jeneli

Dudu du duuuu, du du du du duuuu, du du du du, du du dudu dudi duuu, dudu duuu, du du du du du du du du duuuuuu!

"Were leaving together, but still we stand well"!



"And maybe we´ll come ba-a-ack, to earth who can tell!"




"I guess there is no one to blame, we´re leaving ground, leaving ground. Will things ever be the same again?"



Gissa låten! :)

"Nog är det ju ett jävla fult hus man bor i" sa Henrik en dag när vi var ute och promenerade.
Och nä, inte är det speciellt vackert, men det är ju insidan som räknas!

Fy fan, så började jag skriva ett skitlångt inlägg om dagisjulfesten igår. Och så klick bara, försvann det. Fan.
Joel var ialla fall jätteduktig som stjärngosse i luciatåget och "Herr Galt med betar och allt" i pjäsen Vanten. Sen blev det ringdans och jag var den enda föräldern som dansade och figurerar väl nu som liten groda i samtliga föräldrars fotoalbum från julfesten 2007. Jäklar vad de orkar fota! Under luciatåget kunde man tro att Paris Hilton stod i klungan, som det blixtrade och smattrade från alla kameror. Själv hade man ingen kamera, men jag lever på minnet av den söta stjärngossen som sjöng högst av alla.

Idag sticker jag till Härnta. Imorgon klockan 15.15 (lokal tid) ska ni hålla tummarna, för då sitter jag som respondent i ett seminarium och får min uppsats bedömd. På fredagen kl 8.15 kan ni också hålla en tumme för att jag ska göra ett bra jobb som opponent.

Killarna bli alltså ensamma ett par dar. Det kommer gå jättebra, de trivs ju ihop.

I måndags åkte de första tre lådorna till Doppingvägen.
"Nu är det för sent att ångra sig!" flinade jag åt Henrik i bilen.
Men han såg inte alls rädd ut. Han log mest nöjt och sa att han inte ångrade sig det minsta. Tre tapetböcker står uppslagna i vardagsrummet med favorittapeterna blottade. Varje gång vi går förbi, eller kastar ett öga på dem, klurar vi på vilken av dem det kommer att bli i hallen. På fredag ska vi lämna tillbaka böckerna och då ska vi ha bestämt oss. Att det ska vara så svårt!
"Fast jag skiter i om det är fisrosa väggar i hallen, bara jag får bo här med dig!" smörade jag för Henrik, fast sen erkände jag att den rosa färgen faktiskt var skitful och att jag nog helst ville täcka över den med en läcker tapet. Jag kallar honom Pastell-Henka för att retas, eftersom sådana färger verkar ligga honom varmt om hjärtat. För närvarande är ju vardagsrummet klätt i jätteröda tapeter, men innan de fanns hade han ljusgula väggar där. I köket är det "ritzgrönt" (mintgrönt enligt mig), i hallen ljusrosa och i sovrummet lila.
Men som sagt, det spelar inte sååå stor roll, man får va glad att man har tak över huvudet!

Det känns som att varje gång jag skriver här har det just varit helg. Antingen har jag blivit himla inaktiv på bloggen, eller så springer veckorna iväg utan att man hinner blinka. Jag tror mest på det sistnämnda.
Den här veckan har annars varit lugn och skön. Vi har haft en snäll och rar Joel (förutom ett litet hysteriutbrott i söndags).

På fredagen lämnade vi den snälle gossen till hans gummor, Linda, och åkte till Patrik och Carola för att dricka lite vin och spela lite spel. Carola bjöd på någon tysk dryck som jag har glömt bort vad hette för jag kan inte tyska. Men ialla fall var det uppvärmt vin med apelsinbitar i (fast jag utbrast: "Mmmm, gott! Är det ananas?!"... fel på smaklökarna eller?). Sen lades en sockertopp ovanpå kastrullen och den dränktes i nån likör, cognac eller vad det nu var för nåt. Sprit i alla fall. Sen tuttades det eld på sockertoppen, så all den goda sockerspirsörjan rann ner i det varma vinet. Supergott! Jag tog förstås bara en liten smutt, eftersom jag hade ansvaret för att se till att vi kom hem senare på kvällen. Min tidigare kollega Yvonne var där med sin man också och som de jämna paren vi var satte vi igång med att spela ett riktigt parspel, där den ene fick en fråga och den andre skulle lista ut om han/hon kunde svaret på frågan. Det blev mycket gnabb och tjafs mellan paren ("Ditt pucko! Jag var bombsäker på att du kunde det där!") men till slut stod Johnny och Yvonne som vinnare.
Sedan spelade vi Cranium, även här i par. Jag och Henrik vann lätt och inför det sista spelet bestämde vi att det var dags för ett parbyte. Vid det här laget hade några fått lite för mycket tysk dryck, öl, och kaffe+cognac i sig, men stämningen var på topp. I Så det kan låta fick jag den stora utmaningen att spela med Patrik, som i princip är tondöv, men vi lyckades ändå vinna.
Vid 01-tiden var det dags att styra kosan hemåt efter en supertrevlig kväll!

På lördagen var det lillajul och jag vet inte hur många gånger jag fick frågan: "När kommer lillatomten?!" Det är hemskt egentligen, att det inte räcker med prylar och saker på "stora" julen! Ialla fall knackade nissarna på dörren och kastade in två paket (kommunikationsfel mellan mig och Henrik) som det stod Joel på. Tidigare under dagen hade vi kokat knäck och bakat pepparkakor och det mumsade vi på tillsammans med spetsad och ospetsad glögg under kvällen.

Söndagen var lugn. FÖR lugn, så jag satte igång med att städa och feja hela lägenheten. Jag flög fram med enjotrasorna och det blev skinande rent. Det är mycket enjosnack nuförtiden. När vi var hos pappa sist och jag lovordade de fina trasorna, skrockade pappa: "Jaa jaaa... de är så bra så man inte ens behöver röra vid ytan som ska bli ren. Det räcker att man står mitt i rummet och viftar med dem!" På eftermiddagen kom Tessa och Li över och bakade upp den sista pepparkaksdegen. Under tiden de var här genomgick Joel en drastisk förvandling från snäll pojke till bråkpojke. Men han förvandlades som tur var tillbaka till snäll pojke en stund efter gästerna skrämts iväg hemåt.
På kvällen drog vi till LInda och Stefan för att dricka lite glögg. Några vänner till dem kom över med sällskapsspel och även om vi var lite mätta på spelande deltog vi. Joel var också med och tyckte det var skitskoj att få spela vuxenspel, även om han mest skötte tänrningen och förflyttningen av spelpjäsen. Framåt 21-tiden tyckte vi ändå det räckte och la oss för att åka hem och kasta barn i bad, natta och mysa framför teven.

Usch, vad det är tråkigt att skriva blogg när man bara radar upp saker man gjort. Blä.

C: Men vad trevligt att ni kommer! Jag tänkte bjuda på lite ostbricka och vin och sånt.
J: Åh, det låter gott. Men jag tänkte ta det lugnt med vinet, vi ska baka pepparkakor och godis och sånt i morgon och då ids jag inte vara så bakis. Så jag kör nog. Man kan ju ha roligt utan sprit!

Det finns hopp.

Jag har glömt radiolurarna till min mobil på Doppingvägen, därför blir det inget MorronZoo, utan istället många tankar och filosofier under morgonpromenaden med Seidi. Funderingarna i morse handlade om pengar. Jag har klarat mig bra under studietiden, med lite bidrag från föräldrahåll och extraarbete. Nu ska jag snart börja jobba och liksom inför varje sommar kommer jag att vara helt pank i en månad - minst! Jag kanske har bloggat om det här förut, men jag gör det igen för jag tycker det är så jävligt.

Studiebidraget betalas ut den 4:e varje månad. Detta innebär att man, inför sommaren, får sitt sista bidrag den 4 maj. Sen förväntas du klara dig på de pengarna (260 euro i mitt fall) hela maj och hela juni. För lön får du ju först i slutet på juni. Har du varit smart och förutseende har du kanske sparat pengar under året, men hur mycket kan man spara när man precis får det att gå jämt ut varje månad?
Nu kommer jag få mitt sista bidrag 4 januari, och då bara för en veckas studier. Dvs en fjärdedel av de där 260 eurona... typ 65 euro? Med lite tur får jag något jobb och lyckas få en lön i slutet av månaden, men då har jag försökt leva på 65 euro fram tills dess.

Och sen var det ju det... resan. Vi vill ju fira 30 årsdag och examen på en varm strand på andra sidan jorden. Ska vi åka i januari blir det inte mycket jobba av den månaden, dvs. lön kommer i slutet på februari.
Suck... att det aldrig blir som man tänkt sig.
Men så känner jag: vad satan! Jag har pluggat och jobbat i 3 1/2 år, nog ska det väl vara helvete ändå om man inte ska komma sig iväg på en semester.
Kosta vad det kosta vill!

I helgen har jag belönat min flit och mitt slit med massa sprit. Det är hemskt hur man tänker, egentligen. "Nu har jag varit så duktig, så jag är värd en riktig fylla!" Usch. Likadant kan jag tänka om mat. "Jag är bakfull och sugen på en flottig kebab, men det är jag värd eftersom jag firade min flit med en fylla igår och jag nu behöver jag det för att överleva."
Ialla fall inleddes fyllehelgen med en salongsberusning på fredagskvällen. Jag och den blivande sambon slängde ihop lite pyttipanna som vi sköjde ner med vin. Vi tog en mysig kvällspromenad, kollade på Idol och jammade. Det är så roligt! Han lär mig massa tricks och knep, som t ex hur man tar "fuskackord" eller hårdrocksackord, vi sjunger, spelar och gnabbas om ackordföljder.
På lördagen traskade vi ner till stan och shoppade lite, åkte hem och åt en god pastasallad, vilade, läste och bara latade oss. Sen blev det klippstuga! Jag hade tagit med mig min hårtrimmer för att ge mig på Henriks gyllene man. Hans kalufs må inte vara så lång, men den är desto tjockare. Den är som en tät matta och det var inte lätt att dra trimmern igenom. Det stockade sig, håret samlades vid bettet och maskinen började låta slö och trött. Den höll dock hela vägen och efter typ en timme och många spring till spegeln var det färdigt. Jag var riktigt nöjd med resultatet. Efter det satte jag saxen i min egen man och fixade till luggen, som varit på gränsen mellan kort och lång i flera månader.
Vi svidade till oss och tog cyklarna ner till Indigo, där min snygge och välfriserade karl bjöd på middag. Gott! Vi var inte nöjda efter middagen, utan drog vidare till Dinos och innan vi visste ordet av stod vi på Arkens läckra heltäckningsmatta. Där blev man ju då alltför länge och vi fick t o m till ett litet fylletjafs.

Gårdagen spenderade vi halva dagen i sängen och andra halvan i soffan. En liten avstickare till Draken måste vi ju ta, då hungern blev för svår. Med svidiga ögon höll jag mig sen vaken ända tills Sagan om ringen slutade på teve och imorse sov jag alldeles för länge.

Idag har vi flyttat till Askuddsvägen igen. Det är Joelvecka, hipp hipp hurra!

Go vänner!

Härmed vill jag meddela att jag har skickat in den slutgiltiga versionen av min C-uppsats och nu är det bara att hålla tummarna och hoppas det går bra på själva examinationen, då jag ska få "domen". Än är det inte riktigt över, jag har två resor till Härnösand framför mig innan jag kan pusta ut och förhoppningsvis fira en fridfull jul.
Såhär ser rutten ut:

12 dec. Mot Härnösand!
13 dec. Respondering, mitt examensarbete skall bedömas av opponent och examinator. Luciafirande på studentrummet med glögg och pepparkaka.
14 dec. Opponering, jag ska ge en bedömning av en annans examensarbete. Sen kutar jag ner till bussen och åker hem.
15-16 dec. En skön helg hemma med grabbarna.
17 dec. Mot Härnösand!
18-20 dec. Innevecka med trevliga (umgänge med trevliga studiekamrater, avslutningsmiddag och stämningsfullt kyrkbesök) och mindre trevliga (seminarium och redovisning) händelser.

Full rulle före jul alltså!

Lunch efter inskickat arbete till handledaren för korrekturläsning:

Bönsalsa på kidneybönor och black eyed peas.
Tacoköttfärs.
Sallad.
Soltorkade tomater och gröna oliver.

Jag säger bara MUMS!

Sen ska jag duscha och fräscha till mig och känna efter hur det känns att ha behå, jeans och kammat hår.

Värst vad folk har blitt hälsosamma och ivriga. Normalt brukar det vara fullt i träningslokalerna från och med nyår och sisådär två-tre månader framåt. Då ska julmaten och nyårssupén bort från låren, eller så jobbar man tappert på att uppfylla sitt nyårslöfte. Men som sagt, det brukar bli allt glesare med folk framåt februari-mars, då folk tappat sugen och glidit in i det vanliga vardagslunket, där man prioriterar en öl och en påse chips framför teven än ett fartfyllt spinningpass på fredagskvällen. I år har det varit annorlunda. Folk har varit galna! De har kastat sig över passen så fort de är tillgängliga för bokning. Först till kvarn, och jag blir alltid utan. Man kan inte helt spontant komma på att; nästa vecka ska jag nog träna lite. Nej, det måste man planera en hel vecka före.

Varenda ett pass, förutom ett spinningpass, är fullbokade på Avancia nästa vecka. Slött. Jag byter nog till Träningsverket istället (som jag sagt att jag ska göra hundra gånger), men det är svårt... jag är så hemma på Avancia, det känns tryggt och vant, man känner instruktörerna och kan rutinerna.

Igår spelade Facedrill på Bastun. Vilket drag! Vi började med sittning hos några vänner till Henrik och gick sen ner till puben för att lyssna på The 21st Impact från Uppsala, som spelade före. Tyvärr var bandmedlemmarna lite väl i gasen efter 24 timmars kryssningen hit, och spelningen gick rent utsagt åt helvete. Tur att våra åländska hjältar kom och visade var skåpet skulle stå! Jag var stolt "fru" till den heta basisten, som släppte loss ordentligt på scenen och funderade på att be Carola trycka upp en tischa, som jag vet hon gjort till sina bandmedlemmars respektive, med texten: I´m with the basist.
Fast jag vet inte om basist är basist på engelska.

Efter spelningen gick vi vidare till Dinos och lyssnade på nåt hårdrocksband som var sådär. Vi var hemma vid 03 och imorse mådde jag apruttet! Som vanligt var sviterna efter festkvällen svår och jag fick tömma magsäcken två gånger innan MommoJohan kom hem med Joel och hans söta kusin. Jag hade ju lovat att vara barnvakt till Vingmuttern Elias, vilket inte kändes så kul just då. Men jag piggnade i efter ett tag och vi hade jätteskoj.

Nu har Joel gått till Marcial och Henrik har tagit med sig Elias för att lämna honom till hans mamma, som stått i en monter på Godbymässan hela dagen. Henrik ska dit och plocka ner nå grejor, så då passade det att Elias åkte med.
"Ärik ska köra bilen, faster får inte rum" sa Elias när jag följde med till bilen för att vinka av dem. Han har inte så stor skillnad, han är mest nöjd.

Nu ska jag röja upp efter gänget.
"Det är härligt med barn" log jag och Henrik stelt, när tre stora grabbar och en liten röjde runt på 59 kvadrat. Speciellt härligt när man är bakis...

Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan angående examensarbetet i flera veckor nu. Just nu lever jag på hoppet, ingen vet hur det är imorgon... ikväll... om en timme. Det är snabba vändningar och minsta lilla småsak får mig att bli uppgiven och bli redo att ge upp. De stackrarna jag lever med har det inte lätt. De tassar försiktigt runt och tittar misstänksamt på mig för att läsa av humöret och ryggar förskräckt tillbaka när jag hastigt svänger om huvudet, i tron på att blicken ska vara vild och galen och redo att döda.

Häromdagen var jag sur och irriterad när Henrik kom hem från jobbet. Han frågade försiktigt om jag tänkt på någon mat, vilket jag såklart inte gjort. Jag kan inte tänka på någonting annat än arbetet just nu, jag t o m drömmer om fysiska klassrumsmiljöer och interaktionistiska teorier. Jag slet upp frysen och slängde in en fryst klump malet kött och höll på börja lipa när jag kom på att spagettin var slut. Eftersom jag ändå måste åka till Doppingvägen och hämta min gitarr, beslöt jag mig för att dra dit på stört och samtidigt ta en förpackning spagetti därifrån. Jag klampade ut och satte mig i bilen och fräste iväg. Klockan var 16.30, rusningstid och förbannat trögt i trafiken. Nån tönt körde ut mitt framför mig vid Mariehams telefon och krypkörde framåt medan jag ilsket rattade till höger och vänster bakom för att hitta en lucka i den mötande trafiken och köra om. Tur! Tönten svängde vänster mot Södragatan och jag stampade gasen i botten och fick väja höger förbi några gul-röda skyltar mitt på vägen. Och mitt i allt var det stopp. Aha! En avspärrning... ojdå. Jag hade kunnat backa tillbaka och ta vänster, som den exemplariske tönten i den tidigare framförvarande bilen, men nä! Jag var arg och hade ingen lust att lyda några trafikregler, så jag svängde helt enkelt upp på trottoaren och körde förbi avspärrnignen. Lätt som en plätt.

Jag fick min gitarr och spagettin och när jag kom tillbaka hem var jag lite gladare. Jag är för bra på att förstora upp saker och göra dem till oövervinnerliga hinder. Jag blir hetsig och arg och gör dumma saker i onödan.
Men det är ändå kul att berätta om sånt här i efterhand.
Fniss.

Jag har ju lyckats med att låsa ut mig från lägenheten ett flertal gånger, men jag har alltid haft den turen att balkongdörren varit öppen. Jag har lätt kunnat klättra uppför stuprännan, greppa tag i räcket och häva mig upp. Nu är det ju kallt och dörren är noga stängd.
Igår var vi påväg ut på kvällspromenad, klädda till tänderna som tur var. Och så smäller jag fast dörren och såväl nycklar som telefon ligger på insidan. Henrik såg lika snopen ut som jag och ruskade på huvudet när jag frågade om han råkade ha några nycklar på sig.
Vi knackade på nästdörrs hos Terttu och fick låna en kniv för att försöka pilla upp kolven. Det gick inte såklart, dörrar är oftast inte gjorda för att man ska kunna pilla upp dem med knivar. Kofot kanske hade gått, men helst ville vi ha dörren hel. Jag fick låna Terttus telefon för att ringa BGT security som är de som ska komma och öppna. Det visade sig att de bytt namn till Control Risk Åland, så förvirringen var stor när kvinnan i andra änden svarade. Hursomhelst kom hon och öppnade och jag var en tjugolapp fattigare. Dessutom ska jag köpa en ny kniv till Terttu, för spetsen på den vi lånade av henne gick av.

Det är dyrt att glömma nycklarna.

I helgen har jag inte gjort något av vikt alls. Jo, jag har försökt öka min kroppsvikt genom att äta hurmycketsomhelst. Jag deppade ihop lite på fredagen och var beredd att ge upp arbetet jag slitit med så mycket i flera veckor. Jag insåg liksom att det är en omöjlighet att bli klar i tid. Jag lade det åt sidan och har inte rört det på två dar nu. Idag ska jag ta upp det igen och fundera på om jag måste spara min examination till februari -08.

På lördagen åkte vi först runt i slasket till olika tapetfirmor. Det är hallen som är på tapeten, hahah hahaa! Nåväl, mycket tapeter finns det. Alldeles för mycket! Vi bläddrade i hundra olika böcker, rullade upp olika prover, åkte från det ena stället till det andra och till sist började allt spåra ur. Inne på Ålands färg och tapet brast det totalt när Henrik slog upp en sida med en tapet som, enligt honom, liknade fittor.
"Kolla! Kanske vi ska ha fittor på väggarna!"
Vi garvade i sisådär en kvart innan en i personalen sa till oss att de tänkte gå hem för dagen. Då gjorde vi det med.

Senare på kvällen var vi bjudna till LInda och Stefan. De hade lagat god mat och även bastu utlovades. Men först skulle vi testa nerverna genom att spela Risk. För er som inte vet hur det går till så drar jag kort reglerna:
Spelplanen ser ut som en värdlskarta och man ska ockupera olika länder. Man har olikfärgade gubbar som är ens armeér, och så ska man försöka kriga bort de andras armeér genom att slå högst med tärningen. Typ. Jag tror vi spelade i fem timmar. Klockan var till slut kvart i ett när Linda äntligen lyckades vinna spelet. Då var vi trötta och slitna och hade inte ens varit i bastun ännu, så vi sket i det och for hem.

Och igår då... vi sov länge, gick till Enbergs på Tallvägen och körde sötvatten genom motorn på båten och täckte över den med en presenning. Det tog typ två timmar och jag var som en isbit när vi kom hem. Då drog Henrik iväg för att repa med bandet (spelning på Bastun på lördag!) och jag gjorde så lite som möjligt.
På kvällen var det farsdagstårta hos Pappa, han hade bakat den själv helt från scratch och den var god!

Sen tog vi vårt pick och pack, dvs. hundra kassar, väskor och mat som vi handlat, och åkte "hem" till Askuddsvägen. Jobbigt det här släpandet. Tur att det snart är över!

Linda är gravid och bebissjuk och vill gärna veta hur det var att träffa Jeff Helsing, som kom till världen i tisdags.

Igår var jag till BB för att skåda underverket, utrustad med present till både mor och barn. Jag hade köpt två bodysar och ett paket blöjor till Jeff och amningskupor och energysnacks till mamma Tessa.
När jag kom in och såg den lilla plastsängen, där nyfödingarna brukar ligga och dyna, trodde jag först inte det var någon bebis där. Men vid en närmare titt låg han visst där, så liten och ljuvlig. Nedbäddad, sovandes på sida med de långa, smala fingrarna under hakan. Sen var det ju svårt att slita blicken från honom.
Det kom fler besökare, bland annat Natalie, som är kanske 2-3 år.
"Jag vill paja den!" sa hon och tittade längtansfullt på Jeff och man fick lust att knipa henne hårt i kinderna, så gullig var hon.
Och Tessa mådde bra, fast hade lite svårt att skratta utan att hon fick "magknip". Sen visade hon bild på den äckliga "hårbollen", dermoiden (tror jag det hette) som togs ut samtidigt som Jeff. Blä, säger jag bara!

Jag dricker vin och lagar mat till min älskling nu. Jag har köpt rosor och dukat med ljus. För han är helt enkelt bäst!

Arbete i Rby idag.
Som lärare är det viktigt att visa att man har full koll och vet vad man sysslar med. Eller åtminstone låtsas som man vet det... Man ska såklart erkänna att man kan göra misstag och fel, men när man t ex ska lära eleverna en låt man aldrig i hela sitt liv hört förut och bara suttit och försökt öva in under en 10 minuters rast, gäller det att vara övertygande.

Först kolla:
"Jaha, då ska vi sjunga den här låten. 'Ridom, ridom' heter den. Har någon hört den förut?"
Sjutton skakningar på huvudet.
"Bra!" tänker man, för man vill inte sjunga fel och att någon unge ska påpeka det för en. "Såhär går den!" säger jag hurtigt, harklar mig och sätter darr på strängarna på gitarren, E-moll, och tar ton. Det skorrar lite i strängarna, det är rätt svåra ackordbyten och jag har fullt sjå med att hålla koll på text, ackord och fingersättning.
Men ungarna lyssnar och när jag kommit till slutet av låten håller jag ackordet och hojtar: "Nu sjunger ni meeed!" Och de gör som jag säger, försöker. Jag stakar mig i spelandet, tappar bort mig i texten, men håller god min och rajtar vidare.
När låten är slut är jag lika slut. Men jag ler och säger: "Jahapp! Det var den det! Nu tar vi nästa!"
Men det är kul att jag lyckades "lura" dem!

Nu kanske ni undrar varför jag ger mig på låtar som jag aldrig hört. Saken är den att min kollega, som är stressad inför julfest- och luciaprogram, bad mig öva dessa låtar med eleverna. Och tiden är knapp, det måste göras! Jag är lite orolig bara för den gången kollegan ska öva "Ridom, ridom" med ungarna. "Sådär sjunger inte Jenny den!" kommer de säga.

Metoddelen inskickad idag, via mail, observera. Halleluja!

Och mitt i allt ringer kollegan från Rby och är stressad över lucia- och julfestprogram som vi tillsammans ska sätta ihop. Kul, visst, men det är lite mycket på samma gång!

Promenerade ner till stan vid 12-tiden, tränade lite core och lunchade med Carola på Eat. Trevligt!

Nu ska jag slita vidare med resultatet.

Förresten, stora gratulationer till Tessa och Chrille + storasyster Li, som igår blev en till i familjen då lille Jeff kom till världen. Imorrn ska jag dit och snoka på honom, satan vad spännande! Det var inte igår man såg en så färsk bebis. Myyyys!

Skriver jag uppsats lika osammanhängade som jag bloggar, lär det bli ett fett U :) Tur att de e skillnad.