jeneli

Jag satt uppe till kl 02 inatt och skrev klart första utkastet till min litteraturgenomgång. Nu på morgonen traskade jag och Seidi iväg till Malins livs för att köpa kuvert och frimärken så jag kunde posta iväg brevet. Man hade önskat att man hade fått använda sig av den moderna tekniken för att sända iväg sitt arbete till sin handledare, men vissa föredrar tydligen än idag att få snail-mail. Det är dyrare, det tar myyyyycke längre tid och är helt enkelt allmänt besvärligt.
Jag och expediten på Malins försökte med alla medel slå våra kloka huvuden ihop för att komma fram till vad mitt brev skulle kosta att skicka iväg till Sverige. Hur många frimärken skulle jag ha? Jaha, två av den sorten, då saknas det fortfarande 35 cent, vad vägde kuvertet igen nu då? Och vad skulle det bli att kosta? Just ja, hur mycket hade vi satt på hittills nu då i frimärksväg? Jag smattade till sist på två förstaklassfrimärken plus ett Björn Borg-frimärke för 55 cent. Aldrig har jag köpt nåt av märket Björn Borg så billigt! Men nu ligger ialla fall brevet i lådan och väntar på transport.

Påväg hem från brevlådan stötte vi på Henrik som stod vid banken och gjorde sitt jobb, skötte om fastigheten helt enkelt. Asså, män i uniform i all ära, men det finns inget som är så läckert som en handyman i blåkläderbrallor, röda hörselkåpor med radio på skallen och arbetshandskar som det t o m står Handyman på. Jag kastade mig i hans famn och Seidi kastade sig över hans fina handymanhandske, slängde runt med den lite och rev till sist upp sömmarna. Hon fick behålla handsken och bar den med högt huvud hela vägen hem och nu ligger den i slarvor på hennes äckliga madrass.

Nu ska jag cykla in till stan och lämna tillbaks bandinspelaren jag använt till mina intervjuer.

Imorse stod det en kaffekopp på Seidis madrass. I koppen låg en av hennes benbitar.
"Vad har du gjort?" frågade jag henne. Då såg hon såhär skamsen ut.
Jag brukar nämnligen använda kaffekopparna som sockerskålar. Kanske hon försökte dölja att det varit socker i koppen genom att lägga dit sitt ben. Hur koppen kommit från köksbordet till madrassen kunde hon inte förklara.

"En sak har jag alltid undrat" frågade Henrik häromdagen. "Var har du fått de här nätta kaffekopparna ifrån?" sen flinade han brett och tog betäckning när jag lätt och kärleksfullt boxade till honom på axeln.

Jag har faktiskt ärvt dom av min mor och jag tycker de är jättenätta och gulliga! Sådeså!

Idag är det fredag och Halloween. Vissa hade halloween i onsdags, vissa har på lördag. Man vet inte riktigt när det är. Den är mest jobbig den där högtiden, tycker jag. Det ska köpas dräkt och smink, man ska handla godis till ungar för att slippa bus och i värsta fall ska man traska runt i novembermörkret med ett litet spöke vid näven som ska skrämmas och tigga godis. Som tur ska Joel få gå och spöka med polarna Simon och Marcial, så jag slipper följa med. Jag vet ju att det är många som inte gillar att Alla helgons dag har blivit "spökdagen", föräldrar får skäll i messa nyan för att de låter ungarna gå runt och knacka dörr och skrämma slag på äldre tanter som precis tänt ett stämningsfullt ljus och sitter i gungstolen med en broderad näsduk i handen och minns sin bortgångne make.

Vi har ialla fall planerat lite mys med några goá rullar och vin här på Askuddsvägen. Jag ska försöka släppa arbetet för en stund, så jag kan kramas med favoritkillarna.
Jag och Henrik håller på att kolla på tapeter till hallen. Hallen på Doppingvägen. Ja, vi bor ju liksom på två addresser och tycker det är dags att lämna den ena. Farväl Askuddsvägen! VI får se när flytten blir av, i första hand ska jag fixa skolan klart och så ska vi väl ut i världen en snabbis innan vi blir sambos på riktigt. Men vi planerar och klurar på hur vi ska få plats på 63 kvadrat, eller vad det nu är i hans lägenhet. Har någon ett tips på en billig trea, så tar vi gärna emot det förstås :)

Jag hinner inte blogga. Kanske återkommer i januari om jag är klar med mina skolarbeten då...