Ledig dag.
Jag är dålig på att vara ledig. Jag har rastlöst hasat runt med glåmigt fejs och skitigt hår. Kollat på Rachel Ray på teve och youtubat. Man tycker att man åtminstone kunde åstadkomma EN nyttig grej under en ledig dag, men inte ett finger har jag rört för att försöka göra lite julfint här. Jag kan tillägga att jag köpt EN julklapp och kommer antagligen inte att köpa nå fler förrän på förmiddagen den 24 december då endast Select har öppet och hela familjen får en biltvätt eller en bingolott. Förresten ska jag sluta gå till Select, för det är så jävla dyrt där! Mackar är ju dyra på livsmedel, men Select tar priset - bokstavligen talat. I söndags var jag dit och införskaffade lite frukostmaterial och notan hamnade på 29 euro. För lite förnödenheter som bröd och ost. Ett kaffepaket kostar 6,90. Sjukt.
Joel brakade just in genom dörren hemkommen från skolan tillsammans med sin kompis Oscar. Han har haft tomtedräkt på sig till skolan i två dar nu. Gråa byxor, röd jacka och luva. Är det jul så är det!
Nämen, om jag skulle gå ut med Seidi och lufta mig lite. Jag har en hektisk kväll framför mig!
So long.
Gnäll.
Jag hörde någonstans att det som definierar värsta sortens gnällspik är att man gnäller och klagar på saker man inte kan göra nåt åt. Men jag tycker nästan det är ännu värre att gå runt och klaga på saker som man faktiskt kan förändra.
Nu tänker jag gnälla över 1) en sak jag inte kan göra nåt åt och 2) en sak jag kan förändra.
1) Det här jävla vädret! Det är mörkt när man stiger upp, mörkt under dagen, mörkt när man kommer hem och mörkt när man ska gå och lägga sig. Det är blött och asigt. Det är fruktansvärt att köra till jobbet varje morgon när man måste spänna och anstränga ögonen för att se var man befinner sig på vägen, eftersom det är kolsvart, regnstänk på vidrutan och bilar med starka strålkastare i möte. Jävla klimat, alltså!
(Och nu kanske någon vill hävda att man visst kan göra nåt åt vädret genom att sopsortera och cykla de 30 kilometrarna till Ödkarby istället eftersom klimatförändringarna som orsakas av oss elaka människor gjort att det är regn och mörkt i december istället för gnistrande snö. Men det jag menar med "inte kunna göra nåt åt" syftar till maktlöshet just nu, eller åtminstone inom de närmsta 50 åren.)
2) Den lilla, trånga, stökiga lägenheten. Det är prylar ö-ver-allt! Och jag går runt och flyttar på dem, men då ligger de bara ivägen någonannanstans. Henrik hävdar att det inte är för liten lägenhet, utan för mycket prylar. Och jo, det kan han ha rätt i. Och jag fick lov att erkänna att om jag så bodde i ett slott skulle jag kasta grejer omkring mig. Men en större lägenhet med ett arbetsrum vore ju inte helt fel. Det jag kan göra istället för att gnälla nu är att:
- flytta till större
- städa
- hyra en lagerlokal
- elda upp skiten
Jag ska bara ta jullov först.
Julfester...
Joels skolas julfest innehöll allt man kan förvänta sig av en julfest:
- Klapprande lackskor i storlek 23 mot hårt gymnastiksalsgolv
- Ett sorl av röster och skrap med stolar
- Julsånger på overhead på väggen
- Ilskna, gastande småsyskon som överröstar skolbarnens röster uppifrån scen. Tänk att föräldrar faktiskt tror att de kan få småglinen att sitta stilla i över en timme! Antingen bär de sedan ut ungarna eller låter dem ligga och åla i mittgången
- Fotoblixtrande mammor och pappor som flockas nära scen i jakt på en bra bild på lille sonen/dottern som står och gäspar i kören. I vägen för alla de som inte har en kamera är de också. Han som satt bredvid mig trängde sig fräckt förbi min stol och satte handen på mitt knä för att få stöd i sin iver att fånga ett bra kodak moment. Sen pratade han HELA TIDEN med sin fru, som var tyst hela tiden.
Förutom de där obligatoriska tillbehören fick vi också se ett traditionellt julspel med Josef och Maria, herdar, får och vise män. Det var fin sång och dikter. Det var teater och tippe-tippe-tipp-tapp. Och på slutet ringdans (då satt jag i en soffa i bibliotketet med en pepparkaka och en mugg kaffe).
På torsdag har jag julfest. Vi har i vår inbjudan vänligt bett föräldrarna att hålla medföljande småsyskon i skack. Julfesten är till för eleverna, det är deras stora dag och det är synd om deras program sabbas av klapprande skor och höggljudda röster.
Kul kul
Hade en riktig TOPPENKVÄLL igår! Ett "udda gäng" (som Carola uttryckte sig) hade bokat båt-buss-a la carte biljetter på M/S Eckerö. En luciakryss. Det udda gänget bestod av mig, Tessa, Victor (känner lite), John (känner inte alls) och Kaj (känner sådär). Och vi hade så jääävla roligt! Efter att blitt spillda vin på av servitrisen i a la carten och fått fläckspray, ursäkt av intendenten samt kaffe och avec helt gratis, så tågade vi upp till "Nattklubben" där Ålands bästa och snyggaste band spelade. Jag talar naturligtvis om Soundway. Jag menar... de har en en singing bee mästare, en snygg gitarrist, en het brud, en kvick trummis och en fingerfärdig keybordist. Need I say more. Gästartist igår afton var ... ta daaa! Jag! FIck äran att uppträda med min egenkomponerade Tomten i galaxen, samt Carola (Häggkvists) Främling.
Vips så var båtfärden över och efter en snabb dryckespaus hemma hos Kaj struttade vi till Stadshotellet Arkipelag. Röj på dansgolvet och sen taxifärd hemåt.
Som sagt - en toppenkväll!
För övrigt så fick jag låna Sex and the city boxen av Linda och NU KAN JAG INTE SLITA MIG! "Ett avsnitt till, ett avsnitt till" och nu vet jag vem som är tredje personen på min tio i topp lista på sexiga hunkar. Hans namn är John Corbett och spelar Aidan i serien. Jag dör. Kolla in den här scenen, t ex. Och jag kan inte låta bli att använda mitt favorituttryck: Need I say more?
Här har ni hela listan (ännu ej fullständig) och utan inbördes ordning:
Robbie Williams
Markus Fagervall
John Corbett
(Jag vet, jag är fjortis)
Annat kul:
Köpte en ny fin Billabong-jacka från Larssons vattensport. Det var fru Larsson som ringde och påstod att de hade en jacka som jag bara måååste seee! Jag såg, jag köpte. (Och var glad å på fyllan igår och i princip bekände min kärlek till fru Larsson som var så otroligt fantastisk och bra för att hon hittat MIN jacka... tror t o m jag pressade fram någon krokodiltår och hade vibrato i rösten).
Snart får jag jullov och DET mina vänner ska bli skönt.
Over and out.
Pysselkväll.
(Dagen började mindre kul, då jag 12.45 kom på att jag INTE ringt min son och sagt att han skulle gå till skolan (nästan fyra timmar försent). Fick panikartad hjärtklappning, var är han nu? Hemma ensam, ledsen och gråter?
Det visade sig sedan (efter att jag ringt till skolan och frågat och bekännt min synd) att han gått på eget bevåg eftersom han har rätt bra koll på klockan ändå. Senare sa han: "Jag struntade i ifall du skulle ringa och ringa, jag gick ändå jag!" Rätt gjort grabben!)
Hursomhelst samlades vi framför en rykande het och god fisksoppa hemma hos mor. Det var jag, Joel, Ann-Catrine, Adrian, Jonas, Maria och så värdparet dårå. På programmet stod ljusstöpning, polkagrislagning och pepparkakshusbygge. Det var lite projekt med förberedelserna till ljusstöpningen, jag hade fullt shå att sitta på en stol och beskåda spektaklet och samtidigt snusa Adrian bakom örat. Joel var sen en riktig hejare på ljusstöpning och svängde och slängde med ljusen för att riktigt visa hur "van" han var, medan vi andra hojtade att han skulle ta det försiktigt. Sen vinkade han flirtigt till sig den motsträviga Jonas och tvingade även honom att "doppa veken" (hähä).
Sen började sockerkokningen till karamellerna. Herrskapet Lundberg-Skantze blev först lite oense om huruvida temperaturen på koket faktiskt kunde gå ända upp till 150 grader, som frun påstod. Det den vilda diskussionen slutade i att frun brände sig illa på den ca 150 grader heta termomentern som doppats i koket i ivern att bevisa att hon hade rätt. Sen var det dags att låta sockerkokningen svalna på en plåt, samtidigt som man skulle vända det så att det inte stelnade. När det började bli svårt att vända med stekspadar måste man ta upp den fortfarande väldigt heta smeten i händerna och dra i den. Det bara sveeed i handflatorna och när det blev olidligt fick man langa över den nu korvliknande smeten till nästa.
Nästa steg var att tvinna ihop de båda smetarna (en röd och en vit) till polkagrisar. Sen skulle man också hinna klippa av de långa tvinnorna innan de blev för stela. Fyra saxar knpisade i en rasande fart så röd-vita bitar ven förbi öronen på oss. Till slut fick vi ihop till en stor skål full med polkagrisar, men vi var helt slut efteråt!
Sen åkte vi hem med en påse polkagrisar, ett pepparkakshus, fyra stearinljus och ett grenljus. Det var en rolig pysselkväll!
Nu ska jag till Linda och planera vår romantiska natt tillsammans ;)
Bilder.
(P.S Jag önskar mig verkligen en digitalkamera i julklapp....)
1. En helt vanlig promenad med en inte så vanlig hund.
2. Joel leker expidit och säljer pepparkakor för en euro styck under bordet.
Lägg märke till den snygga peruken.
om helgen.
På eftermiddagen blev jag kvar och möblerade om och satte upp julgran i klassrummet, det blev såå mysigt! Får hoppas att den mysiga stämningen smittar av sig på ungarna så de är lugna och harmoniska fram till jullovet om ett par veckor.
På eftermiddagen tog jag Joel med mig på vattengympa. Han plaskade på i en grunda delen av bassängen medan vi andra gjorde övningar som får det att svida i magmusklerna och krampa i armarna. Ni som tycker att vattengympa är mesigt har inte provat på Ankans pass! Hujedamej. Efteråt var det myskväll med Idol. Orkade dock inte se utröstningen, eftersom jag somnat på soffan redan strax före 23.
Lördag och Lillajul. Simon ringde tidigt och ville komma och hälsa på med Vingmuttern (Elias) och Knyttet (Adrian), som är Fasters sötaste pojkar. Sen ringde Moffa och undrade vad vi gjorde. Han kom hit mitt i pepparkaksbaket, suckade och stönade och stödde huvudet i händerna = bakis. Jag gav honom en Revigör och en kopp glögg, så piggnade han i. Och vid middagstid kom Linda, Stefan och Vilja. Aldrig har det väl varit så mycket folk här på samma dag. Jag kom på att det är väldigt sällan vi har gäster. "Det är för att vi aldrig blir hitbjudna" sa Linda och det har hon ju rätt i.
Fy vad tråkigt att inte bjuda över sina vänner lite oftare! ... här började jag skriva tio olika anledningar till varför det är så, men det låter bara fjantigt och ursäktande så jag skiter i det...
På kvällen såg vi Stjärnor på is och jag må säga att näst efter Robbie Williams på listan över sexiga män kommer Markus Fagervall. Need I say more?
Diagnos?
Jag har börjat förstå att det faktiskt finns någonting som heter "utbrändhet". Eller ja, det heter ju så men jag menar att jag faktiskt börjar tro på att det går att få den åkomman.
Förut hade jag starka åsikter angående denna sjukdom, som jag tidigare tyckte var en fjantig "innegrej". Alla var eller på god väg att bli utbrända och jag tänkte att de bara var lata. Min far som jobbar 12 timmar i dygnet 7 dar i veckan fnyste en gång irriterat: "Bah, utbrändhet. Jag skulle aldrig ha tid att bli utbränd!" Jag nickade instämmande.
That´s life, bit ihop och håll käften, typ.
Men nu börjar jag undra om det är normalt att ALLTID gå runt med grus i svidande ögon.
Att inte komma längre än till Godby på hemvägen innan man måste göra allt som står i sin makt för att hålla sig vaken i bilen.
Att aldrig orka sitta uppe längre än till 21.30 innan man däckar i soffan.
Att alltid känna sig irriterad och arg.
Att aldrig känna sig tillräckligt duktig på sitt arbete och alltid lämna jobbet besviken över hur dagen blev.
Jag undrar också om det är det där sista som är själva felet. Det känns som att jag jobbar och sliter, planerar och engagerar mig men ändå är jag aldrig nöjd med resultatet. Inte konstigt att man blir trött sen!
Nej, lathet lider jag verkligen inte av.
Men kanske en släng av prestationsångest och perfektionism.
Love or not?
För några år sedan gick det ett program på teve som hette For lover or money som jag följde slaviskt. Det gick ut på att några killar tampades om en kvinnas gunst, men samtidigt ställdes inför ultimatumet: love or money!
"Vinnaren" kunde i slutet alltså välja mellan antingen 2 miljoner dollar eller tjejen.
Väljer man det andra alternativet måste ju den stora riktiga kärleken existera.
Andra kärleksprogram som jag följer slaviskt:
- Ensam mamma söker.
- Bonde söker fru/man/partner
Långt men innehållslöst.
Skillnaden är att de här småttingarna är riktigt små och ni vet ju vad man säger om små barn och bekymmer :P
Först ut var Adrian, eller "Nej-Adjan!" som jag och Joel kallar honom. Det är hans storebror om säger så hela tiden... Igår hämtade jag honom från hans mommo. Om små barn medför små bekymmer så kommer det istället med en massa packning med dom. In i min lilla bil skulle det rymmas en barnvagn, en resesäng, en stor skötväska + barnet i sin bilstol. Allt knådade jag in i kupén eftersom trunken var upptagen av fyra däck. Men det gick bra.
Adrian är verkligen solstrålen själv! Vi besökte Enbergs på Tallvägen på eftermiddagen och där hade Adrian ett skrattfnatt likt den berömda youtube-bebisen William som alla sett skratta åt sin pappa som härmar mikrovågsugnen.
Kvällen och natten gick bra och på morgonen belönades jag med ett riktigt kacklass som t o m fick mig att rynka på näsan.
Och så kom ju snön inatt! Joel flängde runt här som en skottspole och tjatade och nojsade om att få gå ut. Han hade panik och förbannade solen som han trodde skulle smälta bort den efterlängtade snön. Han började nästan lipa när han såg att temperaturen sakta steg från -3 till -2. "Det blir varmare! Nu smälter det snart, skynda dig mamma, vi måste passa på att gå ut nu!" Vi tog Nej-Adjan och Seidi med oss ut i snön och gick sen in och gjorde oss redo för kalas som Joel och hans kompis skulle på. In med alla ungar i bilen, svetten lackade efter en kamp med att fälla ihop barnvagnen.
Hämta Johannes och kuta in på Lekplaneten och köpa present 2 minuter innan kalaset började. Jag har glömt hur svettig man var jämt när man hade småbarn och skulle kånka runt på liten parvel med tillbehör...
När de stora killarna var på kalas mötte jag upp A-C på stan, Adrians mamma alltså, tackade för lånet och lämnade tillbaka honom. Sen ringde jag runt efter lunchsällis. Ingen hade passligt, så jag satte mig själv på Bagarstugan med en kycklingsallad och kände mig ledsen och övergiven. Löjligt va! Men så är det ibland.
Och för att göra en lång och svamlig blogg ännu längre och happigare ska jag berätta att nästa lilla solstråle - Vilja - ska få leka med Tant Jenny och Joel hela kvällen och natten. Fast jag hoppas Vilja inte är speciellt lekfull på natten i och för sig.
Jag ska avsluta med ett roligt uttryck från min rolige son:
Joel kommer in i badrummet och ser bromsspår i toastolen. Utbrister äcklat:
- Vem har skitit såhär våldsamt?!?!
brada
Så skönt att få avsluta en pissvecka med en bra fredag!
Här är dagens bra saker:
- Intresset var stort idag då jag berättade om myran på omgivningskunskapen. Vi pratade om hur myran kan bitas och sen viker upp rumpan och kissar i bettet så det svider. Sånt tycker ungar om att höra och sitter och lyssnar med stora ögon och halvöppen mun.
- Min tur var det att ordna fredasfika idag och jag hade bakat en god paj. På fredagsfikat slappnar alla liksom av, alla har tid att sitta och snacka skit en stund och berätta roliga händelser eller visa roliga klipp på Youtube. Bland annat det här fick vi se, hahah.
- Jag testade äntligen skolans nya elgitarr och drog av några tuffa riff tillsammans med gympa-Johan.
- Via centrum och kolla efter jacka på vägen hem. Kom hem med jacka, jeans och bälte. Tjoho! (Löning idag...)
- Tyst och lugnt hemma, öppnade en kall brun och satte mig vid datorn.
- Ikväll blir det vattengympa.
= en bra dag.
Pissdag.
Ibland önskar jag att jag hade ett jobb som inte krävde att man alltid är på topp, att man inte alltid skulle behöva ge av sig själv, vara uppfinningsrik och inspirerande. Jag önskar att jag skulle kunna ha en dålig dag, sitta och sura för mig själv och ha så lite med folk att göra som möjligt. Och framför allt att jag inte skulle behöva vara så jävla pedagogisk hela tiden, att jag helt enkelt skulle kunna säga "stopp för i helvete - nu räcker det!".
Nä, istället ser man hur ungarna njuter när man sakta men säkert får spända mungipor, rynka mellan ögonbrynen och svett som tränger fram i pannan. Man försöker behärska sig men hela kroppen darrar av irritation och till sist ryter man till lite halvhjärtat och ungen tänker "Yes! Där fick jag henne!"
Det värsta är ju att genom att i det här yrket ge av sig själv, vara uppfinningsrik, inspirerande och pedagogisk, så slipper man få spända mungipor, rynkor mellan ögonen och bråkiga ungar. För får man ungarna motiverade så har de inte tid att hitta på bus.
Men som sagt, ungar märker när man har pissdagar och då gör de allt som står i deras makt för att göra den ännu värre!
Farbror Barbro.
Kolla in!
Stormar.
Tog ialla fall vägen längs Lotsgatan och kom att tänka på att en våldtäktsman sprungit lös där förra helgen och antastat oskyldiga kvinnor. Jag funderade på hur Seidi skulle reagera om någon försökte ge sig på mig. Hon kan ju vara aggressiv mot fyllon och sådana som verkar hotfulla så jag tror tamej tusan att hon skulle skydda mig!
Och i helgen var vi på Monster Jam till Globen. Det var häftigt, men inte lika häftigt att missa bussen med en hel timme och bli kvar i Stockholm när man helst av allt ville åka hem och lägga huvet på dynan efter en lång och spännande dag. Och nu skriver jag inte det här för att hälla salt i såren på Carola som brottades med dåligt samvete i typ ett och ett halvt dygn och gjorde allt för att gottgöra "sitt" misstag då hon trodde bussen skulle gå en timme senare än vad den faktiskt gjorde. Vi får inte glömma att alla har ansvar och att jag inte borde ha tagit förgivet att hon skulle ha koll på busstider och dylikt.
Hursomhelst löste sig allting jättebra, vi fick övernatta hos världens raraste Sören (Carolas mosters "pojkvän") som bjöd ut sin väldoftande lägenhet till oss strandsatta ålänningar.
På söndagen tog vi ECKERÖLINJEN hem. Vi var rörande överens (eller kanske var det så att Carola övertalade/hjärntvättade mig) om att hela M/S Rosella och hennes avgångar suger fett och att vi aldrig kommer att sätta vår fot på det gungande åbäket nå mer.
Rara flickor.
Jag och Linda. I ... just det - Gävle.
Stor bak, ful min.
Också en Gävlehelg.
Rolit.
Den här till exempel, hahah!
Jag och Linda har krapulla efter en vild helg i Gävle anno.... 2003 kansje?
Tyst... aaaahhhhh!
Det känns verkligen att jag inte rört en fena på sisådär två månader, för oj vad slut jag var i kroppen efteråt!
Sen tog jag mig tid att sitta och snottra i bastun med de andra brudarna en lång stund innan jag åkte och köpte ett 6-pack bruna och en påse chips. Hämtade Joel som varit på Halloweenparty och skjutsade honom till sin pappa.
Och när jag kom hem var det tomt och tyst, fast det luktade rätt illa eftersom Seidi tömt komposten på köksgolvet.
Jag städade upp och satte mig i soffan med en brun för att kolla på Idol. Sen såg jag filmen Crash (skitbra) och efter den andra bruna var jag så slut så jag gick och lade mig.
Imorse när jag vaknade var det fortfarande tomt och tyst i huset. Whatever... jag trivs med ensamheten. EGENTID!
Arg, arg, arg.
Jag gör mitt bästa som förälder och allt för att mitt barn ska vara glad och nöjd. Jag ställer upp med allt, vi hittar på roliga saker varje vecka. Det är simning på Mariebad, biobesök, High Chaparrall och nästa helg Monster Jam i Globen. Men tänk att det aldrig är nog! Tänk att när man själv ska göra nåt är det ett jävla gnäll!
Jag börjar undra om man kan skämma bort barnen genom att ge dem för mycket av sin tid, hitta på för mycket roligt och inte visa dem att mamma behöver tänka på sig själv emellanåt - precis som att man kan skämma bort dem med materiella ting.
Och nu sitter man här förbannad och känner sig fläskig och jävlig.
För när fan ska man komma iväg och träna nångång???!!!?!??!
Frustration!
Lat.
Värre blev det när Linda ringde och frågade om jag skulle med på box ikväll. Jag ville sååå gärna, men tyvärr funkar inte mitt liv så att jag hux flux kan skutta iväg på vad jag känner för. Nej, det ska planeras och pusslas, ordnas och arrangeras. Planering, ordning och arrangemang har aldrig tillhört mina starka sidor. Jag är för lat för det. Jag drar mig för det. Jag avskyr att ringa viktiga samtal och jag är impad över såna som orkar hålla på reklamera trasiga saker, fylla i otaliga papper och skicka dem kors och tvärs för att få in 12 euro extra på skatteåterbäringen, lämna in biblioteksböcker i tid (och orka förlänga lånet om de märker att de inte hinner), tanka bilen innan mätaren är långt under sista strecket och lampan lyst röd i 50 km. Tänk om man hade inspiration att hyra bord på Bettans som så många sysselsätter sig med och tjänar en bra hacka på. Plocka ihop prylar, prismärka, sortera, lägga fram? Huuuvvva! Ens orka ta kontakt med Bettan och fråga om plats? Nej, iväg med skiten fort som fan till den som vill ha. Ta det gratis, bara ni hämtar!
Ja, sen står man ju utan en pryl i sin ägo också. En risig gammal bil, som jag inte ens betalt för är vad jag äger. "Det här måste vara den äldsta bilen i stan" trodde Joel. Och jo, en av de äldre skulle jag tro ialla fall. Tänk om jag inte vore så lat, då skulle jag ha ordnat en ny antenn (den förra gick av i biltvätten för x antal månader sen) så jag slapp sitta med hörlurar och lyssna på telefonradion på väg ut till Saltvik varje morgon.
Den här bloggen skulle egentligen handla om min träningsabstinens. Men kontentan av det hela blev att jag faktiskt är väldigt lat. Lustigt.