultron i dikesrenen, det ena större och saftigare än det andra. En liten burk plockade vi nästan full och gick sen till Pippings viken och satt på berget och åt upp dem. Vi hade plockat i säkert 40 minuter. Sen tog det 3 minuter att äta upp dem. Snopna satt vi kvar på berget och tänkte efter en stund: Jaha, då går vi väl hem då.
På kvällarna spelade vi kort, eller turades om att spela Super Mario på Joels DS. Vi lade oss tidigt tillsammans och läste tills vi somnade. Men på natten vaknade jag hela tiden av en sparkande och stönande unge. Fick gå upp, lägga mig på soffan. Där låg en snarkande hund. Jag bäddade ut slafen till soffan och lade mig på den hårda, kalla britsen med en filt. Sen tänkte jag att nog var det ju helvete ändå! Nån måtta får det väl vara, ska HUNDEN ligga på sköna soffan och snarka, medan JAG ligger på britsen och fryser?!
- Seidi, gå ner! röt jag, lade mig och somnade strax.
Ja, vi har haft det skönt och härligt. Men alla var nog överens om att det var skönt att komma hem igen!
Ja, vi har haft det skönt och härligt. Men alla var nog överens om att det var skönt att komma hem igen!
Jag ska se om jag lyckas få upp några bilder.
Tune in later.