jeneli

I onsdags var det pajfest hos P. Larsson tillsammans med det gamla kollegiet. De ville fira att jag fått examen och att de äntligen kommer att bli av med mig. För att se till att jag gör bra ifrån mig på min kommande arbetsplats, fick jag ett presentkort på Spaavdelningen på Mariebad. Riläxa lite inför det tunga arbetet att "sköta om" en egen klass. Efter att vi ätit oss proppmätta på broccolipaj, kasslerpaj, räkpaj och paprika/fetaostpaj samt citruspaj till efterrätt, spelade vi Plump. Vi bråkade länge om regler, huruvida vi skulle ha trumf eller ej och om det överhuvudtaget var plump vi spelade. Vad det nu än hette - spelet, så förlorade jag. Vi fortsatte med Mariaz. Eller hur stavas det nu? Marjas, påstod Jutta. Hillevi höll inte med. Mariuas, så stavas det. Och sådär höll vi på en stund innan vi kunde enas om att skita i stavningen och istället koncentrera oss på spelet. När klockan var 03 och vi spelat Gurka (inget bråk om stavning) en hel massa gånger, ringde vi taxi och Jutta betalade hemresan.

När man avklarat de där vanliga artighetsfraserna tillsammans med taxichaffisen ("mycket körningar ikväll?" och "du kan väl stänga av taxametern vid trafikljusen på Ålandsvägen, höhöhö!") började vi hitta gemensamma saker hos varandra. Chaffisen bodde, liksom jag, på Doppingvägen. Chaffisen hade, liksom jag, en son på 6 år som ska börja skolan i höst. Chaffisens pojke var, liksom min, en leksugen kille som gärna vill ha nya kompisar. Jag la in en stöt (för Joels skull) och vi bestämde att hålla utkik efter varandra i kvarteret. Tänk att man alltid måste ragga upp pappor för att få lekkompisar till sitt barn. Tyvärr kan det misstolkas av papporna, då de lätt får för sig att jag även är sugen på att leka med dem. Marcials pappa är ett exempel på en sådan pappa. Skulle pojkarna leka, skulle även föräldrarna leka och han kämpade i flera år för att vinna mitt hjärta. Nu har han gett upp, tror jag eftersom han inte svarar längre när jag ringer, utan låter Marcial sköta snacket kring skjutsa och hämta.

Man har ju hört talas om hundtricket: att promenera med sin söta jycke och låta kopplet trassla in sig i snygga killens ben så han ramlar omkull och man får böja sig ner, visa klyftan och ge honom en hjälpande hand. Barntricket funkar oftast inte lika bra, då barn inte är lika gulliga som hundar i singelkillars ögon. För egen del har det dock fungerat rätt bra, även om det inte lett till någon romantik utan mer till vänskap (fallet Marcials pappa). Henrik raggade jag upp helt på egen hand. Fast jag hade nog lite hjälp av både Seidi och Joel där. Men den historien tar vi en annan gång.

Det händer så mycket så jag knappt hinner sätta mig vid datorn nuförtiden!

Den här veckan är jag "butiksbiträde". Det låter gammaldags och charmigt. Ordet biträde associerar jag till förkläde, ungefär som att man stod bakom en disk i Bullerbyn med hyllmeter av konservburkar bakom sig och vägde upp mjöl på lösvikt.
Men nej, jag bär inget förkläde och jag säljer sannerligen inte mjöl. Skor är det jag försöker kränga på folk, men de är svårflirtade (30-50% rea på vinterkängor på Zko!) I måndags blev jag utskälld efter noter två gånger. Det är sådant ett stackars biträde får stå ut med, men jag har svårt att tro att de bullerbyborna nånsin skällde ut byns butiksbiträde. Och då hade han knappast ens nån rea!
Ialla fall - det är inte kul att bli skälld på och allra minst inte av helt främmande människor som tycker att det är mitt fel att de ska åka till London imorgon och inte skomakaren fixat klacken på stöveln hon tänkt strosa runt på Picadilly cirkus med till utlovat datum. Sen skäller de för missvisande reklam och kräver att jag ska ringa chefen som är i Thailand och att de missvisande reklamskyltarna ska plockas ner.
"Seså! Ta ner dem!" pekade kunden mot skyltarna med ett darrande argt finger. Två vrålsminkade ögon med klibbig mascara stirrade upprört på mig. Som det vana biträdet jag är höll jag mitt lugn och förklarade som det var:

"Jag är ett litet biträde, jag har inga som helst befogenheter att ta några egna beslut vare sig gällande nedplockning av skyltar eller att störa chefen på semestern. (ANTINGEN KÖPER DU STÖVLARNA FÖR 30 % ELLER SÅ SKITER DU I DET JÄVLA KÄRRING, SKA DET VARA NÅNTING ATT STÅ I EN KVART OCH TJAFSA OM?!)

Dagen fortsatte med snälla kunder som tålmodigt väntade när jag stod på stege, låg på mage och bläddrade med blicken över de tusentals skolådorna på lagret för att hitta maken till högerskon i butiken.

Kanske jag skulle prova att fläta håret till rågblonda tampar, sticka in ett havrestrå bakom örat och klä mig i förkläde för att övertyga kunderna om att jag är ett litet, sött biträde som man inte ska skälla på. Sen ska jag nog sätta fram en skål karameller, såna fick bullerbybarna av sitt butiksbiträde. Och bullerbybarna var alltid snälla!

Mitt för närvarande variationsrika arbetsliv fortsätter och igår gjorde jag debut som "eftistant", efter ett par timmars vick i Rby. På eftiset i Källbo var det rätt lugnt, jag fick stå i mål när det spelades "innebandy" (vi var ute, så utebandy då kanske) och traskade runt i skogen och väntade på att killarna skulle sticka ögonen ur varandra i pinnkriget de hade. Sen gick vi in, åt frukt och ritade och kvart i fem hade alla barn gått hem. Lätt jobb att vara eftistant.

Idag ska jag iväg på core en sväng (jihuuu, äntligen en plats ledig på Avancia!) och sen ska jag till Önäs för personalmöte och sista praktisk genomgång med Mikaela, som jag snart ska ta över efter.

Tänk hur bra allt har ordnat sig!
Inga orosmoln så långt ögat når!

En trevlig överraskning väntade i hallen när jag kom hem från Rby idag.
Mitt examensbevis! Prydligt instucket i en fräsch mapp från Mittuniversitetet, på skrovligt papper och med snirkliga bokstäver.
Genast slog jag igång datorn för att skicka iväg min VG-uppsats till de skolor jag gjort mina observationer och intervjuer i så de kan ta del av resultatet av mitt arbete som belönats så fint.
Hmm... det var bara den gamla versionen som jag hade sparad på datorn. Det slutgiltiga arbetet finns på mitt USB minne, som är.... ja, var fan då? Jag hittar det inte! Men inte så konstigt efter flytt hit och dit att en liten 7 cm lång plastbit försvinner.
Får leta vidare.

Hollywood festen i fredags på Larssons bodega var en lyckad tillställning. "Hollywoodkändisarna" blev ivrigt fotograferade av en paparazzi när de släntrade uppför röda mattan i ljuset av marchaller och strålkastare. Jack Sparrow och hans Elisabeth (Patrik och Carola) hälsade alla välkomna. Som gäster fanns b la Sonny och Cher, Elizabeth Taylor, Indiana Jones, Robin Hood och Marion, Rocky Balboa och Ace Ventura. Själv var jag Åsnan och Henrik var min Shrek (fast Carola trodde först att jag var en hare med de långa öronen och kunde för sitt liv inte komma på vad det finns för hare med i Shrekfilmen). Vi skålade i champagne, fick snacks och tilltugg, senare tacos och efterrätt. Under kvällen delades också priset ut för bästa manliga/kvinnliga huvudroll och bästa biroll. Bästa manliga huvudroll blev "Jack Sparrow" i sin väldigt naturtrogna utstyrsel. Han hade t o m sparat skägget i två månader för att likna sin hjälte. Bästa kvinnliga gick till Ace Ventura. Inte bara spelade hon en karaktär av det motsatta könet, hon gjorde det med bravur och en fantastisk frisyr. Hon hade också sina djur med sig som en pet detective bör och delade även ut visitkort med texten: "Ace Ventura - to serve and protect your pets." Birollen gick till den duktiga paparazzin.
När alla var lagom runda under fötterna drogs filmduken ner och karaokemaskinen sattes igång. Cher (Sofie) och Åsnan var ett radarpar framför micronfonen och drog av hit efter hit tillsammans. När klockan närmade sig 03 (tror jag) var det dags att ringa Sussi för skjuts hem. I taxin trängdes två Shrek, lady Marion, Robin Hood och en åsna. Längst bak satt Sonny och Ace och i framsätet kucklade Cher med Rocky Balboa. Udda gäng, minst sagt. Men roligt var det!

Tyvärr glömde vi att plåta oss innan vi drog iväg på festen, men jag har för mig att paparazzin hade kameran laddad med sisådär 900 bilder så hoppeligen kan man få nån skickad till sig. Carola nämnde också något om att skicka in bilder till Veckans visit i Ålandstidningen, så håll utkik!

Vi har haft en riktigt skön vecka på Teneriffa. Vädret har varit toppen, så jag jag stöter på nån av er och ni undrar om jag fått mjäll i pannan så kan jag avslöja att det är bränt skinn som trillar av. Jag fjällar alltså.
Här kommer en sammanfattning av resan!

På de många stränderna längs Playa los Americas hittar man allt möjligt. Förutom "svart vulkansand", många parasoll och solstolar (kostar 4 e/dag att hyra) och en och annan beach bar så kryllar det av bruna skinn. Engelska bruna skinn med fräknar på axlarna. Och aldrig har jag sett så många tanttissar! Var och varannan solbadande dam ligger helt ogenerat med de brunbrända pattarna fria. På stränderna finns det också försäljare i olika slag. Dels thailändare som erbjuder massage och som knådar och klappar så det klatschande ljudet hörs långa vägar. En annan röst som hörs långa vägar är den som tillhör mannen som säljer munkar.
"Hallåååå! Oj, oj, oj! Aj, aj, aj!" ropar han för att pocka på uppmärksamhet där han vandrar runt med en kartong med munkar i handen. När man ligger där på sin handduk i sanden och kisar upp på honom ser man hur flottet i munkarna gjort ringar på undersidan av kartongen. Sen fortsätter han: "Vitamin, vitamin, vitamin!" Eh... hur mycket vitaminer finns det i munkar? "Kalorin, kalorin, kalorin!" Jag kan inte spanska, men han kan säkert ha rätt i det han säger... Till sist undrar han: "Si si? No no?" De flesta rör sig inte ur fläcken när han passerar, vilket betyder "no", ingen vill ha någon vitamin-munk.
Färsk frukt lockar desto mer. Melon, ananas och banan får man köpa och försäljaren snittar raskt upp ananasen till bitar som är lätta att bryta loss. Fast 9 e för en ananas är rena rama rånet. Dessutom blir man så svidig på tungan efteråt.
Till sist har vi de afrikanska solbrilleförsäljarna som är vän med alla. Eller försöker åtminstone. TIll en början var man trevlig när de kom fram med sitt: "Hello my friend. Good price. Half price today!" Man skakade leende på huvudet med ett: "No, thanks." Men allt eftersom dagen lider och man för sjuttioelfte gången blir avbruten i sin spännande kriminalroman genom att någon sticker ett par solbrillor under näsan på en blir man vresig. Då låtsas man att man är döv och blind. Som tur var håller den lokala polisen ett öga på de illegala försäljarna. Emellanåt kommer de rusande så sanden sprutar medan sirener ljuder i bakgrunden.

När man tröttnat på att ligga på stranden kan man gå och luncha på ett av de många serveringarna längs stränderna. Att varenda ställe erbjuder i princip samma sak gör inte valet lättare. Det är ingen mat som lockar direkt. Det är grillat, grillat, grillat och "chips" till allting - till de fräkniga skinnens stora lycka. De mesta verkar vara anpassat efter dem - engelsmännen. Många uteställen visar engelska fotbollsmatcher på storbildstv och man beställer öl i måttet pint. Engelsmän är också de inkastare som står vid varje servering och försöker övertala en om att just deras fish and chips är den godaste. "Kom igen! Eller vill ni bara ta en drink? Det går också bra. Shyrre... Nåväl, kanske senare?" Men visst finns det ställen som utmärker sig också, som Little Italy, där du sitter med blick ut över Atlanten i fräsh miljö och bekväma stolar, god service och god mat. Priset är därefter, förstås. En varsin pizza och två öl kostar kring 30 e. Sen ska man ha lunch också... dyrt med mat. 

Frukosten intog vi på hotellet; Playa Olid. Tre stjärnor på hotellet, två på frukosten. Vitt bröd, marmelad och jucie som är så söt så det svider i halsen. Man dock beställa ägg, bacon och bönor (traditionell english breakfast) från den blyga servitrisen, vilket jag valde framför det vita brödet. Och aldrig har jag väl stått mig så bra på en frukost!
Annars hade vi ett trevligt rum med terrass. Det tog ca fem minuter att ta sig ner till stranden.

Ett par utflykter hann vi med också.
En dag knallade vi iväg till Aqualand, som ligger bara ett stenkast från hotellet. Vid ingången välkomnades vi av några papegojor som man blev plåtad tillsammans med. Bilderna fick man givetvis köpa senare. På Aqualand fanns ett otal olika vattenattraktioner. Vi testade på ett par fasasfulla rutschbanor där man landade i hög hastighet med bena ut åt alla håll, vilket medförde en rejäl mussköljning varje gång. När vi åkt ett par gånger drack vi kaffe på en servering och gick sen för att kolla in delfinshowen. Det var det bästa på hela resan! Blandningen av musik, coola tränare, fantastiska delfiner som gjorde otroligt häftiga trix och publikens jubel fick mig att sitta med en stor klump i halsen showen igenom. När en liten flicka ur publiken fick åka på delfinerna tillsammans med en av tränarna och de gjorde olika "moves", som en dans, till Phil Collins "You´ll be in my heart" kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Så himla fint! De är så fantastiska djur och man kunde inte låta bli att tänka på hur de fastnar i nät och jagas på vissa ställen.

Dagen efter bestämde vi oss för att ta en tur upp i bergen. Vi vandrade ett par timmar och tyckte att vi var på världens tak när vi i själva verket "besteg" typ det lägsta berget (kullen?) av alla. Vi hade även planer på att åka till Teide, vulkanen på ön, men det var så himla dyrt. På kvällen gick vi ut för att ta oss en välförtjänt öl efter dagens strapats. Som vanligt blev vi "attackerade" av inkastare och valet föll på en brittisk (nähää!) bar där de just skulle ha liveuppträdande av två killar som sjöng motown. De var superbra och eftersom sangrian börjat stiga uppåt skallen, var man inte sen med att hänga med skinnen i alla jubel och applåder. När motown-killarna körde extranumret kallades alla upp till scen för att dansa. Jag slet tag i Henrik och där stod vi sen och shakade tillsammans med Rose, 67 och Harold, 74... typ. Sen följde det obligatoriska "tåget", där man tar tag runt midjan på personen framför och dansar runt medan kön bara växer. "Slit tag i han där!" skrek Henrik och jag tog tag i första bästa ljusblå skjorta och skrattandes och sjungandes tågade vi iväg med panschisarna.

Herregud... dan efter hade vi nästan ångest. Men kul var det!

På fredagen - Henriks födelsedag... 30 bast, hurra, hurra! - bestämde vi oss för att hälsa på Jesus, en trevlig liten gubbe med trimmad mustasch som pratade så fort så man inte hann med hälften. Jesus som stod i ett av de miljoner Excursion-stånden som fanns på ön och han hade någon dag tidigare tipsat om en frän tur med Shogun, ett "piratskepp" med segel och allt som tar en ut på Atlanten för att få se delfiner och pirate whales. Jesus sålde oss biljetterna och ville bjuda på cig för att fira köpet. Vi hann inte mer än lämna hamnen innan vi fick syn på några delfiner. Många fler såg vi under färden och även pirate whales, som är ungefär lika stora som delfiner. Vi tuffade vidare mot Los Gigantes, höga klippor som reste sig 600 m i 90 graders vinkel över havet. Sen blev det lunch och resterna av kycklingen som vi åt fick måsarna som flög runt båten. Guiden sträckte ut handen vid relingen och så kom de och tog kycklingbenet ur handen på honom.

Lördagen var vår sista dag, då låg vi mest och latade oss vid poolen och gick och köpte lite souvenirer. Bruna och brända lämnade vi ön på söndagen. Då hade det börjat blåsa upp ordentligt och man sa att det förmodligen skulle bli värre och till sist börja regna. Vi åkte rätt vecka, tydligen!

Laddad efter en skön semester är jag redo att börja jobba nu!

Tjoho!

Vilken skitdag... hoppas man kan känna sig avkopplad i veckan.
Nu åker vi.
Hejdå.