jeneli

Joel hos pappa denna vecka, buää buääää... Han är så härligt snäll och go nu, så jag vill hellre ha honom hos mig. Helst hela tiden. Men visst är det skönt att kunna gå en långpromenad med Seidi, vara ute sent och göra preciiiiis vad jag vill. Men när man sitter såhär, ensam hemma, inget på TV, tråkigt väder, trött efter jobbet  vill jag ha lite sällis och då gärna av en nybliven femåring som undrar om jag vill leka med hans Bionicles.

Vi somnade ihop igår, efter att ha kollat nästan hela Den gröna milen (och jag zappade varje gång någon av fångarna skulle grillas i elektriska stolen) och Joel viskar när vi ligger i sängen: "Håll om mig, mamma" och jag ser hans lilla hand med smuts under naglarna och den lilla bara rumpan i vädret, hur det rycker i ögonbrynen och hur han andas tyngre och tyngre och sen somnar vi.

Hur kan folk vara dumma mot sina barn?