Haircut.
Jag har ju klippt håret också. Det var i fredags som jag satte mig i Sandras klippstol och sa: "Dags för Extreme makeover!"
"Ska jag bli nervös nu?" undrade hon och mätte mitt långa svall med ögonen.
Jag förklarade att jag var trött på "gardinen" som hängde rakt, fult och livlöst ner på halva ryggen. Jag hade t o m hunnit kolla ut några fräsiga frisyrer i en bok medan jag väntade på min tur. Sandra var duktig, hon kom med några förslag och jag sa ja det blir nog bra klipp på du.
Efter ca 2,5 h var jag klar. Halva håret hade hon klippt bort, men sparat längden så jag fortfarande var långhårig. Kopparslingor och allt hade jag. Hela helgen gick jag och fläschade med min nya frisyr.
Men på söndagskvällen började jag inspektera och titta: vore det inte snyggt med lite sådär axellångt? Och vips stod jag i badrummet med saxen i högsta hugg och knipsade av testarna som hängde ner på ryggen.
Hokus Pokus filijokus - såhär blev det!
Linda sa att jag numer liknar lite på Tove i Idol och idag fick jag höra samma sak i skolan.
Lilla A i ettan sa: "Du ser inte ut som Jenny mer" och en annan elev tyckte jag såg yngre och längre (?) ut.
Ja, nu har jag gjort det där var tredje årets stora klipp. Nu får det väl växa till min 30-årsfest eller nåt.
"Ska jag bli nervös nu?" undrade hon och mätte mitt långa svall med ögonen.
Jag förklarade att jag var trött på "gardinen" som hängde rakt, fult och livlöst ner på halva ryggen. Jag hade t o m hunnit kolla ut några fräsiga frisyrer i en bok medan jag väntade på min tur. Sandra var duktig, hon kom med några förslag och jag sa ja det blir nog bra klipp på du.
Efter ca 2,5 h var jag klar. Halva håret hade hon klippt bort, men sparat längden så jag fortfarande var långhårig. Kopparslingor och allt hade jag. Hela helgen gick jag och fläschade med min nya frisyr.
Men på söndagskvällen började jag inspektera och titta: vore det inte snyggt med lite sådär axellångt? Och vips stod jag i badrummet med saxen i högsta hugg och knipsade av testarna som hängde ner på ryggen.
Hokus Pokus filijokus - såhär blev det!
Linda sa att jag numer liknar lite på Tove i Idol och idag fick jag höra samma sak i skolan.
Lilla A i ettan sa: "Du ser inte ut som Jenny mer" och en annan elev tyckte jag såg yngre och längre (?) ut.
Ja, nu har jag gjort det där var tredje årets stora klipp. Nu får det väl växa till min 30-årsfest eller nåt.
Shoppingresa.
Jag har ju inte berättat - vi åkte till Sverige i lördags.
Jag lurade med mig Patrik och hans två glin, Benjamin är 9 och Filippa 5. Jag tänkte ju då främst att Joel och Benjamin kunde leka, medan mamma tittade i butiker ;)
Mitt mission var att hitta en vinterjacka och ett par vinterskor/kängor.
Dagen gick helt smärtfritt: jag krockade inte, körde inte fel, ingen blev akut kissnödig på E18, ingen tappade bort sig inne i Täby centrum och alla var glada. Sen gjorde det inte så mycket att jag aldrig fick några vinterskor med mig hem. Istället låg det ett par stövletter, eller vad de nu heter, i min Skopunktenkasse. Förutom det, en grön och härlig hoodie och en (DYR) jacka. Joel handlade det berömda skjutspelet, en LegoCity julkalender och en annan liten legoask. Inga nödvändiga saker fick vi med hem åt honom alls, MEN det här resan var det faktiskt jag som skulle handla!
På färjan hem var jag sjukt godissugen och handlade (förutom en beställning på fem stockar snus) en påse dumleklubbor. Jag bjöd Filippa på en, och gnagde i mig tre stycken på en sisådär tre minuter.
Och nu ikväll hittade jag påsen med de där dumleklubborna i skåpet. Abstinensen var svår, så jag slet av pappret med tänderna, spottade ut det, gnagde tag i klubban och slet till, likt ett lejon som sliter en zebra i stycken, och fann mig med hela härligheten i munnen. Tuggade så det värkte i käkarna, svalde och gav mig på nästa.
Tre nakna klubbpinnar ligger här bredvid mig nu och nu måste jag ta på mig min dyra jacka och gå ut, för Linda hämtar upp mig om en liten stund.
Vi ska till Mattssons i GODBY!
Ansvar.
Usch, idag blev jag mitt i allt bara så trött på allt ansvar som vilar på mina axlar.
1. Jag har 18 barn i min klass. Ibland känns det som om hela deras framtid vilar i mina händer. För tillfället tycker jag vi ligger lite efter i ett skolämne, de har svårt att hänga med i min undervisning och nu tror jag att jag kommer förstöra dem för livet. De kommer att få svåra men och deras grundläggande kunskaper kommer evigt att fattas dem, vilket gör det svårt för dem att gå vidare i utvecklingen.
Så känns det :(
2. Hur ska man orka stå emot allt "farligt" som ens barn vill göra men inte får? I detta fall handlar det om skjutspel. Jag hatar skjutspel. Men när man står i en kokhet butik, bland sjutusen andra människor, i Sverige, han har hittat ett spel efter en miljon olika förslag från mig som han ratat, jag är irriterad, varm och trött, han vill väldigt gärna ha det där spelet som är från 12 år, inte 16 år, inte 18 år, utan 12 år och jag tycker: DÖR han om han spelar det där spelet? Får han men för livet? Är det så himla farligt? Och jag vill väldigt, väldigt gärna slippa ut ur den där butiken NU så jag svarar: "okej, okej, köp det då".
Sen får jag bannor och känner mig som en värdelös förälder som sätter mitt barns framtid på spel. Det är han som kommer att figurera i tidningarna som den nästa Skolmassakerkillen, han som dödade 15 personer med ett skjutvapen innan han sätter pipan mot sin egen skalle.
Och jag har inga ursäkter. Bara att jag inte orkade vara konsekvent.
Nä, fy för ansvar.
1. Jag har 18 barn i min klass. Ibland känns det som om hela deras framtid vilar i mina händer. För tillfället tycker jag vi ligger lite efter i ett skolämne, de har svårt att hänga med i min undervisning och nu tror jag att jag kommer förstöra dem för livet. De kommer att få svåra men och deras grundläggande kunskaper kommer evigt att fattas dem, vilket gör det svårt för dem att gå vidare i utvecklingen.
Så känns det :(
2. Hur ska man orka stå emot allt "farligt" som ens barn vill göra men inte får? I detta fall handlar det om skjutspel. Jag hatar skjutspel. Men när man står i en kokhet butik, bland sjutusen andra människor, i Sverige, han har hittat ett spel efter en miljon olika förslag från mig som han ratat, jag är irriterad, varm och trött, han vill väldigt gärna ha det där spelet som är från 12 år, inte 16 år, inte 18 år, utan 12 år och jag tycker: DÖR han om han spelar det där spelet? Får han men för livet? Är det så himla farligt? Och jag vill väldigt, väldigt gärna slippa ut ur den där butiken NU så jag svarar: "okej, okej, köp det då".
Sen får jag bannor och känner mig som en värdelös förälder som sätter mitt barns framtid på spel. Det är han som kommer att figurera i tidningarna som den nästa Skolmassakerkillen, han som dödade 15 personer med ett skjutvapen innan han sätter pipan mot sin egen skalle.
Och jag har inga ursäkter. Bara att jag inte orkade vara konsekvent.
Nä, fy för ansvar.
Vince.
Asså. Jag dör. Jag visste att det dolde sig en ung sjukt het hunk bakom den där lönnfeta ytan.
Förstår ni vilka krav jag har och varför jag fortfarande lever ensam? :)
Förstår ni vilka krav jag har och varför jag fortfarande lever ensam? :)
Spontanutgång.
Vilken härlig spontanutgång det blev i lördags!
Min vän F undrade om inte jag skulle komma och käka revbensspjäll hemma hos honom. Och inte var jag sen att tacka nej till gratis middag! Medan spjället gottade sig i ugnen spelade vi poker. Jag har aldrig förstått mig på det där spelet förut, men jag blev fast och spelade som om jag aldrig gjort annat!
Vi åt och sen började folk ringa och fråga "whazzupp?!" och det slutade med att vi bestämde oss för att åka med till Lotsgatan med några, för mig, nya ansikten och några kända. Kul människor!!
Såklart skulle alla till Arken och jag blev övertalad att sätta läppstift på mig. Läppstift. Förstår ni? Det har jag inte burit sen jag var ung och osäker. Tydligen var det rätt tilldragande ändå, det där läppstiftet för jag lyckades smacka runt lite med det här och var.
Som vanligt slutade aftonen hemma hos JK på Torggatan, där självaste Eliten samlas efter krogen och det är alltid lyckade efterfester!
På söndagen vaknade jag (hemma) och mådde bättre än på länge. GårdagsFyllan var som en kick tillbaka till friskheten efter min långvariga sjukdom.
Nog är livet rätt härligt när man får omge sig med Fantastiska människor!
Min vän F undrade om inte jag skulle komma och käka revbensspjäll hemma hos honom. Och inte var jag sen att tacka nej till gratis middag! Medan spjället gottade sig i ugnen spelade vi poker. Jag har aldrig förstått mig på det där spelet förut, men jag blev fast och spelade som om jag aldrig gjort annat!
Vi åt och sen började folk ringa och fråga "whazzupp?!" och det slutade med att vi bestämde oss för att åka med till Lotsgatan med några, för mig, nya ansikten och några kända. Kul människor!!
Såklart skulle alla till Arken och jag blev övertalad att sätta läppstift på mig. Läppstift. Förstår ni? Det har jag inte burit sen jag var ung och osäker. Tydligen var det rätt tilldragande ändå, det där läppstiftet för jag lyckades smacka runt lite med det här och var.
Som vanligt slutade aftonen hemma hos JK på Torggatan, där självaste Eliten samlas efter krogen och det är alltid lyckade efterfester!
På söndagen vaknade jag (hemma) och mådde bättre än på länge. GårdagsFyllan var som en kick tillbaka till friskheten efter min långvariga sjukdom.
Nog är livet rätt härligt när man får omge sig med Fantastiska människor!
Känsliga läsare (SimonK) varnas för innehållet i detta inlägg.
Sov ju "sådär" natten till fredagen. Inte nog med att jag fortfarande kände mig lite krasslig, så fick jag den månatliga "överraskningen" (är det faktiskt nån som har koll på när de ska ha mens?). Så, efter att rofullt slumrat in och sovit några sköna timmar vaknade jag av nåt fuktigt på madrassen. Jag var så trött, så jag försökte låtsas som om jag inte förstod att det var som jag låg och gned låret i. Till slut måse jag ändå face the fact och stapplade upp till toaletten, satte mig, gjorde det jag skulle, "försåg" mig med en ny rosa OB, nya trosor och tillbaks till soffan.
Jag vek en lakansflik över pölen och lade mig igen.
Jag trodde inte det var sant när jag vaknade andra gången, denna gång på mage med nåt blött under mig. Jag försökte hypnotisera mig själv till sömn genom att läsa upp ett litet mantra:
"Det är ingenting, det är ingenting, somna om, somna om"
Men när man känner hur det liksom sipprar, då måste man liksom göra slag i saken.
In i badrummet, drog ut "proppen" och gled in i duschen. Det var där och då jag gjorde upptäckten. Ett litet snöre. En OB! Jag var förvirrad. Hade jag inte just dragit ut den? Jo, det hade jag. MEN jag hade tydligen inte dragit ut den första.
2 rosa OB hade alltså i max uppsugningssize fått plats, MEN hade ändå inte klarat jobbet!
Jag ska ringa Konsumentverket.
"Varken luddar eller läcker" - vilken lögn.
Jag vek en lakansflik över pölen och lade mig igen.
Jag trodde inte det var sant när jag vaknade andra gången, denna gång på mage med nåt blött under mig. Jag försökte hypnotisera mig själv till sömn genom att läsa upp ett litet mantra:
"Det är ingenting, det är ingenting, somna om, somna om"
Men när man känner hur det liksom sipprar, då måste man liksom göra slag i saken.
In i badrummet, drog ut "proppen" och gled in i duschen. Det var där och då jag gjorde upptäckten. Ett litet snöre. En OB! Jag var förvirrad. Hade jag inte just dragit ut den? Jo, det hade jag. MEN jag hade tydligen inte dragit ut den första.
2 rosa OB hade alltså i max uppsugningssize fått plats, MEN hade ändå inte klarat jobbet!
Jag ska ringa Konsumentverket.
"Varken luddar eller läcker" - vilken lögn.
Feberyror.
Herregud, vad dålig jag har varit.
Igår "toppade jag febern" med (kanske inte skyhöga) 38,5, men det kändes som nån kastat mig framför tåget. På eftermiddagen låg jag obekvämt ihopknölad i ena soffhörnet och kunde inte göra annat än att med tom blick stirra rakt fram. Jag ville byta ställning, men förmådde helt enkelt inte. Minsta rörelse gav en fruktansvärd yrsel och spred ilningar genom hela kroppen. Frossan var svår, men samtidigt rann svetten.
Jag försökte få Joel att göra läxorna. Han hade fyra stycken, eftersom han varit borta från skolan.
"Seså" sluddrade jag. "Se till att få läxan gjord nu." Jag ansträngde mig för att få upp ena armen och "sjasa" lite med den för att understryka mina ord och låta honom veta att såpass sjuk var jag inte att han skulle slippa.
"Men jag har ingen penna!" sa Joel och lutade sig tillbaka i soffan.
"Hämta en då!"
"Men, jag hämtade ju böckerna ur väskan!"
Jag blev ju ursinnig, lyckades häva mig upp i sittande position, svängde långsamt på huvudet med stel nacke och lät ungen möta min arga men ack så febriga blick:
"Vems läxa är det och vem är det som är sjuk?!" väste jag mellan mina oborstade tänder så saliven stänkte.
Totally finished efter den kraftansträngningen damp jag ner igen och ojade mig i en kvart.
Joel fick läxorna gjorda och jag lyckades få i mig en värktablett, så jag piggnade i framåt kvällen. Men före det hann jag lipa över hur eländigt livet var, hur dålig jag var på allting, hur hemsk människa jag var och hur ful jag var ungefär. Nu vet jag att det nog var Mr Fever som talade, idag känner jag mig inte särskilt snygg visserligen, men rätt okej annars.
Igår "toppade jag febern" med (kanske inte skyhöga) 38,5, men det kändes som nån kastat mig framför tåget. På eftermiddagen låg jag obekvämt ihopknölad i ena soffhörnet och kunde inte göra annat än att med tom blick stirra rakt fram. Jag ville byta ställning, men förmådde helt enkelt inte. Minsta rörelse gav en fruktansvärd yrsel och spred ilningar genom hela kroppen. Frossan var svår, men samtidigt rann svetten.
Jag försökte få Joel att göra läxorna. Han hade fyra stycken, eftersom han varit borta från skolan.
"Seså" sluddrade jag. "Se till att få läxan gjord nu." Jag ansträngde mig för att få upp ena armen och "sjasa" lite med den för att understryka mina ord och låta honom veta att såpass sjuk var jag inte att han skulle slippa.
"Men jag har ingen penna!" sa Joel och lutade sig tillbaka i soffan.
"Hämta en då!"
"Men, jag hämtade ju böckerna ur väskan!"
Jag blev ju ursinnig, lyckades häva mig upp i sittande position, svängde långsamt på huvudet med stel nacke och lät ungen möta min arga men ack så febriga blick:
"Vems läxa är det och vem är det som är sjuk?!" väste jag mellan mina oborstade tänder så saliven stänkte.
Totally finished efter den kraftansträngningen damp jag ner igen och ojade mig i en kvart.
Joel fick läxorna gjorda och jag lyckades få i mig en värktablett, så jag piggnade i framåt kvällen. Men före det hann jag lipa över hur eländigt livet var, hur dålig jag var på allting, hur hemsk människa jag var och hur ful jag var ungefär. Nu vet jag att det nog var Mr Fever som talade, idag känner jag mig inte särskilt snygg visserligen, men rätt okej annars.
Sjuk.
Vi är sjuka.
Joel insjuknade väl egentligen lite halvt på söndagskvällen. Igår hade han feber och sprängande huvudvärk. Sån där som blixtrar till så man inte kan svänga huvudet eller röra ögonen. Jag såg på hans gångstil hur ont det gjorde, lite framåtskjutet huvud, blicken fäst på en punkt snett framåt och långsamma rörelser för att inte skaka runt det onda. Själv hostade jag torrt igår och det kändes som jag hade en sten på bröstet. Men i övrigt pigg.
Framåt kvällen fick jag kroppsvärk och tung skalle. Och när jag blev väckt mitt i natten av nån som låg och gnällde vid ytterdörren kom jag knappt upp ur soffan.
Det var Seidi.
Igår köpte jag ett smarrigt, rökt ben åt henne. Hon fläskade i sig nästan hela på en gång och drack typ tre skålar vatten efter det. Så det knep väl i blåsan, antar jag.
Fy fan, det var inte roligt att klä på sig och gå ut mitt i natten, hon kissade i fem minuter och började sen visa tecken på att sätta sig ner och skita. Jag väntade medan hon traskade runt i skitposition, men kom aldrig till skott för hon blev hela tiden avledd av nån härlig doft i gräset. Jag fick nervsläpp till slut.
"Men skit nu då!" gormade jag och ryckte i kopplet.
Då kom den tönten fram och ställde sig precis bredvid mig och tittade på mig med ursäktande blick: Förlåt att jag finns.
Så vi gick in. Och som tur höll hon sig hela natten sen.
Imorse hade Joel fortfarande huvudvärk, men ingen feber, och jag kände mig överkörd. Värk i kropp och skalle och lite stegring. Få se om det blir skola imorrn...
Joel insjuknade väl egentligen lite halvt på söndagskvällen. Igår hade han feber och sprängande huvudvärk. Sån där som blixtrar till så man inte kan svänga huvudet eller röra ögonen. Jag såg på hans gångstil hur ont det gjorde, lite framåtskjutet huvud, blicken fäst på en punkt snett framåt och långsamma rörelser för att inte skaka runt det onda. Själv hostade jag torrt igår och det kändes som jag hade en sten på bröstet. Men i övrigt pigg.
Framåt kvällen fick jag kroppsvärk och tung skalle. Och när jag blev väckt mitt i natten av nån som låg och gnällde vid ytterdörren kom jag knappt upp ur soffan.
Det var Seidi.
Igår köpte jag ett smarrigt, rökt ben åt henne. Hon fläskade i sig nästan hela på en gång och drack typ tre skålar vatten efter det. Så det knep väl i blåsan, antar jag.
Fy fan, det var inte roligt att klä på sig och gå ut mitt i natten, hon kissade i fem minuter och började sen visa tecken på att sätta sig ner och skita. Jag väntade medan hon traskade runt i skitposition, men kom aldrig till skott för hon blev hela tiden avledd av nån härlig doft i gräset. Jag fick nervsläpp till slut.
"Men skit nu då!" gormade jag och ryckte i kopplet.
Då kom den tönten fram och ställde sig precis bredvid mig och tittade på mig med ursäktande blick: Förlåt att jag finns.
Så vi gick in. Och som tur höll hon sig hela natten sen.
Imorse hade Joel fortfarande huvudvärk, men ingen feber, och jag kände mig överkörd. Värk i kropp och skalle och lite stegring. Få se om det blir skola imorrn...
Lost my lur.
Hej. Längesen.
Jag befinner mig i en intensiv arbetsperiod. Jag har börjat med utvecklingssamtalen som jag klämmer in ett par varje eftermiddag och någon enstaka kväll. Innan man kommer igång med de där samtalen, så känns det bara jobbigt och tröttsamt. Men nu känns det rätt kul, det är lite gemytligt att sitta sådär med barn och föräldrar och prata. Nu är jag ju lycklig som har mestadels trevliga och nöjda föräldrar och barn, så samtalen går för det mesta i positiv anda.
Igår trodde jag mitt liv var över. Jag hade tappat min telefon under kvällspromenaden!
Kom hem från promenaden och fickan var tom. Först börjar ju det vanliga tvivlet: Hade jag faktiskt den med mig, har jag lagt den nånannanstans, är den i bilen? etc... fast jag VISSTE att jag hade den med mig på promenad. Patrik, som var mitt promenadsällskap, ringde och ringde medan jag sprang runt och lyssnade och letade. Till sist var det faktiskt nån som svarade i telefonen, nån okänd man. Luren befann sig vid Mathispunkten. Hur fan den kunna trilla ut där är ett mysterium. Vi slirade ner till Punkten och möttes av ett trevligt par som hade blivit förvånade då de hört "Better man" med Robbie Williams ljuda från vägrenen. Jag återfick telefonen mot beskrivning och sen var alles good.
Nu ska jag siii om det finns nåt lockande Avanciapass idag.
Jag befinner mig i en intensiv arbetsperiod. Jag har börjat med utvecklingssamtalen som jag klämmer in ett par varje eftermiddag och någon enstaka kväll. Innan man kommer igång med de där samtalen, så känns det bara jobbigt och tröttsamt. Men nu känns det rätt kul, det är lite gemytligt att sitta sådär med barn och föräldrar och prata. Nu är jag ju lycklig som har mestadels trevliga och nöjda föräldrar och barn, så samtalen går för det mesta i positiv anda.
Igår trodde jag mitt liv var över. Jag hade tappat min telefon under kvällspromenaden!
Kom hem från promenaden och fickan var tom. Först börjar ju det vanliga tvivlet: Hade jag faktiskt den med mig, har jag lagt den nånannanstans, är den i bilen? etc... fast jag VISSTE att jag hade den med mig på promenad. Patrik, som var mitt promenadsällskap, ringde och ringde medan jag sprang runt och lyssnade och letade. Till sist var det faktiskt nån som svarade i telefonen, nån okänd man. Luren befann sig vid Mathispunkten. Hur fan den kunna trilla ut där är ett mysterium. Vi slirade ner till Punkten och möttes av ett trevligt par som hade blivit förvånade då de hört "Better man" med Robbie Williams ljuda från vägrenen. Jag återfick telefonen mot beskrivning och sen var alles good.
Nu ska jag siii om det finns nåt lockande Avanciapass idag.
Utvilad!
Här sitter jag med mitt morgonkaffe i köket. För tillfället är jag fast i just detta rum, eftersom datorn vägrar laddas i något annat uttag än i det bredvid micron. Det tycker jag är konstigt. Annan apparatur funkar ju i de övriga eluttagen.
Morgonkaffe ja... lunchkaffe för andra kanske. Jag sov som en stock till kvart i 11. Så skönt! Och mina planer för dagen är:
- gå långpromenad med Seidi.
- åka och simma kanske... eller Avancia....
- städa.
- förbereda utvecklingssamtal.
Igår eftermiddag satte jag igång med utvecklingssamtalen. Tre stycken hade jag inbokade. Förberedd både praktiskt och mentalt var jag och tyckte det skulle bli kul att träffa eleverna och föräldrarna och skönt att ha tre undan! Men... så dyker den tredje inte upp! Jag ringer och frågar var de är, "jag har nog glömt kolla tiden" och så bidde det inget.
Fan, sånt där gillar jag inte. Man borde debitera föräldrarna för uteblivna besök, precis som t ex tandläkare gör.
Ska jag simma.... eller kolla vad det går för pass på Avancia idag? Det är den stora frågan jag brottas med idag.... Lejter.
Fläng och jäkt.
Det är intensiva dagar.
Upp kl 6, jobba till 16, hem och sköta barn, hund, katt och råtta. Och nu är jag inne i en riktigt skön och härlig träningsperiod (som jag hoppas ska hålla i sig)! Det har varit combat eller step på måndagar, combat på onsdagar med Emmeli, box på torsdagar med Sofie och core på fredagar. Sen har jag ofta lyckats klämma in nåt pass under helgen också.
Igår skulle jag precis börja göra mig klar för träning då Joel, som satt i soffan och tittade på en film, såg på mig med ledsna ögon och darrig underläpp. "Jag vill ju ha sällskap..." Och jo, jag förstod honom, jag har ju flängt på som en vettvilling de senaste veckorna. Han har själv inte varit hemma särskilt mycket, utan lekt med sina kompisar. Så jag sket i träningen och vi hade en mysig kväll tillsammans istället, med kvällspromenad och gris-pyssel.
Idag åkte han till sin pappa. Jag ska ha en LUGN helg, jag har ju min utgångsfria månad. Hoppas det inte kommer alltför många spöken och trick or treatar och stör, för jag har tänkt hasa runt ifred i knäiga mjukisbyxor och flottigt hår hela helgen.
Upp kl 6, jobba till 16, hem och sköta barn, hund, katt och råtta. Och nu är jag inne i en riktigt skön och härlig träningsperiod (som jag hoppas ska hålla i sig)! Det har varit combat eller step på måndagar, combat på onsdagar med Emmeli, box på torsdagar med Sofie och core på fredagar. Sen har jag ofta lyckats klämma in nåt pass under helgen också.
Igår skulle jag precis börja göra mig klar för träning då Joel, som satt i soffan och tittade på en film, såg på mig med ledsna ögon och darrig underläpp. "Jag vill ju ha sällskap..." Och jo, jag förstod honom, jag har ju flängt på som en vettvilling de senaste veckorna. Han har själv inte varit hemma särskilt mycket, utan lekt med sina kompisar. Så jag sket i träningen och vi hade en mysig kväll tillsammans istället, med kvällspromenad och gris-pyssel.
Idag åkte han till sin pappa. Jag ska ha en LUGN helg, jag har ju min utgångsfria månad. Hoppas det inte kommer alltför många spöken och trick or treatar och stör, för jag har tänkt hasa runt ifred i knäiga mjukisbyxor och flottigt hår hela helgen.
Middagsbjudning.
Tjo vad det var livat i holken i lördags.
Vi var bjudna till Mor och Johan på middag. Det är spännande att få mat hos dem, då man aldrig vet vad det ska bli för konstiga anrättningar. Men man vet att det blir något fett... och något grillat. Just den här dagen var det paprikasoppa till förrätt, entrecote med nån slags gratäng med potatissubstitut i + broccoli till varmrätt och grädde med bär till efterrätt.
Det var många gäster som strömmat till Skitviken: Anna (styvsyster), Siv (styv"farmor") och lille Oliver (styv.... hund?). Senare kom också Ann-Catherine (svägis) och Elias (brors/gudbarn). Det var nu det blev livat. Lektanten Anna satte igång att liva upp de andra barnen och så höll cirkusen på utan särskilt entusiastiska åskådare.
Nu är jag skittrött, så det blir inget roligt avslut på bloggandet - MEN jag måste bara skriva in ett av mina nya mål i livet: Lära mig breakdance. Fy tusan vad skoj det skulle vara!
Vi var bjudna till Mor och Johan på middag. Det är spännande att få mat hos dem, då man aldrig vet vad det ska bli för konstiga anrättningar. Men man vet att det blir något fett... och något grillat. Just den här dagen var det paprikasoppa till förrätt, entrecote med nån slags gratäng med potatissubstitut i + broccoli till varmrätt och grädde med bär till efterrätt.
Det var många gäster som strömmat till Skitviken: Anna (styvsyster), Siv (styv"farmor") och lille Oliver (styv.... hund?). Senare kom också Ann-Catherine (svägis) och Elias (brors/gudbarn). Det var nu det blev livat. Lektanten Anna satte igång att liva upp de andra barnen och så höll cirkusen på utan särskilt entusiastiska åskådare.
Nu är jag skittrött, så det blir inget roligt avslut på bloggandet - MEN jag måste bara skriva in ett av mina nya mål i livet: Lära mig breakdance. Fy tusan vad skoj det skulle vara!
Runda magar.
En hoper av väldigt blandat folk strömmar till Avancias gruppass. Det är smala snärta ungdomar, mer vältränade unga kvinnor, mulliga äldre kvinnor och tjocka tjejer i alla åldrar och någon enstaka man ibland.
Det roliga är att flera av de där tjejerna med runda magar inte bara har fläsk i dom, utan några stycken skuttar runt med bebis i magen. Det tycker jag är jättehäftigt!
En tjej på torsdagboxningen ser nästan sprickfärdig ut! Men hon tar i för kung och Fosterland (hähä) ändå medan magen guppar med. Och idag var det en bebismage som var på step. När passet var slut gick hon till kassan och betalade för nästa pass. Två pass på raken!
När jag själv väntade barn blev jag vääälidigt bekväm av mig. Det var väldigt lätt att skylla på att jag var gravid och att jag varken kunde eller borde göra vissa fysiska grejer. Pappa sa till mej en gång då jag gnällde över nåt:
"Du är gravid, du är inte sjuk!"
Vissa får tyvärr olika krämpor när de är gravida, men jag tycker att om man mår bra och inte har foglossning etc. så är det nog bara nyttigt att fortsätta röra på sig. Tänk vilken fysisk ansträngning det är att föda barn - jag tror att det nog går lättare om man är i god form inför förlossningen.
Jag vet att man får olika råd angående detta då man börjar gå på kontroller till MVC. Har jag fel när jag säger att man inte bör hoppa och skutta så mycket innan vecka 13, då den där kritiska perioden är över? Det var så länge sen jag själv väntade barn, så jag minns inte. Och det kan hända att jag aldrig ens frågade, jag var ju så jävla lat.
OM (det kommer knappast att ske, men OM) jag (mot förmodan) någonsin skulle bli på tjocken igen, så skulle jag göra väldigt mycket annorlunda än förra gången. Vill inte gå upp närmare 30 kg igen!
Förresten, en annan som har bulle i ugnen är Katrin Zytomierska. Hon verkar inte vara mammatypen. Läs här!
Ja, si ålänningar.
Ålänningar är ett sjukt svårflirtat folk. Under t ex Rockoff fick jag nästan skämmas då hopen ålänningar framför scenen stod som miffon utan en tillstymmelse till leenden eller glädje och betraktade den kvällens artist. De som uppträdde fick verkligen slita ihjäl sig för att få fart på den skeptiska publiken och det lyckades väl sådär. Åtminstone under EMD:s konsert kunde man konstatera att de som lät mest bland nåt hundratal ålänningar var tio svenska tjejer.
Igår fick jag också detta bekräftat då jag var på step till Avancia. Den ordinarie instruktören hade lämnat över "spakarna" till en ny tjej. Nyligen inflyttad, av afrikansk härkomst (men talade finlandssvenska), otroligt karismatisk och sprudlande! Jag blev glad av att bara se henne och impad över hennes sätt att röra sig. Mjukt, smidigt, böljande, gungande och vigt - alltså helt tvärtemot en styver ålänning. Där trampade vi på stället, instruktören satte mjukt ner fötterna som om hon trampade på bomull medan höfterna rullade. Vi andra stampade på lätt framåtlutade i ryckig marschtakt. Vår ljuvliga instruktör försökte på ett naturligt sätt att få oss lite avslappnade och glada genom att småskoja, peppa, berömma och framförallt le. Men när jag studerade mina medtränare i spegeln kunde jag inte se en enda som drog på smilbanden:
"Ska här tränas, så ska här tränas! Skippa skitsnacket och trava på!"
När vi trampat på och gjort några stepövningar, bröt vår vackra instruktör för att träna just på dessa höftrullningar. Först framåt-bakåt i takt med musiken, sen från sida till sida i cha-cha stil. Nu såg ålänningarna generade ut:
"Stå här och vicka på höfterna som nånannan sköka! Bäst att göra det så omärkbart som möjligt och hoppas att eländet tar slut nångång!"
Ju längre passet fortskred, desto styvare blev ålänningarna och när vi var klara gick de muttrande ut ur salen. Först i hallen vågade de öppna truten och säga vad de tyckte:
"Nääiii, jag vill int dansa, ja vill stäppa ja!"
Och... om det där är vad ålänningarna kallar dans, ja... då förstår jag varför de måste supa sig fulla på Arken innan de kan släppa loss.
Igår fick jag också detta bekräftat då jag var på step till Avancia. Den ordinarie instruktören hade lämnat över "spakarna" till en ny tjej. Nyligen inflyttad, av afrikansk härkomst (men talade finlandssvenska), otroligt karismatisk och sprudlande! Jag blev glad av att bara se henne och impad över hennes sätt att röra sig. Mjukt, smidigt, böljande, gungande och vigt - alltså helt tvärtemot en styver ålänning. Där trampade vi på stället, instruktören satte mjukt ner fötterna som om hon trampade på bomull medan höfterna rullade. Vi andra stampade på lätt framåtlutade i ryckig marschtakt. Vår ljuvliga instruktör försökte på ett naturligt sätt att få oss lite avslappnade och glada genom att småskoja, peppa, berömma och framförallt le. Men när jag studerade mina medtränare i spegeln kunde jag inte se en enda som drog på smilbanden:
"Ska här tränas, så ska här tränas! Skippa skitsnacket och trava på!"
När vi trampat på och gjort några stepövningar, bröt vår vackra instruktör för att träna just på dessa höftrullningar. Först framåt-bakåt i takt med musiken, sen från sida till sida i cha-cha stil. Nu såg ålänningarna generade ut:
"Stå här och vicka på höfterna som nånannan sköka! Bäst att göra det så omärkbart som möjligt och hoppas att eländet tar slut nångång!"
Ju längre passet fortskred, desto styvare blev ålänningarna och när vi var klara gick de muttrande ut ur salen. Först i hallen vågade de öppna truten och säga vad de tyckte:
"Nääiii, jag vill int dansa, ja vill stäppa ja!"
Och... om det där är vad ålänningarna kallar dans, ja... då förstår jag varför de måste supa sig fulla på Arken innan de kan släppa loss.
Wireless Grejsimojs.
Jag har varit totalt avskärmad från verkligheten. Jag har känt mig ensam och övergiven. Jag har lika gärna kunnat bosätta mig på Sottunga - jag hade förmodligen haft mer kontakt med folk där.
Alltså. Jag har varit utan internet!!!
Så idag, efter idogt letande, stegade jag in på Ålcoms kontor och möttes av Mikael, en kille med mörkblont tunt hår, lite rödflagig mellan ögonbrynen, bruna manchesterjeans och stickad olle med åttiotalsmönster. Kunde verka vara en tråkmåns såhär till det yttre, men han hade en inomboende, lugn charmighet och humor.
"Hej, jag vill ha trådlöst.... grejsimojs."
"Hmmmjaaa..." Micke tar fram en låda. "Vad vill du ha för färg på ditt... grejsimojs?" frågar han och ler.
"Haha! Vad har du för färg?" frågar jag.
Micke tar upp innehållet i lådan - ett grått modem:
"Det är ingen uppiggande färg, direkt, men jag tror den smälter in i omgivningen rätt bra".
(Jag måste tillägga att jag fortfarande inte är säker på om det faktiskt fanns andra färger att välja mellan...)
"Vad kostar det?" undrar jag och pillar på dragkedjan till plånboken.
"95"
"NITTIFEM?!"
Men Micke bryr sig inte om mitt utspel.
"På vilket namn ska jag sätta det?"
Han har en sån cool självsäkerhet, så jag ids inte ens ifrågasätta priset och försöka hitta någon annan lösning för att komma billigare undan.
"Jenny Pettersson" svarar jag och Micke dyker ner bakom en skärm. Strax dyker hans huvud upp igen.
"Du Jenny, det fanns många av dig. Var bor du?"
"Skrakis"
Micke dyker ner igen.
När han återvänder till mig har han ett papper i handen som han ber mig signera och sen tänker stoppa ner i min låda med nästan hundraeurosgrejsimojsen i.
"Vänta lite nu. Hur gör jag?" frågar jag.
Micke ger en snabbkurs i hur man ansluter en grejsimojsa till väggen och vilka knappar du ska trycka på datorn.
"Vänta, vänta, jag måste skriva ner..." säger jag och fumlar efter en penna, rycker åt mig pappret och tänker precis krafsa ner några stolpar. Micke för fram sin bleka hand och säger med ett snett leende:
"... och det där är min kopia."
"Ehehhe, oj. Då tar jag min istället" säger jag och blir faktiskt lite generad.
När instruktionerna är nedskrivna berättar Micke att han skickar mig en faktura.
"Och du, jag finns på kontoret till klockan 18, så om du undrar nåt är det bara att höra av dig."
"Ja, tack då!"
Guuuuu!!! Om han bara vore snygg!
Och efter ett par timmars slit funkar det.
Alltså. Jag har varit utan internet!!!
Så idag, efter idogt letande, stegade jag in på Ålcoms kontor och möttes av Mikael, en kille med mörkblont tunt hår, lite rödflagig mellan ögonbrynen, bruna manchesterjeans och stickad olle med åttiotalsmönster. Kunde verka vara en tråkmåns såhär till det yttre, men han hade en inomboende, lugn charmighet och humor.
"Hej, jag vill ha trådlöst.... grejsimojs."
"Hmmmjaaa..." Micke tar fram en låda. "Vad vill du ha för färg på ditt... grejsimojs?" frågar han och ler.
"Haha! Vad har du för färg?" frågar jag.
Micke tar upp innehållet i lådan - ett grått modem:
"Det är ingen uppiggande färg, direkt, men jag tror den smälter in i omgivningen rätt bra".
(Jag måste tillägga att jag fortfarande inte är säker på om det faktiskt fanns andra färger att välja mellan...)
"Vad kostar det?" undrar jag och pillar på dragkedjan till plånboken.
"95"
"NITTIFEM?!"
Men Micke bryr sig inte om mitt utspel.
"På vilket namn ska jag sätta det?"
Han har en sån cool självsäkerhet, så jag ids inte ens ifrågasätta priset och försöka hitta någon annan lösning för att komma billigare undan.
"Jenny Pettersson" svarar jag och Micke dyker ner bakom en skärm. Strax dyker hans huvud upp igen.
"Du Jenny, det fanns många av dig. Var bor du?"
"Skrakis"
Micke dyker ner igen.
När han återvänder till mig har han ett papper i handen som han ber mig signera och sen tänker stoppa ner i min låda med nästan hundraeurosgrejsimojsen i.
"Vänta lite nu. Hur gör jag?" frågar jag.
Micke ger en snabbkurs i hur man ansluter en grejsimojsa till väggen och vilka knappar du ska trycka på datorn.
"Vänta, vänta, jag måste skriva ner..." säger jag och fumlar efter en penna, rycker åt mig pappret och tänker precis krafsa ner några stolpar. Micke för fram sin bleka hand och säger med ett snett leende:
"... och det där är min kopia."
"Ehehhe, oj. Då tar jag min istället" säger jag och blir faktiskt lite generad.
När instruktionerna är nedskrivna berättar Micke att han skickar mig en faktura.
"Och du, jag finns på kontoret till klockan 18, så om du undrar nåt är det bara att höra av dig."
"Ja, tack då!"
Guuuuu!!! Om han bara vore snygg!
Och efter ett par timmars slit funkar det.
Rapport.
JoelRapport:
Snorklingar och harklingar: oförändrat.
Sömnprognos: Fördjävlig. Igår tog det 2h och 48 min för honom att somna. Tid: 23.30. Inget gnäll dock, jag tyckte synd om honom där han låg i sängen och snorklade och inte fick tag i sömn. Gårdagen var ungefär likadan, slocknade väl strax efter 23. Ja, när jag tänker efter har det väl varit likadant i ca en veckas tid...
Morgonpigghet: Inte pigg överhuvudtaget. Snarare medvetslös. Hopplös att få upp ur sängen. Nu har han dock själv kommit med ett förslag: "Väck mig bara och låt mig va sen" säger han förståndigt. "Och om jag inte vaknar ordentligt innan du åker, så väck mig igen." Så, nu är det lite lättare.
Det är slitigt, måste jag säga.
Snorklingar och harklingar: oförändrat.
Sömnprognos: Fördjävlig. Igår tog det 2h och 48 min för honom att somna. Tid: 23.30. Inget gnäll dock, jag tyckte synd om honom där han låg i sängen och snorklade och inte fick tag i sömn. Gårdagen var ungefär likadan, slocknade väl strax efter 23. Ja, när jag tänker efter har det väl varit likadant i ca en veckas tid...
Morgonpigghet: Inte pigg överhuvudtaget. Snarare medvetslös. Hopplös att få upp ur sängen. Nu har han dock själv kommit med ett förslag: "Väck mig bara och låt mig va sen" säger han förståndigt. "Och om jag inte vaknar ordentligt innan du åker, så väck mig igen." Så, nu är det lite lättare.
Det är slitigt, måste jag säga.
Dålig stil.
Jaha, jag borde väl ha förstått att det var för bra för att vara sant. Eller förresten, varför borde jag ha förstått det? Ska man inte alltid tro gott om människor innan man vet att saken är annorlunda? Fortfarande har jag lite svårt att ändå tro att eftermiddagens träff stood me up helt och hållet p g a att han var en idiot.
16.45 skulle vi ses på ett café i stan. Jag var där i god tid och satt och väntade till 17.05, då jag ringde för att kolla vart han tagit vägen. Inget svar. Jag blev förbannad och åkte hem och lugnade ner mig litegrann medan jag satte potatis på spisen och kyckling i ugnen.
"Han är svensk" tänkte jag. "Han kanske tänkte svensk tid?"
Jag lämnade potatis, kyckling och barn hemma (stängde av spis och ugn först!) och flängde ner till stan igen och stormade in på samma café kvart i sex. "Nu väntar jag inte längre än till fem i", bestämde jag mig för medan jag studerade folk som satt vid borden. Kunde nån vara han?
Jag föreställde mig hans röst och av namnet att döma var han nog inte någon 40+are heller. Och inte kvinna, det visste jag ju. Jag uteslöt samtliga. Nä, han var inte där nu heller. Och inte kom han.
Förbannat.
Jag beställde en hamburgertallrik åt Joel, eftersom jag ansåg att jag redan försummat honom tillräckligt den dagen och middagen skulle bli übersen, p g a någon dumbom som tydligen inte kan vara ärlig nog och säga att jag inte är intressant, alt. ringa och säga att han fick förhinder.
När jag kom hem knäppte jag på spis och ugn igen, lät låren grillas klart i ugnen och potatisen koka mjuk medan jag åt Joels hamburger- och pommes fritesrester. Dagens middag blir imorrn, då jag förresten ska jag ha träff med Sofie och Annika. De är raringar. De kommer inte att strunta i mig.
16.45 skulle vi ses på ett café i stan. Jag var där i god tid och satt och väntade till 17.05, då jag ringde för att kolla vart han tagit vägen. Inget svar. Jag blev förbannad och åkte hem och lugnade ner mig litegrann medan jag satte potatis på spisen och kyckling i ugnen.
"Han är svensk" tänkte jag. "Han kanske tänkte svensk tid?"
Jag lämnade potatis, kyckling och barn hemma (stängde av spis och ugn först!) och flängde ner till stan igen och stormade in på samma café kvart i sex. "Nu väntar jag inte längre än till fem i", bestämde jag mig för medan jag studerade folk som satt vid borden. Kunde nån vara han?
Jag föreställde mig hans röst och av namnet att döma var han nog inte någon 40+are heller. Och inte kvinna, det visste jag ju. Jag uteslöt samtliga. Nä, han var inte där nu heller. Och inte kom han.
Förbannat.
Jag beställde en hamburgertallrik åt Joel, eftersom jag ansåg att jag redan försummat honom tillräckligt den dagen och middagen skulle bli übersen, p g a någon dumbom som tydligen inte kan vara ärlig nog och säga att jag inte är intressant, alt. ringa och säga att han fick förhinder.
När jag kom hem knäppte jag på spis och ugn igen, lät låren grillas klart i ugnen och potatisen koka mjuk medan jag åt Joels hamburger- och pommes fritesrester. Dagens middag blir imorrn, då jag förresten ska jag ha träff med Sofie och Annika. De är raringar. De kommer inte att strunta i mig.
Braveheart.
Man måste våga för att vinna och att vara modig och ge sig i kast med nya saker och utmaningar gör en mer självsäker. Ingen nyhet för någon, men det är kanske inte alltid så lätt att vara den där modiga - helt enkelt för att människan vill känna sig "hemma" och trygg. Allt det där nya och stora kan ibland verka oöverstigligt, ialla fall för mig. Men eftersom jag håller på med en självkänsleboost, har jag bestämt mig för att strunta i det "farliga" och bete mig modigt.
Det hela började med en annons i tidningen, ett skrivarjobb. Jag funderade i en vecka (inte sååå modigt kanske) innan jag tänkte att "äh, jag ger det ett försök". Jag plitade iväg ett intressemail och väntade sedan ivrigt i flera dagar på svar. Inget svar kom. Det gick en vecka. Inget svar. Två veckor och nu började jag tappa hoppet om ett svar.
Tänkte nästan att det var likabra, så slapp jag gå vidare med det. Så slapp jag kliva över nästa tröskel. "Jag gav det ett försök, det var modigt av mig" tänkte jag och pustade ut.
MEN
Så igår, en månad senare, hade jag fått mail från en kille på företaget! Och även om jag "inte var den mest erfarne" var han sugen på att träffa mig och kunde jag ringa honom? Jag blev skraj och tänkte nästan radera mailet och skita i att jag såg det. Men så kom modiga Jenny fram igen. Så idag ringde jag och vi bestämde träff.
Och även om jag kommer möta en proffessionell människa som säkert har slips också, så tänker jag (trots att jag inte är den mest erfarne) bete mig övertygande och modigt!
Det hela började med en annons i tidningen, ett skrivarjobb. Jag funderade i en vecka (inte sååå modigt kanske) innan jag tänkte att "äh, jag ger det ett försök". Jag plitade iväg ett intressemail och väntade sedan ivrigt i flera dagar på svar. Inget svar kom. Det gick en vecka. Inget svar. Två veckor och nu började jag tappa hoppet om ett svar.
Tänkte nästan att det var likabra, så slapp jag gå vidare med det. Så slapp jag kliva över nästa tröskel. "Jag gav det ett försök, det var modigt av mig" tänkte jag och pustade ut.
MEN
Så igår, en månad senare, hade jag fått mail från en kille på företaget! Och även om jag "inte var den mest erfarne" var han sugen på att träffa mig och kunde jag ringa honom? Jag blev skraj och tänkte nästan radera mailet och skita i att jag såg det. Men så kom modiga Jenny fram igen. Så idag ringde jag och vi bestämde träff.
Och även om jag kommer möta en proffessionell människa som säkert har slips också, så tänker jag (trots att jag inte är den mest erfarne) bete mig övertygande och modigt!
Barnvakt.
Inatt har vi haft en liten gäst här som sovit över. Det är Vilja. Hon kom rätt sent (bebistid) igårkväll, så vi hann bara ta en kvällspromenad och bada länge innan det var dags att sova. Hon svepte en flaska välling och somnade sen gott i sin resesäng i köket.
Den stora pojken, däremot, var inte lika lättskött. Det gnälldes om kokosbollar klockan 22 och sen kunde han förstås inte sova - som vanligt. Det är svårt att vara lugn, förstående och vänlig då han klagar över sina olika krämpor som gör det omöjligt att somna. För det upprepas VARJE KVÄLL! Det tar honom en 2-3 timmar att somna. Nu kan ni ju gissa vem det är som ligger och drar sig länge nu och inte orkar stiga upp...
Vilja har varit vaken en timme ungefär. Lite gnäll och gny inatt, men annars sov hon så gott i Tants kök. Och imorse fixade hon på här lite för sig själv, medan jag drog mig. Sen åt vi frukost, alltså slicka bort smör från bröd + ost. Nån äggbit slank ner och så sköja ner med mjölk. Djuren skulle också ha frukost och Vilja tycker det är det roligaste att göra här - ge kissen och vovven "ma". Försiktigt tar hon lite torrfoder i ett decilitermått, häller i skålen, plockar matbitarna en och en tillbaka i decilitermåttet, häller tillbaks i skålen och så håller hon på. Allt medan den stackars katten försöker hinna få i sig nåt av godsakerna. (Seidi slafsar ju i sig sin mat på två röda, så Vilja vet att det inte är lönt att köra samma procedur med henne.)
När Vilja åkt hem idag, ska jag träna och förhoppningsvis kommer jag mig iväg till skolan en sväng.
Den stora pojken, däremot, var inte lika lättskött. Det gnälldes om kokosbollar klockan 22 och sen kunde han förstås inte sova - som vanligt. Det är svårt att vara lugn, förstående och vänlig då han klagar över sina olika krämpor som gör det omöjligt att somna. För det upprepas VARJE KVÄLL! Det tar honom en 2-3 timmar att somna. Nu kan ni ju gissa vem det är som ligger och drar sig länge nu och inte orkar stiga upp...
Vilja har varit vaken en timme ungefär. Lite gnäll och gny inatt, men annars sov hon så gott i Tants kök. Och imorse fixade hon på här lite för sig själv, medan jag drog mig. Sen åt vi frukost, alltså slicka bort smör från bröd + ost. Nån äggbit slank ner och så sköja ner med mjölk. Djuren skulle också ha frukost och Vilja tycker det är det roligaste att göra här - ge kissen och vovven "ma". Försiktigt tar hon lite torrfoder i ett decilitermått, häller i skålen, plockar matbitarna en och en tillbaka i decilitermåttet, häller tillbaks i skålen och så håller hon på. Allt medan den stackars katten försöker hinna få i sig nåt av godsakerna. (Seidi slafsar ju i sig sin mat på två röda, så Vilja vet att det inte är lönt att köra samma procedur med henne.)
När Vilja åkt hem idag, ska jag träna och förhoppningsvis kommer jag mig iväg till skolan en sväng.
dklfjaögdh
Igår åkte jag och Joel och hälsade på våra goda vänner Tristan och Carola i Kroklund. TIll familjen hör också en man/pappa (Patrik) och fem söta kattor i alla möjliga färger och storlekar. Förutom att umgås så var mitt ärende att se till att få en skön behandling av Carola, som nu är utexaminerad... någonting inom naturkosmetologi, eller hudvårdstjohej. Det var en skön stund! Jag blev rengjord i fejset och dekolletaget, jag fick massage, ansiktsmask och ögonfransfärg. Och inte nog med det - vi fick middag också! Lyxigt!
Efter Kroklundsvistelsen lämpade jag av Joel hos hans farmor och drog vidare till en annan Patrik för att se en film. Boy A. Lite konstig, men godkänd.
Nu ska jag jobba!
Efter Kroklundsvistelsen lämpade jag av Joel hos hans farmor och drog vidare till en annan Patrik för att se en film. Boy A. Lite konstig, men godkänd.
Nu ska jag jobba!