Imorse skulle han bestämt ha med sig läseboken till dagis. "Det är så tråkigt när vi sitter och väntar på att få börja förskolan, då tänkte jag att jag kunde sitta och läsa lite medans." Javisst, jag är skitglad över att ungen vill läsa. "Ta med den du!"
När vi kommer in till dagis sitter en i personalen och spelar spel med några barn. Joel visar stolt sin läsebok.
"Nämen, inte ska du väl läsa nu heller. Det där får du spara tills du börjar skolan, du kommer ju få jättetråkigt annars om du redan kan. Passa på att göra annat nu istället medan du har möjlighet."
"Jo..." försöker jag, "men nog underlättar det ju om man kan läsa när man börjar skolan. Och så tycker jag inte det är något fel att uppmuntra om barnen har intresse."
"Men det får absolut inte bli något tvång!" påpekar hon, men håller med att man ska uppmuntra.
Självklart ska det inte vara tvång på att barnen ska lära sig läsa i förskolan, eller att föräldrar ska tvinga ungarna med mor och sol innan de börjar skolan. Men nog arbetar man ju med bokstäver redan i förskolan, varför ska man då inte uppmuntra till läsning för de som har intresset? Och om en unge har lust att läsa även utanför förskoletid, mellan 12 och 13 måndag till torsdag, ska man hindra dem då för att de "borde passa på att göra annat". Annat roligt, då eller? Är läsning tråkigt och borde sparas till skolstarten? Ska man verkligen säga det till ett barn att han inte borde läsa? När det finns så många som har svårigheter borde man väl vara skitglad över de som vill och kan!
Jag pussar Joel på huvet medan han något nedtryckt i skorna sitter med Olas bok och läser trots sin dagisfrökens pessimism.
Ni som är förskollärare kan ju ge er syn på saken och berätta om jag har fel.
8